Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wismarska tribunalet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
summa, som genom förpantningen tillflöt svenska
statskassan, möjliggjordes den nödvändiga
myntrealisationen. Genom fördrag med Mecklenburg-Schwerin
och Tyska riket 20 juni 1903 afstod
Sverige äfven formellt från sin återlösningsrätt. Se
C. Fr. Lundin, ”Wismars pantsättande till
Mecklenburg-Schwerin” (1892), B. Schmidt, ”Der
schwedisch-mecklenburgische pfandvertrag über
stadt und herrschaft W.” (1901), och H. Witte,
”W. unter dem pfandvertrage 1803–1903.
Festschrift zur hundertjahrfeier der wiedervereinigung
W:s mit Mecklenburg” (1903), och C.
Schröder, ”Die schwedische verpfandung W:s
an Mecklenburg-Schwerin 1803” (i ”Jahrbücher
etc. des Vereins für Mecklenburgische geschichte
etc.”; 1912).
A. N–d. L. W:son M.
Wismarska tribunalet var en för Sveriges tyska
besittningar gemensam öfverdomstol, sedan genom
Westfaliska freden (1648) de hade upphört att såsom
förut i likhet med de öfriga tyska staterna lyda under
rikskammarrätten i Speier. Tribunalet började sin
verksamhet 10 maj 1653 efter en preliminärinstruktion;
i sept. 1656 stadfästes tribunalsordningen. De
pommerska och bremen-verdenska ständerna egde
presentationsrätt vid tillsättandet af lediga platser,
med undantag af presidents- och vicepresidentsämbetena,
som tillsattes af K. M:t. Assessorernas antal från
Bremen-Verden och Pommern var lika stort. Provinserna
aflönade ämbetsmännen. Enligt k. beslut 14 april 1802
flyttades tribunalet till Stralsund, där det hade
sin första session 19 nov. s. å., men 12 jan. 1803
biföll K. M:t landtständernas begäran om tribunalets
förflyttning till Greifswald, hvilken egde rum 23
juli s. å. Enligt den s. k. "Pommerska kommitténs"
förslag beslöt K. M:t 17 sept. 1810, att namnet
tribunal skulle utbytas emot Öfverappellationsrätt.
Vismia, bot., ett släkte af träd och buskar,
hörande till fam. Guttiferæ med omkr. 25 arter i
tropiska Amerika. De vanligen fyrkantiga grenarna
bära ofta stora blad, som äro glatta eller på
undersidan grå- eller brunludna. Frukten är bär.
Vismia-arterna innehålla gummiguttaartade ämnen.
G. L–m.
Vismut (lat. bismuthum). 1. Kem., ett sedan
äldre tider bekant, men länge med antimon, bly
och tenn förväxladt metalliskt grundämne, hvars
natur af särskild metall upptäcktes först 1529 af
Agricola. Namnet härstammar enligt E. v. Lippmann
från det gamla tyska bergsmansspråket och hette
urspr. wismât, "hvit massa" eller "hvit metall". Den
är ett relativt sällsynt grundämne och förekommer
dels gedigen, hufvudsakligen i Sachsen och Böhmen,
dels som vismutglans (se d. o.). Bi2 S3, viktigast
i Bolivia. I Sverige har vismut anträffats på
flera ställen, t. ex. i Falu grufva, men endast
som sällsynthet. I stort framställes metallen sedan
början af 1800-talet. Ur malmer, innehållande gedigen
metall, erhålles råvismut genom segring (se d. o.) i
upphettade, lutande järnrör. Svafvelhaltiga malmer
rostas, så att metallen öfverföres i oxid, hvilken
antingen utlakas med saltsyra eller direkt reduceras
till metall genom nedsmältning med kol. – Vismut är
en mycket spröd metall, af rödaktigt hvit färg och
bladigt, grofkristalliniskt brott. Dess egentliga
vikt är 9,8 och smältpunkt 270°. Den är alltså
mera lättsmält än bly och ger med bly, tenn och
kadmium legeringar, som smälta väsentligt under
100°, såsom Newtons metall, Roses metall, Woods
metall (se dessa ord). Lipowitz’ metall, 15 dlr
vismut, 8 dlr bly, 4 dlr tenn och 4 dlr kadmium,
utgör den eutektiska blandningen (se Legering,
sp. 39) af dessa fyra metaller och har alltså den
lägsta smältpunkten af alla sådana legeringar. Den
smälter vid 60°. Vismut angripes föga af luft och
vatten vid vanlig temperatur, men förbrinner vid
glödning i luften till gul vismutoxid,
Bi2 O3. I salpetersyra löses
den lätt till nitrat, Bi (NO3)3,
och i kungsvatten till klorid, Bi Cl3.
I sina föreningar är vismut nästan alltid 3-värdig
och visar, i öfverensstämmelse med sin ställning
i det periodiska systemet (se Grundämnen, sp. 436),
släktskap med antimon, men är i motsats till denna en
afgjordt basbildande metall. Atomvikten, som tecknas
Bi, är 208,0. Vismutsalterna äro färglösa. De lösliga,
t. ex. klorid och nitrat, sönderdelas af vatten (jfr
Hydrolys), hvarvid bildas fri syra och basiska
salter, vanligen i form af hvita, kristalliniska
fällningar, jfr Vismuthvitt. Det viktigaste
vismutsaltet är vismutnitrat, Bi (NO3)3
+ 5H2O, som framställes genom lösning af metallen i
salpetersyra, och bildar stora färglösa kristaller. Om
en koncentrerad lösning häraf blandas med vatten,
uppstår en hvit fällning af det basiska saltet BiO
. NO3 + H2O, som vid behandling med en större mängd
vatten ger ännu starkare basiska nitrat. Basiskt
vismutnitrat (af något växlande sammansättning)
benämndes förr magisterium bismuthi, numera
subnitras bismuticus. I egenskap af mildt verkande
adstringens och desinfektionsmedel har det stor
användning som läkemedel vid mag- och tarmsjukdomar,
särskildt diarré. Liknande egenskaper och användning
har äfven ett basiskt salicylsyradt salt af vismut,
subsalicylas bismuticus, medan basisk gallussyrad
vismut, subgallas bismuticus, ett grågult pulver,
under namn af dermatol, används vid sårbehandling
och mot hudsjukdomar. Dermatol nyttjas äfven
invärtes såsom föregående preparat. Liknande
utvärtes användning ha vidare tribromfenolvismut,
tribromphenolas bismuticus l. xeroform, ett
gult pulver, samt vismutoxijodidgallat l. airol,
ett grått pulver. Lösliga vismutsalter, införda i
blodet, äro mycket giftiga, medan de efter intagning
vanligen äro särdeles oskyldiga. Öfver hufvud har
vismut sin största användning till framställning af
läkemedel, och endast mindre mängder förbrukas till
ofvannämnda legeringar, hvarjämte vismutoxid begagnas
vid förgyllning af porslin.
2. Fys. Vismut ändrar sitt elektriska motstånd
(se d. o.) i ett magnetiskt fält. Man brukar ofta
begagna denna egenskap för uppmätning af styrkan
hos magnetfält. För detta ändamål används en
bifilärt lindad flack spiral af vismuttråd, som
placeras i magnetfältet samt medelst ledningstrådar
förbindes med en Wheatstones brygga (se Elektriska
mätningar, sp. 300), så att dess motstånd kan
bestämmas. Denna metod egnar sig för magnetfält af
ungefär t. o. m. styrkan 2,000 Gauss till större
styrkor. Metoden är icke synnerligen noggrann, emedan
effekten är i hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
