Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1033
Voltaire
1034
med berättelser ur Frankrikes historia och
entusiasmerade honom för Henrik IV. Så uppväxte
hos honom tanken att förhärliga denne i ett
epos. Fördenskull studerade han Vergilius’ Æneid
och författade efter dess mönster början af La
Henriade. Återkommen till Paris, blef han på grund
af några satiriska dikter om regenten och dennes
dotter, hertiginnan af Berry, för en tid förvisad
till en plats i landsorten, där han emellertid på
det angenämaste sätt fördref sin tid i en krets af
glada och liktänkande vänner. Kort efter sedan han
återkommit till Paris, råkade han ut för en ännu
allvarligare konflikt. På grund af sitt eget skryt
misstänktes han med orätt för att vara författare
till en satir, riktad mot den bortgångne Ludvig
XIV. Regenten utfärdade därför mot honom ett "lettre
de cachet" (se d. o.), på grund hvaraf han i maj 1717
insattes på Bastiljen. Ehuru han där fick hvarken
papper eller bläck, använde han väl de elfva månader,
som han satt fången, till att med blyerts mellan
raderna i en tryckt bok skrifva ej mindre än hälften
af "Henriaden". Sedan han blifvit fri och efter
en kortare förvisning till landsorten återkommit
till Paris, lyckades han få "Oedipe" antagen till
uppförande på Théåtre fran^ais. Ehuru man allmänt
ansåg stycket vara riktadt mot regenten och hans
dotter, begärde V. att få tillegna stycket till
den förre, men han fick nöja sig med att dedicera
det till regentens moder, Elisabet Charlotta. Det
var under denna dedikation, som han 1718 första
gången skref sig Arouet de Voltaire. "Oedipe"
gjorde stormande lycka. Hofvets herrar och damer
njöto det som ett djärft angrepp mot regenten, men
denne och hertiginnan af Berry läto ingenting märkas,
då ju Oedipe var skyldig endast genom ödets blinda
tvång. Upproriska ord utslungades i stycket både mot
prästerna och konungadömet, men de, som utsade dem,
fingo orätt genom handlingens gång. Så visste V. att
skickligt hålla tjuren i båda hornen och draga hela
publiken med sig. Regenten kallade författaren till
sig och belönade honom med ett årligt anslag af 1,200
livrés, ett för den tiden högt belopp, hvartill sedan
kom ett liknande anslag af konungen och likaledes ett
af drottningen. Med dessa medel och det arf, som han
fick efter sin 1722 aflidne fader, visste han att
drifva inkomstbringande affärer; han tjänstgjorde
nämligen som mellanhand vid leveranskontrakt och
förnyelser af arrenden med staten samt lyckades genom
välberäknad användning af sina rådhusobligationer
på en gång inhösta en lotterivinst af en half
mill. livrés. Sorglöst kunde han därför lefva sitt
lif som "grand seigneur". De förnäma damerna täflade
om att locka honom ut till sina slott. Hertiginnan
af Villars, som så hänförts af "Oedipe", att hon
inför teaterpubliken kysste författaren, hyste honom
långa tider på sitt slott, men då hon icke besvarade
V:s brinnande förälskelse, måste han lämna henne och
hennes mot honom så förbindlige man, marskalken, för
att återvinna sitt lugn och sin arbetsförmåga. Af
dessa många gästbesök på landet blef intet af så
stor betydelse för V. som hans vistelse hos lord
Boling-broke (se S a i n t John, Henry) på godset
La Source. Där fick han första gången lära känna det
engelska frisinnet och göra bekantskap med en yerkligt
betydande politisk personlighet. 1722
företog han tillsammans med den sköna grefvinnan
de Rupelmonde en resa till Nederländerna, under
hvilken de gjorde ett uppehåll i Cambrai. där då en
fredskongress pågick och diplomaterna täflade om att
fira paret från Paris. Ett litterärt minnesmärke
öfver denna resa är den till hans följesla-gerska
riktade Epitre à Uranie, i hvilken V. íör första
gången framställer sin världsåskådning och söker
påvisa orimligheterna och motsägelserna i de
bibliska trosföreställningarna. Efter tio år utkom
denna dikt anonymt, men först efter femtio år bland
författarens erkända skrifter. Alltjämt arbetade han
på "Henriaden". och långt innan den offentliggjordes,
cirkulerade af skrifter af dess delar, allteftersom
de blefvo färdiga, och mottogos med beundran. Denna
gällde lika mycket dess form, som genom sin falska
klassicitet gör dikten för Tår tid alldeles onjutbar,
som dess tendens, hvilken ännu måste räknas honom
till ära. För första gången brännmärktes nämligen
här Bartolomei-natten (se d. o.) som det nidingsdåd
det var och uppställdes Henrik IV som den franske
nationalhjälten i st. f. den idol man skapat af Ludvig
XIV. Dikten utkom först i en stympad och modifierad
upplaga, som utgafs af abbé Desfontaines under dess
ursprungliga titel "La ligue". Författarens planer att
själf utge en korrekt upplaga försenades därigenom,
att Ludvig XV vägrade att låta arbetet dediceras
till sig, och korsades genom ett äfventyr, som
h. o. h. omkastade V:s öden. Annars hade V. vid denna
tid stora utsikter att slå igenom äfven vid hofvet,
tack vare det beskydd han åtnjöt af m:me de Prie och
dennas inflytande hos den unga drottningen. Men m:me
de Prie och hertigen af Bourbon störtades genom
hofintriger, och i deras fall drogs V. med. En
degenererad medlem af den mäktiga familjen Rohan
blef den, som skulle befria det segrande partiet från
den besvärlige skribenten. På en hånande förfrågan,
som denne på teatern ställde till V., om han hette
Voltaire eller Arouet, skall V. skarpt ha svarat,
att han icke hade ärft något stort namn; "mitt namn
börjar med mig, Edert slutar däremot med Er!" Vid
ett nytt möte upprepades dessa repliker, och sedan
lät chevalier de Rohan på öppen gata sina lakejer
genomprygla V. Då denne sedan sökte stöd hos sina
förnäma vänner, visade det sig, att dessa intet ville
göra för en oadlig, som råkat i konflikt med en medlem
af en förnäm släkt. V. öfvade sig flitigt i vapens
bruk och utmanade Rohan till duell. Utmaningen antogs,
men Rohans frände kardinalen de Rohan utverkade
en arresteringsorder mot V. för att oskadliggöra
honom. Det var 17 april 1726, som han åter kastades
i Bastiljen, dock endast för kort tid. ty redan 8
maj lösgafs han för att på egen begäran föras till
England. - Förvisningen till England var ämnad som ett
straff och fattades också till en börian af V. som
en olycka, men egentligen var den det lyckligaste,
som vid denna tid kunde hända honom. De tre år han
tillbragte i England utgjorde en vändpunkt i hans
utveckling. Förut hade han knappt varit mera än en
lättsinnig lycksökare och kvick versmakare; nu blef
han för hela sitt lif humanitetens entusiastiske
stridsman. Förut hade han väl fört förnuftets talan
mot vidskepelsen, men först i England blef han
därjämte den politiska frihetens förkunnare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
