Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 985-986 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wolf ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sakna rättslig befogenhet att på dylikt sätt förfoga
öfver detsamma.

^{N. S–g.}

Wolf, Nils. Se Stiernberg, N.

Wolf, Jens Lauridsön, dansk topograf, f. 1584, d. omkr. 1660,
student 1608, senare bokhandlare i Köpenhamn, skref
Norrigia illustrata eller Norges beskrivelse (1651) och
Encomion regni Daniæ, det er Danmarckes riges lof etc. (1654),
som innehåller värderika upplysningar om landets
dåvarande förhållanden.

^{E. Ebg.}

Wolf (Wolff, latinis. Wolfius), Christian
von, friherre, tysk filosof och matematiker,
f. 29 jan. 1679 i Breslau, d. 9 april 1754 i Halle,

studerade i Jena först teologi, sedan matematik, fysik
och filosofi, blef professor i matematik i Halle 1707,
men föreläste mest i filosofi. Såväl de ortodoxe som
de pietistiske teologerna i Halle sågo emellertid
en fara i den rationalism, som han förkunnade,
och då han i ett universitetstal hade sagt, att
den moral, som den kinesiske filosofen Kong-fu-tse
framställt, öfverensstämde med hans egen, gingo de
till anfall. Inför soldatkonungen Fredrik Vilhelm I
skall man ha hänvisat till de för disciplinen farliga
konsekvenserna af W:s lära om "den tillräckliga
grundens lag". Konungen utfärdade därför 1723 en
kabinettsorder, genom hvilken W. för sina gudlösa
lärors skull afsattes från sitt ämbete och ålades
vid dödsstraff att inom fyrtioåtta timmar förfoga sig
utom rikets gränser. W. begaf sig då till Marburg,
där han fick fortsätta sin akademiska lärarverksamhet,
till dess att Preussens nye konung, Fredrik II, 1740
återkallade honom till Halle, där han sedan verkade
till sin död som professor i matematik samt i natur-
och folkrätt. Om det stora anseende, som han åtnjöt,
vittnar, att han upphöjdes i friherrligt stånd
och 1733 blef led. af vet. akad. i Paris. – W. är
icke någon originell tänkare. Efter hans lärjunge
Bilfingers föredöme plägar man kalla hans filosofi för
den leibniz-wolfska, och innehållet i sina åsikter
har han till största delen hämtat från Leibniz,
visserligen med vissa förändringar och tillägg; de
förra kunna dock knappast fattas som förbättringar
och de senare äro tämligen oväsentliga. I formellt
hänseende är han medelbart påverkad af Spinozas
sträfvan att ge filosofien en efter Euklides’ föredöme
bevisande form. Men i sitt bemödande att uttrycka
allt klart, tydligt och fullständigt samt grundligt
bevisa sina påståenden förföll han till långtrådig
mångordighet och behandlade de hvardagligaste ting
med en lärd förnumstighet, som står på gränsen till
det löjliga. Men den klara lättfattlighet, som hans
framställning egde, gjorde, att hans filosofi snart
trängde in vid alla tyska universitet och där blef
den härskande, ända tills dess dogmatiska välde
bröts af Kant. – W. anser filosofiens uppgift vara
att med förståndet fatta allt tänkbart och uppvisa
det möjliga och nödvändiga, under det att

de empiriska vetenskaperna stanna vid det blott
faktiska. Dessa olika arter af vetenskaper ha icke
olika föremål, utan det är samma verklighet, som af
de empiriska vetenskaperna konstateras som faktisk
och hvars möjlighet och nödvändighet filosofien
ådagalägger. Ehuru W. söker ge sin filosofi en strängt
bevisande form med den logiska motsägelselagen som
högsta grundsats, smyger sig därför, utan att han
märker det, erfarenheten in i de logiska formerna på
samma sätt som sedan hos Hegel. För W:s prosaiska
uppfattning föreföll den rena spiritualism, som
Leibniz framställt, alltför fantastisk. Vid sidan af
själsmonaderna antog han därför materiella atomer,
som konstituera den kroppsliga verkligheten. I samband
därmed förlorade för honom harmonia præstabilita sin
universella betydelse och användes endast för att
förklara förhållandet mellan själ och kropp. Liksom
Leibniz skilde han mellan förstånd och vilja och
indelade därför filosofien i teoretisk och praktisk
filosofi. Inom den sistnämnda är han mera själfständig
i förhållande till Leibniz än inom andra delar af
filosofien. Inom etiken, hvars själfständighet
i förhållande till teologien han förfäktade,
opponerade han sig mot engelsmännens lyckoprincip
och uppställde i stället fullkomligheten som det
sedliga målet, men han var öfvertygad, att denna ej
blott är enlig med förnuftet och naturen, utan äfven
är förbunden med lycka. Inom politiken kände han
ingen högre statsform än den upplysta despotismen,
som gör de enskilde medborgarnas väl och fullkomnande
genom upplysning till all statsverksamhets mål. Den
positiva teologien står till motsvarande del af
filosofien i samma förhållande som öfver hufvud
de empiriska vetenskaperna till filosofien, och
W. tog därför för gifvet, att båda i allt komma till
samma resultat. Den sanna religionen kan därför icke
innehålla något, som strider mot förnuftet, men väl
åtskilligt, som går öfver det mänskliga förnuftets
fattningsförmåga. Detta visar sig emellertid såsom
förnuftigt, emedan vi inse, att tron därpå är
behöflig för människans fullkomlighet och lycka. –
W. använde tyska språket vid sina föreläsningar och,
jämte det att han utgaf en del latinska skrifter,
sammanfattade han ock sin filosofi i vidlyftiga
arbeten på tyska. Han har därigenom mycket väsentligt
bidragit till utvecklingen af den terminologi, som
sedan blifvit det gemensamma språket för den tyska
filosofien och i mycket äfven tryckt sin prägel på
svenska filosofiska språkbruket. Han framställde
sina åsikter på ett så klart och lättfattligt sätt,
att de blefvo tillgängliga för alla bildade, och de
kommo därför att jämte de från England och Frankrike
kommande upplysningsidéerna utgöra den ena sidan i den
tyska bildningen under upplysningstidehvarfvet. Den
skolmässiga form, som han använde, lämpade sig för
den dåtida akademiska undervisningens formella behof,
och redan 1737 funnos inom den tyska litteraturen
107 filosofiska författare, som tillhörde W:s
skola ("Wolfianer"). Bland hans många lärjungar
må nämnas Thümmig, Bilfinger och Baumgarten. –
Inom matematikens historia har W. endast gjort
sin insats som författare till läroböcker i nästan
alla matematiska grenar. Några af dessa ha trots sin
omständlighet varit mycket använda och utgått i många
upplagor. Af W:s

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>