Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 841-842 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visitationsrätt ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afsattes 1846, hvarefter han var predikant vid en
nybildad fri församling i Halle. Genom skriften
Die bibel im lichte der bildung unserer zeit (1853)
ådrog han sig en på två års fängelse lydande dom,
men flydde till Amerika, hvarest han ett par år
förestod en uppfostringsanstalt i Hoboken. 1856
återvände W. till Europa och blef skolföreståndare i
Zürich. Han utgaf sedermera
Die bibel für denkende leser betrachtet (2 bd, 1863–64; 2:a uppl. 1866).

2. Johannes W., den föregåendes son, kemist, f. 24
juni 1835 nära Querfurt, d. 5 dec. 1902 i Leipzig,
hade knappt börjat sina universitetsstudier, förrän
han måste följa sin fader på flykten till Amerika,

men återvände snart med denne och egnade sig åt
kemiska studier vid universitetet i Zürich, där han
1864 blef e. o. och 1867 ord. professor i kemi. 1871
blef han direktor för Polyteknikum där, men kallades
1872 till Würzburgs universitet och verkade sedan
1885 vid Leipzigs. W. var en af den moderna organiska
kemiens grundläggare, särskildt genom utbildningen
och fullkomnandet af den Le Bel–van’t Hoffska teorien
om stereoisomera föreningar (jfr Stereokemi).
W. utförde en mängd undersökningar i organisk kemi,
bl. a. beträffande omättade och optiskt aktiva föreningar
samt den viktiga syntesmetoden medelst acetättikester.
De flesta af dessa arbeten finnas publicerade i
"Annalen der chemie" samt i "Berichte der deutschen
chemischen gesellschaft". W. författade bl. a.
Zur geschichte der milchsäuren und ihrer homologen (1863–68),
Acetessigestersynthesen (1877),
Fumarsäure und maleinsäure (1888),
Die räumliche anordnung der atome in organischen molekulen (1889),
Die wichtigsten errungenschaften der chemie im letzten vierteljahrhundert (1892) och
Die chemie und das problem von der materie (1893). –
W. hade en utpräglad läggning äfven åt
den spekulativa sidan af den kemiska forskningen;
han var en utmärkt föreläsare och samlade genom sin
fängslande personlighet omkring sig ett stort antal
lärjungar, af hvilka många i sin ordning bidragit till
den organiska kemiens utveckling. Han var medlem af en
mängd vetenskapliga samfund, däribland Fysiografiska
sällskapet i Lund (sedan 1901). – En utförlig
lefnadsteckning öfver W. (af E. Beckmann) finnes i
"Berichte der deutschen chemischen gesellschaft" (1904). –
3. Hugo W., den föregåendes broder, f. 1836,
d. 1866 som docent i forntyska vid Zürichs polyteknikum,
skref bl. a.
Die symbolik von sonne und tag in der germanischen mythologie (1862) och
Loki, das Nibelungenlied und das Dionysos-theater in Athen (1867). –
4. Wilhelm W., son till W. 2, f. 1861,
blef professor i kemi 1889 vid universitetet i Würzburg och
1902 i Tübingen. Han har utfört ett stort antal undersökningar

i organisk kemi och angett en teknisk metod för
framställning af sprängmedlet kväfvevätesyra
(se d. o.) ur kväfoxidul och natriumamid.

1. (^{E. Bg.}) 2–4. ^{K. A. V–g.}

Wislicenus, Hermann, tysk målare, f. 1825 i Eisenach,
d. 1899 i Goslar, studerade i Dresden för Bendemann
och Schnorr och debuterade med en kartong, Abundantia
och Miseria, som hade stor framgång på grund af enkel
komposition och säker karakteristik (kartongen i
Leipzigs museum, i olja i Dresdens museum). Sedan han
utfört teckningar och vattenfärgsmålningar, såsom De
fyra årstiderna, Tro, hopp och kärlek m. fl., vistades
han i Rom 1853–57, därefter 10 år i Weimar och blef
1868 professor vid akademien i Düsseldorf. Hans
förnämsta område var monumentalmåleri, han behandlade
Prometeusmyten (Leipzigs museum), Människans kamp mot
elementen (kartong i museet i Weimar) o. a. Vidare
märkas hans väggmålningar i ett grafkapell i Weimars
slottskyrka, fresker i romerska huset i Leipzig
(Cornelia, Gracchernas moder, Brutus dömer sina
söner till döden). I Düsseldorf fullbordade han
bl. a. Årstiderna (4 dekorativa målningar i Berlins
Nationalgalleri). 1876 och 1877 erhöll W. första
priset vid täflan om målningar i kejserliga huset
i Goslar, där han, biträdd af sina lärjungar,
sedan utförde en cykel väggbilder med ämnen ur det
gamla och det nya tyska kejsarrikets historia. De
afslutades 1897; ett planschverk öfver dem utgafs
i Goslar 1904.

(^{G–g N.})

Wiṡlicy [viʃli’tsy], Janz. Se Polska litteraturen, sp. 1269.

Vislie, Vetle, norsk författare, f. 21 sept. 1858
i Skafsaa, Telemarken, tog lärarexamen 1879, vardt
student 1885, har varit lärare och tidningsman
samt har utgett
Norske sagn (1888, flera uppl.) och
Boksoga til bruk for seminar og ungdomsskular (1901; 4:e uppl. 1915).
Öfver A. O. Vinje, som väckte hans intresse för
landsmålet, till hvars företrädare han hör, skref
han en monografi 1890. Som vitter författare debuterade
han 1889 med skådespelet
Utan hövding,
en skildring af ett bonduppror i Telemarken på
1500-talet, med allusioner på samtiden. Dramat
Fru Gerda (1890)
gaf kvinnopsykologiska studier efter Ibsens föredöme.
Berättelsen
Heldöla (1895),
en allmogehistoria, skildrar också ett kvinnoöde.
Solvending (1897)
tecknar en rättfärdighetsmartyr och grubblare, hvars
namn han gaf åt diktsamlingen
Heins kvœde (1898).
Romanen Trollringar (1903), den dramatiska
Det ruskar i ro (1904),
romanerna Malm (1906),
Vintervegen (1909),
Lukkespel (1911),
Det nye riket (1913) och
Henrik Svane (1918; 3:e uppl. 1919)
visa samma tunga, öfver etiska och sociala spörsmål
grubblande natur.

^{R–n B.}

Vis major (lat., "större makt"), jur., händelse
af högre hand (ty. höhere gewalt). Se Högre
hand. Motsvarande fr. uttryck force majeure [fårs
maʃör] används äfven i Sverige ofta som handelsterm,
särskildt i de s. k. force-majeure-klausulerna,
förbehåll från leverantörs, entreprenörs eller rederis
sida att vid händelse af ifrågavarande art befrias
från sina åtagna skyldigheter eller åtminstone få
uppskof med fullgörandet. Jfr Dröjsmål, sp. 953.

^{C. G. Bj.}

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>