Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volkov ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wollaston (se denne) gjord testamentarisk donation
på 1,000 pd st.
Wollastons spetsar [wu’ləstəns], fys. En
platina-elektrod, som är insmält i ett glasrör så,
att endast dess yttersta spets sticker fram därur,
kallas efter uppfinnaren en Wollastons spets
eller Wollastons elektrod. Sådana begagnas för
att påvisa, att elektrolys verkligen eger rum,
när elektricitet passerar genom en elektrolyt,
äfven för det fall, att elektricitetsmängden är så
ringa, att den utvecklade gasen (väte eller syre, när
ledaren är svafvelsyradt vatten) skulle fullständigt
absorberas vid användning af en vanlig elektrod.
E. O. S.*
Wollastontråd [wu’ləstən-], fys., platinatråd af
mycket ringa tjocklek, som framställes enligt ett af
Wollaston (se d. o. 2) uppfunnet förfaringssätt. Fina
platinatrådar med en diameter ända ned till 0,001
mm. ha fått användning vid vetenskapliga instrument,
särskildt vid elektriska mätinstrument med mycket
hög känslighet, t. ex. vid sträng-galvanometrar (se
Galvanometer, sp. 675). Trådar af så ringa
tjocklek kunna icke framställas på vanligt sätt (jfr
Dragskifva). Enligt den af Wollaston uppfunna metoden
placeras en fin platinatråd af 0,2 à 0,3 mm. tjocklek
i axeln till en cylinder, af 5 mm. diameter, i hvilken
gjutes silfver, så att en silfvercylinder med en
kärna af platina erhålles. Denna cylinder "drages",
hvarvid båda metallerna förlängas likformigt. Sedan
den sammansatta tråden utdragits till största
möjliga finhet, behandlas tråden med salpetersyra,
hvarigenom silfverlagret upplöses och platinatråden
blottas. Wollaston framställde på detta sätt trådar
af endast 0,0008 mm. tjocklek. För att erhålla samma
tjocklek som en vanlig kokongtråd måste man lägga
tillsammans 140 sådana wollastontrådar. 100 m. af
samma tråd väger endast 0,07 gr. Upplösningen af
silfverlagret och den färdiga trådens anbringande på
sin plats i instrumentet äro emellertid operationer,
som kräfva mycket stor skicklighet. På grund af sin
ringa tjocklek är tråden nämligen mycket svag och
kan icke direkt ses med obeväpnadt öga. Professor
C. Benedicks har utarbetat ett förfarande för
upplösning af silfverskiktet, hvarom närmare i
"Physikalische zeitschrift", bd 17 (1916) s. 319.
T. E. A.
Wolle, Jakob, handelsman och industriidkare,
d. 1653, var 1605 och 1609 köpsven i Åbo och någon tid
senare handlande där. Genom handel och arrendering
af kronoinkomster förvärfvade han sig betydande
förmögenhet. 1627–35 innehade han på arrende
alla kronans salpetersjuderier i Finland. Ännu
märkligare är hans verksamhet på järnindustriens
område. Han grundlade omkr. 1630 Antskogs järnbruk
i Pojo samt arrenderade Svarta järnbruk och Ojamo
järngrufva. Ett vittnesbörd om såväl hans flit
som frikostighet är, att han på egen bekostnad lät
"förbättra" Åbo domkyrkas prydliga högkor. Mot slutet
af sitt lif förlorade han, till följd af alltför
vidlyftiga spekulationer, hela sin förmögenhet.
M. G. S.
Wollebæk, Johan Herman, norsk diplomat, f. 16
nov. 1875 i Kristiania, juris kandidat 1898, ingick
1900 i Utrikesdepartementet, där han befordrades
1905 till byrå- och 1916 till expeditionschef. Han
var delegerad för Norge vid
Spetsbergskonferenserna 1912 och 1914, deltog som
departementstjänsteman i konungamötet i Malmö 1914
samt ministermötena i Köpenhamn. Kristiania och
Stockholm. W. utnämndes till envoyé 1920 i Berlin
och 1921 i Stockholm.
Wollenweber, Gert, signatur. Se Askelöf, sp. 194–195.
Vollers [få’l-], Karl, tysk orientalist, f. 1857
i Hooksiel (Oldenburg), d. 1909 i Jena, blef 1882
bibliotekstjänsteman i Berlin, 1886 direktör för
kedivbiblioteket i Kairo och 1896 professor i
orientaliska språk i Jena. Bland hans arbeten
märkas Das Dodekapropheton der Alexandriner
(2 bd. 1880–82), Pentateuchus Samaritanus III–V
(1883–91; d. I–II utg. af Petermann), Lehrbuch der
aegypto-arabischen umgangssprache (1890). The system
of arabic sounds, as based upon Sibaweih and Ibn Yaïsh
(i orientalistkongressens i London förhandl., 1892),
Fragmente aus dem Mugrib des Ibn Sa’id (1894), Die
gedichte des Mutalammis arabisch und deutsch (1903),
Katalog der islamischen, christlich-orientalischen,
jüdischen und samaritanischen handschriften der
universitätsbibliotek zu Leipzig (1906), Volksprache
und schriftsprache im alten Arabien (1906). I
sistnämnda skrift påvisar V., att koranens språk
innehåller vulgarismer från folkspråket, en åsikt, som
han framfört på orientalistkongressen i Alger 1905,
där den åstadkom häftigt tumult bland de arabiske
deltagarna. Därjämte skref V. Die weltreligionen in
ihrem geschichtlichen zusammenhang (1907). Dessutom
lämnade V. många bidrag till facktidskrifter.
H. S. N.
Wollimhaus. Se Gyllenborg, sp. 742, och Leijonstedt.
Wollin, ö i Östersjön, skild i ö. från fastlandet
genom Oders mynningsarm Dievenow, bildar med ön
Usedom, från hvilken den i v. skiljes genom Swine,
en krets i preussiska reg.-omr. Stettin (Pommern). 245
kvkm. Omkr. 13,500 inv. Ytan är till större delen en
sandig slätt med inströdda sjöar och skogsdungar och
här och där goda betesmarker. Längs med hafvet finnas
dyner. Invånarna idka jordbruk och ladugårdsskötsel,
men sysselsätta sig äfven med fiske (i synnerhet
ålfiske) och skogsafverkning samt med cement-, tegel-
och kalkbränning. Misdroy på nordvästra kusten,
Ostswine midt emot Swinemünde samt Pritter, ryktbart
för sitt ålfiske, äro besökta hafsbad. Öns enda stad,
Wollin, ligger på sydöstra hörnet, vid Dievenow;
den har 4,561 inv. (1905), skeppsbyggeri och ganska
lifligt fiske. Nära den nuv. staden låg vendernas
rika och mäktiga hufvudstad Wolin, de nordiska
sagornas Jom l. Jomsborg, af danskarna kalladt
Julin, af tyskarna Vineta (se d. o.). Staden blef
1125 biskopssäte, men detta flyttades sedan till
Kammin. 1184 brändes W. af Danmarks konung Knut VI.
Svenskarna bemäktigade sig ön 2 juli 1630, och
den endast med ringmur och våt graf omgifna staden
började förses med tidsenliga försvarsverk, men detta
arbete afbröts snart, då W. ej befanns "beqwämt att
befästa". En skans byggdes dock till skydd för den vid
staden slagna bron, och 1637 lät Banér fullborda den
kring staden påbörjade bastionsbefästningen. Sedan
W. i Westfaliska freden tillfallit Sverige,
iståndsattes befästningarna 1657–58, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
