- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1007-1008

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volframit ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1007

Wolf-Rayet-stjärnor-Volga

10C8

skande ideal: det världsliga och det andliga
riddar-väsendet. Han sammansmälte däri Artursagan (se
d. o.) och graalsagan (se Gr a al) samt de sydfranska
sägnerna om Anjous forna furstar. I större delen
aí detta epos följde han ganska nära sin franska
förebild Chrétien de Troyes; själf säger han sig ha
hämtat mera af en provensal Guiot ("Kyot"), hvilken
källa emellertid icke blifvit återfunnen. W. lefde
med hela sin själ in i ämnena, som han fattade i
deras sedliga betydelse och helgade genom en för
sin tid djup uppfattning af kristendomen. Dikten
tecknar en rastlös och ren själs sträfvanden,
hvilken icke finner tillfredsställelse i förgängliga
njutningar, utan på sin irrfärd alltid ser framför
sig ett högt och fläckfritt mål, som han ändtligen,
luttrad efter kamp och tvifvel, hinner (jfr art. P
ar civ al). Graalbrödraskapet är ett realiseradt
gudsrike, som W. diktat med mild humanitet, i
verkligt evangelisk anda. Dikten innehåller nära
25,000 versrader, mestadels fyrfotade och parvis
rimmade jamber. Den blef genast mycket omtyckt och
trycktes under boktryckarkonstens tidigaste skede,
1477, men var sedermera glömd, tills Bodmer 1753
åter drog den i ljuset. Den är utgifven i kritiska
editioner af Lachmann (se nedan) och K. Bartsch (3 bd,
1870-71; ny uppl. 1875-76) samt af E. Martin (1900-03,
jämte "Titurel") och öfversattes till nyhögtyska af
pseud. San Marte (Alb. Schulz) 1836 (3:e uppl. 1886),
mer troget af K. Simrock (1842; flera uppl.), bäst af
W. Hertz (4:e uppl. 1906). Innehållet är bearbetadt
i musikdramats form af E. Wagner ("Parsifal", ett
"bühnenweihfestspiel", 1882). - W:s andra dikt,
Titwrel, hvari kärleken tecknas synnerligen vackert,
utgör fragmentet af en tillämnad förhistoria till
"Parzival" och är diktad i konstfulla strofer. Den
öfversattes 1842 af Simrock. På ett franskt original,
som landt-grefven Herman anskaffade, är W:s episka
dikt Willehalm von Or anse byggd. Den skildrar
blodiga strider mellan kristna och morer, nämligen
bataljen vid Alischans och stormningen af Orange,
efter två af de aderton seriedikterna i en omfångsrik
fransk chanson de geste, "Guillaume au court nez",
hvilken hör till karolingiska sagokretsen. Det vilda
ämnet är af W. omdiktadt i 1200-talets förädlade
riddaranda. Dikten är öfv. af San Marte 11873). -
W:s lyriska minnesånger utmärktes genom känsloglöd,
originella bilder och rik, melodisk versform. Han
anses vara utbildaren af arten "taglieder" (se
Minnesång). - W:s samtliga arbeten utgåfvos i en
förtjänstfull edition af K. Lachmann (1823; 5:e
uppl. 1891), af P. Piper 1890 ff. och A. Leitzmann
1902-06 (5 bd). Jfr San Marte (Alb. Schulz),
"Leben und dichten W:s v. E.’; (2 bd, 1836-41; ny
uppl. 1858), och G. Bötticher, "Parzival" (öfv. jämte
lefnads-teckning och kulturhist. förklaringar, 3:e
uppl. 1905). _
(Br-nB.)

