- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
953-954

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Woermann ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Les Vosges [lä våʃ̇], ty. Wasgau, bergsträcka
på gränsen mellan Elsass å ena sidan samt
Lothringen och dep. Vosges och Haute-Saône å den
andra. Hufvudriktningen är s. s. v. – n. n. ö.;
i s. skiljas V. från Jurabergen genom den berömda
sänkan Burgundiska porten (362 m.); i
n. fortsättas de på tyskt område af Hardt (se
d. o.). V. höra till det äldre, under karbonisk
tid veckade bergssystem, som af Suess erhållit
namnet Variskiska bergskedjan (se d. o.). Då under
tertiär tid de tektoniska krafterna åter grepo in,
bildades genom instörtning den öfre Rhendalen
nedanför Basel, och på ömse sidor kvarstodo som
omramande bergssidor V. och Schwarzwald, hvilka
båda berg till sin byggnad fullständigt motsvara
hvarandra. (Se därom Schwarzwald.) I v. gå V. långsamt
öfver i Lothringens högslätt. Den sydliga delen
af V. (Massif des Vosges) är högst; den når till
Bruche-sänkan och är hufvudsakligen byggd af granit
och kristalliniska skiffrar. Öfver den platåartadt
jämna ytan höja sig isolerade, kupolformiga berg,
de s. k. ballons (ty. belchen). Högsta punkten är
Ballon de Guebwiller (Sulzer Belchen 1,423 m.). Andra
dominerande höjder äro Ballon d’Alsace (1,245 m.),
Hohneck (1,368 m.) och Petit-Ballon (1,268 m.). Mot
n. v. och n. om Bruche-dalen flyttas hufvudkammen
längre åt v., samtidigt som medelhöjden på hela
sträckan, som här bildar gränsen mellan Lothringen
och Elsass, blir lägre. Öfver denna del af V. (Basses
Vosges
) för den i kommunikationshänseende viktiga
sänkan Col de Saverne (Zabern-passet, 380 m.),
genom hvilken Rhen–Marnekanalen är ledd äfvensom
järnvägen Strassburg–Paris. V:s höjdkam utgör
vattendelaren mellan Rhen och Mosel; ett mindre antal
af vattendragen afbördas åt s. till Doubs och Saône. I
klimatiskt hänseende ligga V. på öfvergången mellan
Väst- och Central-Europa. Kallast och nederbördsrikast
äro de östliga delarna. Regnmängden tilltar hastigt
med höjden; sålunda eger Görsdorf (222 m. ö. h.) en
årlig nederbördssumma af 950 mm. och Rothlach (1,000
m.) 1,540 mm. Fördelningen på årstiderna är i så mån
anmärkningsvärd, som de lägre delarna ha sommarregn,
under det att högre upp den mesta nederbörden
faller på vintern. Spår efter istidens verkningar
finner man i s. i form af moräner, slipade hällar
och småsjöar (se fig.). – V. betäckas till stor del,
särskildt på östsidan, af skogar (hufvudsakligen
gran och bok). Endast de allra högsta topparna nå
öfver skogsgränsen. Vinrankan odlas på de östliga
sluttningarna upp till omkr. 400 m. höjd. Invid
vattendragen, särskildt utmed östsidan, är
landet industrialiseradt och jämförelsevis tätt
bebyggdt, men uppe på platån förekommer utom
sparsamt åkerbruk (majs, hafre och potatis) mest
kreatursskötsel. Bergsbruket är numera ej mycket
gifvande, men fordom brötos silfver och bly i
s. vid Markirch. Flera mineralkällor och kurorter
finnas såväl på östsidan (Bad Sulz) som på västsidan
(Plombières). På de lägre höjderna och utsprången
å Elsass-sidan ligger en mängd borgar och ruiner,
berömda i saga och historia. Litt.: Bleicher, "Les
Vosges, le sol et les habitants" (1890), Trinius,
"Die Vogesen in wort und bild" (1895), Bücking m. fl.,
"Geologischer führer durch das Elsass" (1900),
och Fournier-Franck, "Les Vosges" (1–5, 1899–1901).
A. N—d.

illustration placeholder
Typiskt Vogeserlandskap, med småsjöar.


Vogesīt [vå-], petrogr., en basisk gångbergart,
tillhörande lamprofyrerna (se d. o.), grönaktig till
mörkgrå eller nästan svart, till strukturen helt
kornig, består af ortoklas med något plagioklas
samt i växlande mängd hornblände och augit,
kristalliniskt utbildade; kvarts och glimmer saknas
däremot eller finnas endast som spår. Vogesiterna
äro först iakttagna i Vogeserna och Odenwald, men ha
sedan funnits också på andra ställen. K. A. G.

Vogg (Viggo). Se Rolf Krake.

Voggenhuber, Vilma von,
ungersk sångerska, f. 1841 i Budapest d. 1888 i
Berlin, elev af P. Stoll, sjöng på nationalteatern
i Pest 1862—65, därefter i Berlin, Hannover, Prag,
Stettin, Köln, Aachen, Bremen, Rotterdam och Wien,
till dess hon 1868 fästes vid hofoperan i Berlin. 1871
gifte hon sig med bassångaren Franz Krolop (f. 1839 i
Böhmen, d. 1897, sedan 1872 engagerad i Berlin). V:s
stämma var en kraftig, dramatisk sopran, och hennes
bästa roller voro Donna Anna i "Don Juan", Fidelio,
Armida, Ifigenia,
Spontinis Olympie och Vestale,
Norma, Brünnhilde
och framför allt Isolde.

Voghera [vågēra], stad i italienska prov. Pavia,
vid Pos biflod fr. h. Staffora, 24 km. s. s. v. om
staden Pavia. 23,638 inv. (1911). Tillverkning af
siden- och bomullsvaror, hattar m. m. Staden hette
under forntiden Iria. A. N—d.

Voghera [vågēra], Tullio, italiensk musiker,
f. 1879 i Padua, elev af Bossi och Martucci vid
konservatoriet i Bologna, filos. doktor i Padua 1902,
blef dirigent vid Metropolitan opera house i New York
och var kapellmästare vid K. teatern i Stockholm
1910—11, därefter i Dublin, 1915 ånyo anställd vid
Stockholmsoperan, men kallades

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:33 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0509.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free