Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1037
Voltaire
1038
rade på ett lyckligt sätt hans egna. Hennes håg stod
framför allt till matematik och fysik. Tillsammans
studerade de Locke och Newton, och huru V. lefde sig
in i den senares världsåskådning, visade han genom
den mästerliga popularisering af denna, som han
framlade i Elements de la philoso-phie de Newton
(1741). Äfven själfständiga naturvetenskapliga
forskningar bedref han. Han hade på Cirey åt
sig inrättat ett naturvetenskapligt laboratorium.
Kesultaten af där utförda experiment använde
han för det svar, som han 1738 insände på Franska
akad.s prisuppgift om eldens natur och utbredning
(han erhöll hedersomnämnande, under det att priset
delades mellan Euler och en del andra medtäflare).
Andra resultat af sina försök framlade han i
Singularités de la nature och längre fram i
Dictionnaire philosophique. Dessa vetenskapliga
arbeten vållade dock intet afbrott i hans vittra
produktion. I otaliga smådikter uttryckte han sin
kärlek och beundran för sin väninna. En och annan
satirisk dikt flöt ock ur hans flitiga penna.
I dikten Le mondain försvarade han civilisationen
emot dem, som förhärligade naturtillståndet.
På Cirey fullbordade V. ock sin redan 1730 började
komiska dikt La pucelle d’0rléans. Brändes har sökt
ursäkta de förvrängningar och de oanständigheter,
af hvilka denna smädedikt vimlar, med hänvisning
dels till tidens okunnighet rörande Jeanne d’Arcs
historia, dels därtill, att diktens parodierande
satir mer var riktad mot Chapelains svaga
hjältedikt "La pucelle" (1656) än mot Jeanne själf,
hvilken V. längre fram visade sig uppskatta, då han
omnämnde henne i Essai sur les moeurs. Men af ven
om dessa ursäkter få gälla allt, hvad de kunna,
återstår dock tillräckligt mycket af simpelhet för
att inför eftervärlden sätta en outplånlig fläck på
Y:s rykte och för att ådagalägga, huru fullständigt
oförmögen förståndsmänniskan Y. var att fatta detta
fenomen af religiös och patriotisk inspiration.
Fortfarande utöfvade scenen för honom den
starkaste lockelsen, och större framgång än
någonsin förut nådde han på Théátre francais med
tragedierna Alzire (1736), i hvilken han åter slog
ett slag för den religiösa toleransen, Mahomet
(1742), hvari han framställde islams grundläggare
som en härsklysten bedragare, och Mérope (1743),
vid hvars uppförande för första gången på en fransk
teater författaren blef inropad. Att han i "Alzire"
införde indianer på scenen var en nyhet, som endast
ökade publikens intresse, men när han i Sémiramìs
(1748) åter upprepade försöket med en vålnad på
scenen, så möttes han ånyo af publikens ovilja.
De år, som V. lefde tillsammans med m:me du Chåtelet,
voro dock ej så lugna, som man skulle kunna tro,
att döma efter den oerhörda arbetsprestationen.
Han hade snyltgäster, hvilka bedrogo honom,
och många afundsmän, sådana som Frérons och
Desfontaines, som gjort sig till en lifsuppgift
att förfölja honom. Kom så därtill hans djärfva
opposition mot kyrkan och den oförsiktighet, med
hvilken han lät sin kvicka satir svänga sitt gissel
åt så många håll, så kan man förstå, att under
dessa den laglösa despotismens dagar i Frankrike
under Ludvig XV V:s personliga frihet nästan
ständigt sväfvade i fara. Att han enligt de
dåtida författarnas sed vanligen utgaf sina
skrifter anonymt och, när så behöfdes,
oblygt förnekade sitt författarskap, båtade
till intet, då hans stil alltid bar hans genis
särmärke. Och när han underlät att trycka dem. så
hjälpte ej heller detta, då han alltför ovarsamt
gaf tillfälle till af skrifters cirkulerande.
För att anföra ett af de många exemplen på de faror,
för hvilka han utsattes, må nämnas, huru han i
"Le mondain" tillåtit sig några skämtsamma
rader om Adam och Eva. Genast hotades han af en
arresteringsorder och måste hals öfver hufvud
fly till Holland. Han ville då begagna tillfället
att där trycka sin framställning af "Newtons
filosofi". För utgifning af detta vetenskapliga
arbete skulle de franska myndigheterna icke lägga
något hinder i vägen, hoppades han. Men däri bedrog
han sig. Han hade i detta arbete kritiserat vissa af
Car-tesius’ teorier. Denne hade en gång förföljts
som kättare, men gällde nu sedan länge som rättrogen
och fick icke vederläggas. Förskräckt afbröt
V. därför arbetets tryckning och trodde sig säker
emot boktryckaren, då han ej lämnat honom slutet
af manuskriptet. Men denne lät en annan matematiker
skrifva en afslutning och utgaf det hela som V:s
verk. så att Damoklessvärdet fortfarande sväfvade
öfver hans hufvud. Markisinnan du Chåtelets
energiska användning af sina relationer och sedan Y:s
framgångar på teatern skyddade honom dock nödtorftigt.
Kraftigt bidrogo därtill ock hans egna relationer
till nr.me de Pompadour. den allsmäktiga mätressen.
Han kunde därför åter visa sig i Paris, fick
skrifva två festspel, som uppfördes vid hofvet,
hugnades med titeln "gentilhomme ordinaire du
roi" och blef 1746 medl. af Franska akad. Men att
konungens tillfälliga gunst intet var att lita på,
insåg V. till fullo. Helst ville nog denne vara af
med den besvärlige skribenten; och Y:s fiender hvilade
aldrig. En lugn framtid kunde han därför aldrig få i
sitt fädernesland. När så markisinnan du Chåtelet 10
sept. 1749 dog i barnsängsfeber (fader var Y:s rival,
skalden de Saint-Lambert. se d. o.), fanns intet,
som band V. vid Frankrike, och han mottog därför den
inbjudan till Berlin och Potsdam, som Fredrik den
store länge enträget framställt. Alltsedan 1736
hade Y. stått i korrespondens med Fredrik,
som entusiastiskt hyllade honom som sin lärare;
1740, sedan Fredrik blifvit konung, sammanträffade
de personligen i Holland, och 1743 besökte Y.
Berlin för att förmå den preussiske konungen till
ett förbund med Frankrike, ett försök, som dock
ej ledde till något omedelbart resultat. Under de
följande åren uppgaf Fredrik aldrig sina försök att
locka Y. till sitt hof och lät t. o. m. bref från
honom komma i händerna på framstående personer
i Paris, hvilka måste känna sig sårade genom Y:s
uttalanden om dem, - detta för att göra V:s vistelse i
sitt hemland för honom olidlig. Slutligen lyckades
dessa bemödanden, och i juli 1750 anlände Y. till
Potsdam, där han mottogs som en halfgud. Han fick
fast anställning vid hofvet med ett årligt gage af
20,000 livrés, våning i slottet, fri taffel,
betjäning och ekipage, titel af kammarherre och
orden "Pour le mérite". Hans åligganden bestodo i
dagliga konversationer med konungen och biträde vid
dennes vittra författarskap. I början fann sig
Y. synnerligen väl i de nya förhållandena och njöt
af det angenäma sällskapet vid konungens aftonmål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
