Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volframit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1005
Volframit-Wolfram von Eschenbach
1006
farande mycket spröd massa. Men om denna i
en vätgasatmosfär vid omkr. 1250° underkastas
ihållande bearbetning genom valsning och ham-ring,
erhålles till sist genom metallkornens hopsvetsning
silfverhvit, kompakt volframmetall, som genom dragning
kan förvandlas till den finaste tråd, utmärkt af
stor seghet och elasticitet. - I kompakt tillstånd
är volfram mycket beständig mot luft, alkaliska
lösningar och utspädda syror, men oxideras af smält
alkali och koncentrerad svafvelsyra. Den är mycket
tung, eg. v. 18,?, och är den mest svårsmälta af alla
metaller; smält-punkten ligger nära 3000°. Atomvikten,
som tecknas W, är 184,o. I sina kemiska förhållanden
liknar volfram mest metallerna molybden och uran
och har liksom dessa mycket växlande atomvärde. På
det högsta mättningsstadiet ger den en gul oxid, W03,
som kallas volfram syra och som med baser ger färglösa
salter, bland hvilka natriumsaltet, natriumvolframat,
som är lös-ligt i vatten, fått användning till
impregnering af tyger för att göra dem oantändliga.
Sedan början af 1900-talet har metallisk volfram fått
mycket viktig användning i glödlampindustrien och för
tillverkning af specialstål (se d. o.). Som material
för glödtråden i elektriska glödlampor (se d. o.) har
volfram på grund af sin ofantliga svårsmälthet
numera så godt som fullständigt undanträngt alla
andra metaller. - Af hela volfram-tillverkningen,
som uppskattas till 5,000 à 6,000 ton årligen,
användas omkr. 90 proc. för tillverkning af
volframstål och andra legeringar. Yolf ramstålet,
som utmärkes genom betydande hårdhet och fasthet,
har under Världskriget förbrukats i stora mängder
till pansarplåtar, projektiler och eldvapen. Hit hör
också det s. k. rapidstålet, med 7-9 proc. volfram,
2-3 proc. krom och 0,5-2 proc. kol. I olikhet
med vanligt kolstål bibehåller detta sin hårdhet
vid börjande glödningstemperatur, så att det kan
användas till verktyg för borrning och skärning
af hårda metaller, äfven om bearbetningen måste
ske så hastigt, att verktyget därvid blir mycket
starkt upphettadt. - Äfven andra legeringar af
volfram ha kommit i användning. En sådan är stellit
(omkr. 5 proc. volfram, 75 proc. kobolt och 20
proc. koppar), som är mycket hård och icke rostande,
hvarigenom den blir lämplig till skärande verktyg
m. m. - of ver hufvud taget torde volframmetallens
användning komma att betydligt ökas i samma mån,
som den kan erhållas för tillräckligt billigt pris.
K. A. V-g.
Volfram?t, förr Volfram (se d. o.), miner., ett från
äldsta tider bekant brunsvart till svart mineral,
som förekommer vid Zinnwald, Schlachen-wald
och Ehrenfriedersdorf i Erzgebirge tills, med
tennmalm. Volframiten ansågs dels som järnmalm,
dels som manganmalm, tills Scheele 1781 upptäckte
volframsyran i det efter honom sedermera benämnda
mineralet scheelit 1. tungsten (se d. o.). Den
är ock en isomorf blandning af volframsyrad järn-
och manganoxidul (Fe, Mn) W04. som kristalliserar
monosymmetriskt med kristaller, nära stående det
rombiska systemet. På genomgångsytorna har den
metallartad diamantglans, annars fettglans. Den är
ogenomskinlig och stundom något magnetisk. Dess eg. v,
är 7,2-7,5, dess hård-
het 5,0-5,5. För blåsrör är den smältbar till en
magnetisk kula med kristallinisk yta. Behandlas
dess pulver med saltsyra i värme, sönderdelas
den vid lufttillträde och lämnar en gul, till
större delen i ammoniak löslig återstod. Utom på
ofvannämnda lokaler förekommer volframiten äfven
i Cornwall, Sibirien. Frankrike och Amerika samt
nyttjas i tekniken för framställning af flera
färgämnen och i metallurgien till volframstål.
Ant. Sj.
Volf ramlampan, eleUrot. Se Glödlampa,
sp. 1351.
Volframstäl. Se Volfram.
Volframsyra. Se Volfram.
Wolfram von Eschenbach [fann], medelhögtysk skald,
f. omkr. 1170 i den lilla staden Eschenbach (nära
Ansbach), i bajerska reg.-omr, Mit-telfranken,
räknade adlig börd och förvärfvade själf
riddarvärdigheten, men var stadd i mycket knappa
villkor. Så tillbragte han åren 1204 -16 mestadels på
Wartburg hos landtgrefve Herman af Thüringen, hvarest
han träffade Wal-ther von der Vogelweide. W. synes ha
varit gift och lycklig familjefader. Han kunde hvarken
läsa eller skrifva, men förstod franska och egde
ett utmärkt minne samt kunde sålunda genom muntligt
meddelande tillegna sig de franska hjältedikter, ur
hvilka han hämtade sina episka ämnen. Han egde äfven
naturhistoriska och teologiska insikter. Oberörd af
klosterskoletukt, var han i stället bildad genom
lifserfarenhet. W:s dödsår är okändt, men anses
böra sättas till omkr. 1220. Konung Maximilian II
af Bajern lät 1861 i Eschenbach uppföra en brunn med
hans staty. - W. är ett af tyska litteraturens stora
namn och en bland de märkligaste vittra tolkar af
det drömmande djupsinne, den idealistiska trängtan,
som utgör ett grunddrag i den germanska stammens
skaplynne. Han öfverträffar alla sina samtida
i tankarnas rikedom och upphöjdhet. Genom ädelt
sedligt allvar, lefvande mottaglighet för det höga
och sköna samt fin känsla för hjärtats rent mänskliga
rörelser skiljer han sig fördelaktigt från sitt
frivola tidehvarf. På samma gång är han ej fram- «
mande för humorn och vänder ofta en godmodig ironi
mot oarter, som han iakttagit. Hans språk är knappt
och ej sällan kärft, men mäktigt af stor innerlighet
i själsuttrycket och djärfhet i bilder. Bättre än
de andre tyske medeltidsskalderna individualiserar
han sina personer i både yttre och inre af seende,
framför allt genom det, som han låter dem tänka och
säga, och hans kvinnogestalter äro verkligt sköna
genom den förening af realism och idealisering,
hvarmed han tecknar dem. Mindre högt står han i
kompositionen, h vilken är föga konstnärlig. Han
sammantränger ej ämnet, utan förtäljer kronologiskt
och biografiskt, hopar till öfvermått händelser på
hvarandra och utmålar lika bredt det betydelselösa
som det betydelsefulla. Hans lust för det sällsamma
går emellanåt öfver i smaklöshet, och diktionen
skämmes ofta af rimtvång. Han var en inåtvänd skald,
i grunden mera lyrisk än episk, och många sceners
andliga innebörd blir dimmig íör moderna läsare. -
W:s förnämsta alster är hans stora epos Parzival,
som utarbetades omkr. 1208 och innehåller en lika
mångsidig som skaldiskt fördjupad framställning ai
hans tids behär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
