- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1039-1040

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie de

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1039

Voltaire

1040

tider, till hvilka regelbundet samlades en krets
af intelligenta fransmän och tyskar. Men hans
förhoppningar att utöfva politiskt inflytande gingo
alls icke i uppfyllelse, och konungen å sin sida
fann snart människan Y. långt mindre beundransvärd
än författaren. Af vinningslystnad inlät sig V. i
en vanhedrande affärsspekulation med sachsiska
statspapper, som slutade med en skandalös process
med den jude. hvilken varit V:s ombud. Det kom till
konungens kännedom^ att Y. om sina korrigeringar
af konungens vittra skrifter fällt det smädliga
yttrandet, att han fick tvätta konungens "smutsiga
linne". Så inlät sig Y. med en anonym smädeskrift
i en vetenskaplig strid med den af Fredrik till
president i hans vetenskapsakademi inkallade
Maupertuis (se d. o.). Fredrik blandade sig själf
med en skarp motskrift i den lärda fejden. Mot
ett senare arbete af Maupertuis utslungade Y. den
elaka och blodigt kvicka satiren Du docteur Akakia,
hvars tryckta exemplar konungen lät uppspåra och
bränna. Han aftvang nu Y. en skriftlig förbindelse
att icke skrifva något mot Frankrikes regering, mot
andra suveräner eller mot berömda författare och att
uppföra sig, som det anstode en skribent, som hade
den äran att vara Hans Majestäts kammarherre. Men
detta hindrade icke Y. att åter låta trycka sin
"Akakia" i Dresden, hvarifrån skriften spreds i
Berlin. Nu sjöd konungens harm öfver. De exemplar
han fick tag i lät han på julaftonen 1752 brännas af
bödeln i Berlins gathörn. Någon tid därefter utsände
Y. från Leipzig en ny stridsskrift mot Maupertuis,
Le tombeau de la Sor-bonne. Nu gällde det för honom
blott att utverka tillåtelse att lämna Preussen. Han
skyllde på sin hälsa och begärde att få bege sig till
en badort. Slutligen fick han tillåtelsen och lämnade
1753 Potsdam med den fasta föresatsen att aldrig
vända åter. Kortare tider uppehöll han sig i olika
tyska städer, men l juni s. å. blef han på konungens
befallning häktad i Frankfurt a. M. Anledningen
därtill var den, att Y. bland sina böcker medförde
ett häfte dikter, som konungen författat och låtit
trycka endast i ett fåtal för hans vänner af-sedda
exemplar. Han fruktade nu, att Y. i sin hämndgirighet
skulle missbruka dessa dikter och gaf därför sin
resident i Frankfurt order att vid Y:s genomresa
affordra denne ej blott kammar-herrenyckeln och
ordenstecknet, utan af ven de konungens skrifter
han medförde; om utlämnande vägrades, skulle
arrestering ske. Olyckligtvis förvarades det sökta
dikthäftet i en packlår, som kvarlämnats i Leipzig
för att eftersändas. I af-vaktan på denna hölls Y. i
kammararrest. När så låren anlände och häftet fanns,
trodde konungens ombud, att hans order ej gällde
ett tryckt arbete, utan en handskrift och kvarhöll
därför Y. fortfarande, tills ny instruktion kunde
inhämtas från Berlin. Y. gjorde ett försök att fly,
men ertappades. Först 9 juli frigafs han, sedan nya
instruktioner hunnit anlända. Sådant var slutet på
Yrs hofmannabana. Nu hade han fått nog af att tjäna
konungar; snart skulle han själf, såsom Brändes säger,
på sitt slott i Schweiz inta ställningen som en konung
i andens värld. Därtill hade han emellertid förberedts
genom umgänget med konung Fredrik, hvarunder han nog
vant sig

att se friare och mera i stort på
samhällsförhållandena än förut. Efteråt inträdde
ock en half försoning mellan Fredrik och Y.; deras
brefväxling fortsattes, och konungen visade, att
de personliga konflikterna ej minskat hans känsla
af gemensamhet i sträfvanden och hans beundran för
författarsnillet. Y. bestämde sig för att slå sig
ned i det fria Schweiz och köpte i Genèves närhet
ett litet gods, som han kallade "Les Délices". Sedan
han emellertid fått röna prof på den ofördragsamhet
han hade att vänta af det kalvinska Genève, inköpte
han godset Ferney, som visserligen låg i Frankrike,
men så nära schweiziska gränsen, att han efter behof
kunde uppehålla sig i den stat. där faran minst
hotade. Längre fram köpte han också (för lifstiden)
det angränsande lilla hertigdömet . Tournay. På Ferney
(se d. o. med fig.) framlefde han sin ålderdom som
en förnäm slottsherre, som med intresse egnade sig
åt jordbruket och var en välgörande försyn för sina
vasaller, byggde en kyrka och uppförde en teater
på hvartdera godset. Men hans makt sträckte sig
icke blott till det lilla område han kunde kalla
sitt, utan dit inberättades världshändelserna,
dit kommo bref från konungar och drottningar, och
därifrån utsände "le roi Yol-taire" sina depescher,
de bevingade ord, som bestämde opinionen i hela
Europa. Författare, statsmän och konungar voro
i lika hög grad angelägna att vinna hans bifall
och fruktade hans misshag. Helt visst har aldrig
någon författare utöívat en sådan andlig världsmakt,
som den, hvilken Y. nu egde, men heller ingen af den
gjort ett vackrare bruk till de svages och förtrycktes
skydd och förfäktande af hvad han ansåg vara sanning
och rätt. Där författade han bl. a. tragedierna Rome
sauvée (1752), VOrphelin de Chine (1755) och Tancred
(1760), komedien VEcossaise, en kommentar till
Cor-neilles arbeten, fullbordade Louis XIV et son
siècle, skref det världshistoriska verket Essai sur
les moeurs et V esprit des nations (1759), VHistoire
de la Russie sous Pierre le grand (2 dir, 1759,1763),
Le dictionnaire philosophique (1764), VHistoire du
parlement de Paris (1769) m. m. Men af ännu större
betydelse var den oförsonliga kamp, som han förde mot
religionsförföljelserna och förtrycket. Särskildt är
det hans försvar för familjerna Calas och Sirven,
som förskaffat honom den främsta hedersplatsen i
toleransens historia. Efter justitiemordet på Calas
(se d. o.) förmådde han den modlösa änkan att
inge ansökan om domens revision. Och så började
han ett agitationsarbete utan like i energi. Han
utgaf tryckta skrifter, skref rättegångsinlagor,
anställde advokater och bestormade otaliga personer
med bref och skrifvelser utan ända. Efter tre års
ansträngningar vann han också en lysande seger:
rättegången återupptogs, domen förklarades olaglig;
domstolen i Paris förklarade Calas oskyldig; hans
egendom, som konfiskerats, återställdes till familjen,
och dennas medlemmar återfìngo sitt anseende. Denna
tilldragelse väckte öfver hela Europa det största
uppseende, såsom i vår tid Dreyfusprocessen,
och utanför de klerikala kretsarna var jublet
allmänt. Snarlik var familjen Sirvens historia. Efter
nio års outtröttliga ansträngningar lyckades Y. rädda
äfven denna hugenottfamilj undan en liknande dom, som
den religiösa fanatismen framkallat. Äfven flera andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 26 22:55:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free