Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wittm. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
området n. härom öfverlämnades V. emellertid redan
1890 till England i utbyte mot ön Helgoland. V. har
nu ingen själfständig betydelse; det har gått upp
i den brittisk-östafrikanska prov. Tanaland, hvars
hufvudstad är det forna V:s hamnstad Lamu på ön
af samma namn.
A. N-d.
Vitu [-ty7], Auguste Charles Joseph, fransk
skriftställare, f. 1823 i Meudon, d. 1891, var under
1840-talet medarbetare i olika tidningar och skref
under de oroliga åren 1848-51 i möt-revolutionära
pressorgan. Han blef 1854 redaktör af "le Pays",
1860 af "le Constitutionnel" och 1867 af den
högkonservativa "1’Étendard". hvil-ken han lämnade
1868. 1870 blef Y. redaktör af "Peuple fran9ais",
teaterkritiker i "Le Figaro" och 1872 därjämte
medarbetare i den bonapartisti-ska "le Gaulois". Utom
lättare tidningsuppsatser, af hvilka samlingar
utgetts, författade V. bl. a. Histoire de Napoleon
III (1854), Études litté-raires sur la revolution
francaise (s. å.), Contes à dormìr delout (1860;
3:e uppl. 1876) och Histoire civile de Varmée (1868).
(R-n B.)
Vitus, pseudonym. Se Smith, sp. 24.
Vitus (Veit) den helige, martyr, enligt uppgift under
Diocletianus, blef under inflytande af orientalisk
legendbildning en undergörande romanhjälte, som
oskadd utstod de fruktansvärdaste tortyrmedel. Hans
reliker skulle på 7CO-talet ha kommit till S:t Denis;
därifrån skänktes de till en abbot i Korvey, som 836
högtidligen förde dem dit. Under medeltiden åtnjöt
V. stor andakt, sär-skildt i den slaviska norden och
östern, och räknades till de 14 nödhjälparna. Mot
danssjukan åberopas V. från 1418 (af Strassburgs
magistrat). - Om orsaken till, att danssjukan benämnes
chorea Sancti Viti 1. Veitsdans, se Danssjuka. Jfr
D. H. Kerler, "Die patronate der heiligen" (1906).
Hj. H-t.
Witwa^ersrand (Kand), guldrik höjdsträckning i
Transvaal, skares af 26° s. br. och löper med en
längd af omkr. 300 km. i öst-västlig riktning från
Malmani till trakten ö. om Johannesburg. Till sin
geologiska byggnad är W. sammansatt af sandsten,
kvartsit, skiffer och kalksten; den sistnämnda har i
n. v., där Limpopos källor äro belägna, en ljus färg,
som gett upphof till namnet ("de hvita vattnens
berg"). Höjden är 1,800 m., men bergen framträda
dock ej sär-skildt påfallande i landskapet, eftersom
själfva platåsockeln, på hvilken de stå, når en
höjd af 1,200 m. De första rika guldfyndigheterna
här gjordes 1886, och under de närmast följande
åren uppblomstrade liflig gruf drift, som gjort Sy
d-Af rika till världens rikaste guldland. Guldet
förekommer i konglomeratbäddar med små rundade
kvartskorn eller kvartskulor. Själfva malmrikedomen
är icke öfverväldigande stor; det egendomliga är
emellertid den regelbundna förekomsten och den stora
utbredningen af lagren. Detta har möjliggjort en mera
systematisk utvinning, ditförande af dyrbara maskiner
o. d. Bergsdriften, som ligger i händerna på stora
bolag, skiljer sig därför skarpt från driften i andra
delar af världen. Efter en första kris omkr. 1890
steg guldproduktionen starkt. till dess boerkriget
medförde ett tillfälligt af brott. Ett nytt uppsving
tog produktionen med 1903. Yid Världskrigets utbrott
(1914) hade den stigit
till 35,6 mill. pd st., ökades ytterligare
de följande åren och utgjorde 1915 och 1916
resp. 38,6 och 39,5 mill. pd st., men har sedan
visat fallande tendenser (1917: 38,3 mill.; 1918:
35,: mill.; 1919: 35;3 mill.). Se Transvaal, sp. 608.
A. N-d.
Witz, Konrad, sydtysk målare, f. omkr. 1400 i
Konstanz, d. omkr. 1447, var son till en målare Hans
W., som var bosatt i Eottweil och arbetat äfven
i Nantes och vid burgundiska hofvet. W. visade
sig påverkad af van Eyckskolan, på samma gång som
han redan i sina ungdomsverk uppenbarar en märklig
själfständighet. Till hans tidigaste arbeten höra
Korsfästelsen med ett vackert landskap från Bodensjön
som bakgrund (Berlin, Kaiser-Friedrich-museum)
och Den heliga familjen - en alltigenom borgerlig
gemytlig grupp, insatt i en kyrkinteriör (museet i
Neapel). Stor stil, särskildt i rumskildringen, nådde
W. i framställningen aí de båda helgonen Magdalena och
Katarina, framställda sittande i katedralen i Basel,
belysta af aftonsolen (museet i Strassburg). Till ett
stort, delvis ödelagdt, altarverk från omkr. 1440
hör en serie figurer ur gamla testamentet Abraham,
Salomo, Ester m. fl. I dessa draperade gestalter nådde
W. en imponerande plastisk, monumental hållning;
ett par af dessa äro föregångare till Dürers
apostlar. Af ett annat altarverk, dat. 1444, återstå
(i Genève) 4 målningar, bland dem Petri fiskafänge
med som bakgrund ett vidsträckt landskap, utsikt vid
Genèvesjön med stränder, åkrar och ängar. Här visar
sig målaren som nyhetsman och vägbrytare. Bland
hans öfriga alster äro Joakims och Annas möte vid
den gyllene porten (museet i Basel), Belådelsen och
Marias besök (museet i Modena) med öfverraskande
godt rums- och ljusstudium och herravälde öfver
perspektivet. W. var verksam i Basel och från
1444 i Genève och var en af sin tids märkligaste
målare i Tyskland. Länge glömd eller förbisedd,
har han först i våra dagar blifvit "återupptäckt".
G-gN.
Vitzen [fi7tsen], von, medeltida tysk-svensk
adelsätt, som i vapnet förde en upprest räf. Den
uppträder på 1200-talet som bosatt i furstendömet
Rügen och i Mecklenburg, hvarifrån åtskilliga af
dess medlemmar vid midten af 1300-talet inflyttade
till Sverige. Bland dessa tillhörde Herman och Y i c
k e d. ä. (se nedan) de förnämste representanterna
för konung Albrekts inflytelserika, men af folket
hjärtligt af skydda tyska omgifning, medan andra genom
giftermål och godsförvärf snart blefvo fullständigt
försvenskade; till de senare höra Heyne, godsegare
i Östergötland, g. m. Sigrid Bengtsdotter (Bielke),
Arent 1. Arnold, som t. o. m. kämpade på Magnus
Erikssons sida mot Albrekt, samt hans broder Yicke
d. y. (se nedan).
1. Herman von V., riddare, tillhörde 1358 Magnus
Erikssons anhängare under inbördeskriget mellan
Magnus och hans son Erik och användes under den
följande tiden som konungens betrodde tjänare i
viktiga uppdrag. 1361 var han ett af de sändebud,
som utskickades för att underhandla om giftermål
mellan konung Håkan och Elisabet af Holstein, samt
representerade vid förlofningens firande Håkans
person; 1362 upphandlade han för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
