Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vivier ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
919
Vivisektion
920
ett visst intresse är ett uttalande af en engelsk
sportsman, som deltog i den häftiga agitationen mot
vivisektionen, lifligt öfvertygad om det afsky-värda
i de vetenskapliga experimenten på lefvande djur. Vid
erinran om hvad som försiggår under jakten förklarade
han med samma öfvertygelse denna sport vara en fullt
gentlemannamässig behandling af djuret, ty man lämnar
det alla möjligheter att undkomma. Föreställningen om
"alla lefvande varelsers naturliga rätt" sammanhänger
mycket nära med uppfattningen af dessa varelser som
öfvernaturliga väsen, på hvilkas område människan
ej kan inkräkta, utan att ådraga sig en viss
skuld, som i sin ordning måste sonas. Ej ens i
den utsträckning detta föreställningssätt kan
upprätthållas är det möjligt att genomföra den
ifrågavarande "rättsprincipen", ty människan är
uppfinningsrik och hittar alltid någon utväg att
hjälp-ligt befria sig från skuldkänslan. Förnekandet
af djurens naturliga rätt anses emellertid aí
mången vara liktydigt med att legalisera grymhet
mot djur och en återgång till ett antropocentriskt
åskådningssätt, enligt hvilket hela världen är skapad
till människans nöje och trefnad. Det bör härvid
framhållas, att det sätt, hvarpå människan i det
dagliga lifvet behandlar djuren, i själfva verket
mycket litet beror af hennes uppfattning i fråga
om djurets rätt. I gamla testamentet framträder
som bekant den antropocentriska uppfattningen så
tydligt som möjligt. Yid världens skapelse erhåller
människan fullständigt herravälde of ver djuren,
hvilket ytterligare bekräftas vid förbundet med Noa
efter syndafloden. Men vi finna flerstädes yttranden,
som vittna om, att Judafolket, liksom andra herde-
och åkerbrukande folk, omfattade sina husdjur med
ömhet och välvilja. T. o. m. de vilda djuren ansågos
vara föremål för Jahves omvårdnad, något, som däremot
ej kom de fientliga grannfolken till del. I den 104
:e psalmen, en högstämd naturskildring, anföres,
hurusom, då natten faller på, vilddjuren draga ut
och de unga lejonen, som ryta efter rof, söka sin
föda af Jahve. - Talet om "djurens naturliga rätt"
kan spela en viss roll vid agitationen inför ett
mera okritiskt publikum, men torde aldrig på allvar
kunna anföras som motiv för en lagstiftning. Denna
"rätt" är en konstruktion; den kan ingå som faktor
i s. k. tankeexperiment, som visserligen ha mycket
litet med verkligheten att göra, men som erbjuda
den fördelen att kunna varieras i oändlighet efter
tycke och smak. - Yid diskussionen om dessa frågor
har man ofta nog underlåtit att tillbörligen beakta
ett faktum, som vi kunna beteckna med uttrycket
det primitiva medlidandet - känslan aí obehag inför
hvarje företeelse, som erinrar om lidande. Den, som
åsett en operation, erinrar sig nog det obehag åsynen
särskildt aí hudsnittet medförde. Obehaget i fråga
är fullkomligt oberoende, om patienten varit söfd och
sålunda själf ej haft någon smärta. Det är ingalunda
ovanligt, att en åskådare vid ett dylikt tillfälle
börjar kallsvettas och faller i vanmakt. Hvad
vi här betecknat som primitivt medlidande är ej
detsamma som medlidande i vanlig mening. För detta
erfordras en altruistisk stämning. Man brukar belysa
detta förhållande genom att anföra íariséens och
samaritanens olika
sätt att reagera vid åsynen af den sårade. Det
primitiva medlidandet kan spåras redan hos en del
djur - äfven uttryck af "samaritanens medlidande"
förekomma inom djurvärlden -, och det är lätt att
inse, hvilken roll det spelat inom det mänskliga
samhället till afvärjande af skadegörelse. - Erinra
vi oss tillika den mycket vanliga benägenheten att i
en lifsföreteelse se ett uttryck af lust eller olust,
så är det lätt att förstå, huru föreställningen om
"de lefvande varelsernas naturliga rättigheter"
uppkommit. I agitationsskrifterna framhålles,
att det företrädesvis är uttryck af obehag, som
intressera fysiologerna, och att deras experiment
i främsta rummet gå ut på att framkalla smärta. I
dessa skrifter möter oss också det primitiva
medlidandet. Det är ej fråga om en undersökning,
huruvida möjligheten för en smärtförnimmelse
förelegat hos försöksdjuret. De lidanden, som
skildras och tilläggas djuret, äro i själíva verket
författarens egna - bortsedt naturligtvis från de
fall, där författaren uppenbarligen förfarit rent
schablonmässigt. Ett mått på dessa lidanden har
man i de straff, som påyrkas mot dem, som utföra de
ifrågavarande djurförsöken. Yidare kan man anföra den
ofvan antydda erfarenheten från operationer, intyg
från dem, som bevittnat krigets fasor, och tillika
må man erinra sig, att olustbetoningen vid blotta
tanken på ett lidande hos en person kan vara starkare
än den, som åtföljer det omedelbara intrycket hos en
annan. - Huru skall samhället förhålla sig till de
kraf, som framställas på grund af dessa lidanden,
hvilkas realitet ej kan bestridas? Att affärda dem
som betydelselösa är uppenbarligen oförenligt med
rättsordningens uppgift att skapa förutsättningar
för ett fredligt samarbete mellan människor. Det
gäller således som vid all lagstiftning att mot
hvarandra väga olika intressen. Motståndarna mot
vivisektionen (antivivisektionisterna) företräda
härvid ej, såsom de själfva merendels påstå,
djurets intressen, utan endast sina egna. Emot dessa
stå två i stort sedt med hvarandra sammanfallande
intressen, forskarintresset, i detta fall inriktadt
på lifs-företeelserna, och "samaritanens intresse",
inriktadt på att bekämpa lidande och död bland
människor och djur. Uppenbarligen kunna de olika
intressenas företrädare enas om en uppgift: att
inskränka lidandet så mycket som möjligt. Liksom det
primitiva medlidandet stegras genom skildringar,
i hvilka man lämnat fantasien fria tyglar, så kan
detsamma hållas inom rimliga gränser genom nykter
eftertanke. Forskningens representanter å sin sida
ha att beflita sig om arbetsmetoder, så mycket som
möjligt skonsamma mot djuren och så litet som möjligt
sårande allmänhetens känslor. I vår strafflag 18
kap. kommer detta bud till uttryck genom stadgandet
af straff för den, som vid behandlingen af djur visar
uppenbar grymhet, hvilket stadgande 1907 ersatte
det gamla, som endast afsåg husdjuren. Stadgandet
vänder sig ej enbart mot den i handling ådagalagda
benägenheten att tillfoga lidande - i svårare fall
torde den skyldige i anseende till sinnesabnormitet
ej vara straffbar i vanlig mening - utan jämväl
mot grof vårdslöshet och mot förfaranden, som väcka
omdömesgilla personers afsky. Bestämmelsen afser all
slags behandling af djur, för veten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