Wolf-Rayet-stjärnor [-rajä-], astron., en klass
af stjärnor, motsvarande spektralklassen O i den
Pickering-Cannonska klassifikationen af stjärnspek-tra
(se Stjärnor, sp. 1433). De äro uppkallade efter
de franske astronomerna Ch. Wolf och G. Kayet
(se denne), som först uppmärksammade några af dem,
belägna i Svanens stjärnbild. Nu-inera torde inemot
ett 100-tal dylika stjärnor vara

kändt, bland dsm y Yelcrum och J: Puppis. De indelas
i flera underklasser, som uppvisa åtskilliga
skiljaktigheter sinsemellan. Det gemensamma
kännetecknet för dem alla är uppträdandet af vissa
ljusa linjer och band mot bakgrunden af ett svagt
kontinuerligt spektrum. Hos några förefinnas jämte
dessa linjer och band äfven mörka absorptionslinjer,
särskildt vätgas- eller helium-linjer. Yogel räknade
dessa stjärnor till spektralklassen II, d. v. s. till
de med vår sol besläktade gula stjärnorna. Numera
är det fastställdt. att de tillhöra de hvita
stjärnorna och i spektralserien böra ställas
allra först. t. o. m. före de hvita he-lium- eller
ß-stjärnorna. Wolf-Rayet-stjärnorna visa i allmänhet
ingen märkbar egenrörelse; de äro sannolikt mycket
aflägsna stjärnor med stor absolut ljusstyrka
("jättestjärnor") samt äro i af-seende på sitt
läge i rymden starkt bundna vid Vinter gatsplanet.
B-d.

Wolfrum, Philip p, tysk musiker, f. 1854 i
Oberfranken, elev af musikskolan i München, är sedan
1884 musikdirektor och organist vid universitetet i
Heidelberg, där han, efter i Leipzig 1890 förvärfvad
filos. doktorsgrad, tillika blef professor i
musikvetenskap 1898 och teol. hedersdoktor 1910. Han
utnämndes 1907 till generalmusikdirektor. W. dirigerar
Bachföreningens konserter och Badens evangeliska
kyrkokör. Han har komponerat orgel-och kammarmusik
verk, pianostycken, solo- och körsånger samt ett
julspel Weihnachtsmysterium (1899), som vunnit stor
spridning. Han har författat bl. a. en biografi öfver
Seb. Bach (2 bd, 1906). E. F-t.

Wolfsberg, stad i Österrike (Kärnten), vid
Draus biflod fr. v. Lavant, 48 km. n. ö. om
Kla-geníurt. 5,808 inv. (1920). Tillverkning
af läder, cellulosa., liar m. m. I
närheten järnverk och kolgrufvor.
A- N-d.

Volga, Rysslands hufvudflod, Europas längsta och
vattenrikaste flod, upprinner på Valdaihöjden,
203 m. ö. h., och faller ut i Kaspiska hafvet 26
m. under Svarta hafvets yta. Längd 3,689 km., däraf
3,567 km. segelbara. Flodområde 1,458,922 kvkm. (mer
än 3 ggr Sveriges areal). I sitt öfversta lopp rinner
V. genom ett äkta moränlandskap med många sjöar. Man
har tvistat om, hvilken af strömmarna, som skall
räknas för den egentliga källarmen; nu betecknar man
vanligen som sådan ett litet vattendrag, som faller
ut i Verchita-sjön. Efter att ha genomflytit sjön
Stersj upptar denna ström fr. h. Runa, hvilken stundom
betraktas som hufvudfloden, flyter ytterligare genom
Peno- och Volgo-sjöarna och upptar fr. v.
Selisjarovka (från Seligersjön), vid hvars mynning
är anlagd en damm, som afdämmer en reservoar om 270
mill. kbm. vatten, hvilken åstadkommer, att floden
äfven vid lågvatten är segelbar redan 100 km. från sin
källa. Seglatsen är dock till en början (till Rsjev)
hindrad genom forsar, som uppkommit öfver erratiska
block. I början flyter V. åt s. ö., men ändrar flera
gånger riktning vid mynningen af något mera betydande
tillflöde. Sålunda blir loppet vid Vasusas
mynning nordostligt och förblir så till Tver, där den
fr. v. kommande Tvertsa åter ger floden ett kort
sydöstligt lopp. Sjosja pressar V. sedan på nytt
mot n. ö., tills floden kort ofvanför Rybinsk når sin
nordligaste punkt och af de båda vänstra tillflödena

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:33 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0536.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free