Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volta, flod i nordvästra Afrika - Volta, Alessandro - Voltaeffekt, Voltaelektricitet. Se Galvanisk elektricitet, sp. 656 - Volt-agometer l. endast Agometer, fys. - Voltaire, François Marie de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1031
Volta-Voltaire
1032
Volta, flod i nordvästra Afrika, till största delen
i engelska kolonien Guldkusten, upprinner i franska
Senegal med två armar, Hvita V. i ö. och Svarta V. i
v. Den senare armen bildar på en lång sträcka gränsen
mellan Guldkusten och franska Elfenbenskusten. Efter
föreningen flyter V. först i sydöstlig, sedan sydlig
riktning till Kpong, där den skarpt viker af mot
ö. Dess mynning är under större delen af året spärrad
genom en sandbank. Vattenståndsvariationerna på
floden äro ganska ansenliga; dock är den mestadels
segelbar för smärre fartyg upp till Kete-Kratschi,
400 km. uppför floden. Under regntiden kunna fartyg
med 2 m. djupgående nå så långt upp som till Kpong
(92 km.). A. N-d.
Volta [va7!-], Alessandro, grefve, italiensk
fysiker, f. 18 febr. 1745 i Como, d. där 5 mars 1827,
erhöll sin första uppfostran i sin födelsestad. Två
fysikaliska af handlingar, utgifna 1769 och 1771,
grundlade hans rykte, och 1774 blef han rektor
och lärare i fysik vid gymnasiet i Como samt 1779
professor vid universitetet i Pavia. Redan 1777 hade
han förbättrat elektroforen (hvars fenomen svensken
Wilcke flera år förut, 1762, teoretiskt förklarat)
och uppfunnit elektroskopet (se d. o.), och 1782
uppfann han den elektriska kondensatorn. Sin största
ryktbarhet förvärfvade han dock genom konstruktionen
af den efter honom benämnda Y o 1-tas stapel (1800;
se G a l v a n i s k t element, sp. 663), som blef af
epokgörande betydelse för elektricitetslärans vidare
utveckling. Y. reste 1777 i Schweiz och Savojen samt
1782 i Tyskland, Holland, England och Frankrike. Yid
sin återkomst från den sistnämnda resan införde
han potatisodlingen i Lombardiet. I Paris väckte
hans "stapel" så stor uppmärksamhet och beundran,
att Förste konsuln Napoleon Bonaparte skänkte
honom 6,000 f res och Institut national gjorde
honom till sin medlem (1802). Af kejsar Napoleon
upphöjdes han i grefligt stånd och utnämndes till
senator i konungariket Italien. 1804 drog han sig
tillbaka till privatlifvet, men utnämndes 1815
af kejsar Frans till direktör för den filosofiska
fakulteten vid universitetet i Padua. Sina sista år
till-bragte Y. i Como. Om Y:s strid med Galvani om
djurelektriciteten se d. o. Hans staty är rest i Como
och i Pavia. 1852 stiftade Napoleon III ett pris på
50,000 f res för den bästa praktiska användningen
af Y:s stapel. Yoltapriset har utdelats två gånger
(1864 och 1888). - De flesta af Y:s arbeten
utgåfvos samlade af Y. Antinori, "Col-lezione
dell’ opere del conte A. Yolta" (3 bd, 1816).
A.Bi-n. (T. E. A.)
Voltaeffekt, Yoltaelektricitet. Se G a 1-vanisk
elektricitet, sp. 656.
Volt-agom?ter L endast A gom eter (af grek. ag?n,
kamp, ansträngning, och me’tron, mått), f?/s., är ett
af M. H. Jacobi uppfunnet, föga brukligt instrument
för uppmätning af elektriska motstånd.
Voltaire [våltär], Francois Marie de, fransk
författare, f. 21 no v. 1694 i Paris, d. där 30 maj
1778, hade släktnamnet A ro u et, men utbytte det
såsom författare mot Y o 1-taire genom anagram af
AEOYET L(e) I(eune). Hans fader, Fran-9ois Arouet,
var f. d. notarie, skattmästare i "la cham-bre des
comptes"; hans moder härstammade från en ansedd adlig
familj i Poitou. Redan vid sju års ålder förlorade
han sin moder. I det bildade hemmet um-gingos flera
litterära personer, bl. a. Boileau, och sär-skildt
rönte den unge Arouet inflytande af sin fadder, abbé
de Chåteauneuf, "un abbé sans abbaye et sans foi",
som tidigt lärde honom att skämta med bibeln. Denne
introducerade honom hos den då åldriga Ninon de
l’Enclos, som testamenterade honom 2,000 livrés till
bokinköp. Fadern hade som advokat och ämbetsman knutit
många förbindelser inom den förnäma världen,, och de
äregiriga planer, som han uppgjort för sin son, visade
han genom att sända honom till det aristokratiska,
af jesuiterna ledda College Louis-le-Grand. där
denne knöt ungdomsvänskap inom "la jeunesse dorée"
och väckte uppseende genom sin lysande begåfning. När
Y. vid sexton års ålder slutat sin skolgång, satte
han sig intet annat mål före än att bryta sig igenom
som författare och med sin begåfning tilltvinga
sig en plats i den förnäma världen. I sistnämnda af
seende lyckades han i förvånande grad och umgicks
trots sin ungdom och sin ofrälse börd som prinsars
och förnäma adelsmäns jämlike, ehuru nog också hans
elaka kvickhet skaffade honom många ovänner. För att
rycka honom undan detta förnäma dagdrifvarlif sände
hans far honom till Haag. där han skulle tjänstgöra
i ambassaden under markis de Chåteauneuf. abbéns
broder. Där förälskade han sig i äfventyrerskan m.me
du Noyers dotter Olympe, kallad Pimpette. Modern,
som ej ansåg advokatsonen som någon lämplig mag,
klagade hos ambassadören. Y. arresterades, men visste
ändå att fortsätta mötena med den älskade, tills han
åter-skickades till Paris. M:me du Noyer hämnades
genom att i sina "Lettres galantes" offentliggöra
hans bref till dottern! Fadern tvang honom att arbeta
hos en prokurator, men hela sitt intresse egnade
han fortfarande åt salongsliívet och sina litterära
bemödanden. Han skref en tragedi, Oedipe, som han
förgäfves sökte få uppförd på Théåtre fran9ais,
och täflade utan framgång i Franska akad. med ett
ode öfver ett religiöst ämne. Undan det för honom
olidliga arbetet på prokura-torskontoret räddades
han därigenom, att en vän till hans fader, Caumartin,
utverkade tillåtelse för honom att vistas på dennes
slott Saint-Ange. Den gamle Caumartin underhöll där
den unge gästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
