Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1041
Voltaire
1042
förföljda och förtryckta tog "patriarken i Ferney"
i sitt mäktiga beskydd, genast bragt i eld och lågor,
så snart det gällde att kämpa för frihet, rätt och
humanitet. Han framtvang en reform af de franska
parlamenten, men kämpade förgäfves för lif-egenskapens
upphäfvande i Frankrike. I Tyskland var det delvis
hans idéer, som Fredrik II förverkligade, och
likaledes utöfvade han starkt inflytande på Katarina
II i Ryssland.
Efter tjugu års vistelse på Ferney vågade han sig åter
till Paris, dit hans längtan länge stått. Resan dit i
febr. 1778 blef ett triumftåg, och i Paris mottogs han
med stormande ovationer samt hyllades både i Franska
akad. och vet. akad. Då han bevistade uppförandet
af sin nya tragedi Irene, blef han af publiken och
skådespelarna firad på ett sätt som ingen annan; under
publikens stormande jubel lagerkröntes hans byst på
scenen. Dagligen flöt en ström af besökande genom
hans mottagningsrum. Afbrottet mot det lugna lifvet
på Ferney, de växlande intrycken och den ständiga
spänningen voro för mycket för åttiofyraåringen,
krafterna togo slut. och han afled i maj. De kyrkliga
myndigheterna tilläto ej hans begrafning i vigd
jord i Paris, utan liket måste i all tysthet af hans
systerson, som var abbé, föras till dennes församling
Scellières i Champagne, där den enkla kistan gömdes
i kyrkans källare. Liknande svårigheter mötte ock
utgifningen af V:s samlade arbeten. Beaumarchais åtog
sig denna uppgift, men fick ej utföra tryckningen i
Frankrike, utan måste vända sig till en boktryckare
i Kehl i Baden. I 70 bd utgåfvos skrifterna i en
uppl. af 15,000 ex., men man lyckades ej samla mer än
2,000 subskribenter, och 1785 förbjöds försäljningen
i Frankrike; Beaumarchais förlorade l mill. livrés på
företaget. Först efter revolutionen och Napoleons tid
blef fransmännens intresse ett annat: 1817-29 utkommo
12 olika uppl. af V:s samlade arbeten, och äfven sedan
har den ena upplagan följt efter den andra. Äfven
Y:s stött skulle få sin hedersupprättelse. Under
revolutionen fick det under stora högtidligheter
sin plats i Panthéon. Där restes ock en staty öfver
V. af Houdon, som ock utfört Y:s staty (i sittande
ställning) för Théátre francais’ foajé. V:s statyer
ha rests på flera ställen, bl. a. på Ferney (1890).
Y. var icke egentligen någon originell tänkare, som
skänkt mänskligheten nya idéer, ej heller någon "skald
med Guds nåde", utan hans egentliga betydelse ligger i
den energi och entusiasm, det stilistiska mästerskap
och den ständigt slagfärdiga kvickhet, hvarmed han
populariserat andras tankar och kämpat för upplysning
och frihet på alla områden. Därmed sammanhänger,
att man ej kan anföra någon särskild skrift som
hans hufvud-arbete. Han verkade förnämligast på sin
samtid genom den virtuositet, hvarmed han visste
kläda sina sträfvanden och tankar i just den form,
som ögonblicket kräfde, och genom den outtröttlighet,
hvarmed han åter och åter inpräglade sina grundtankar
i allmänhetens medvetande. Han var den förste och
främste store möderne publicisten, och mycket af
det värdefullaste, som ingår i nutidens bildade
föreställningssätt, har först genom honom trängt ned
i tidsandan. I inflytande på tidens
allmänna opinion i alla kulturländer kunde
för visso ingen mäta sig med V.
Y. är en af de typiske representanterna för
upplysningstidehvarfvets obegränsade tillit
till förståndet såsom domare i alla frågor. I
sina bref till d’Alembert jublade han öfver, att
"förnuftets tidsålder" var kommen, och han trodde
tiden nu vara inne att göra upp räkningen med alla
fördomar, d. v. s. med allt, som stöter den sunda
hvardagsuppfattningen. Hans tänkande utmärktes
ej af djup, men af en kristallren klarhet och af
den entusiasm, med h vilken han förfäktade sin
öfvertygelse.
Sin största betydelse hade V. som popularfilosof. Sin
världsåskådning har han framför allt sammanfattat
i den förträffliga af h. Le philosophe ignorant
(1767). Han hämtade sina grundtankar från de
engelske upplysningsfilosoferna, särskildt från
Locke. Men han gaf deras idéer den spirituella och
lättfattligt klara form, genom hvilken de först
kunde tränga ut bland den stora bildade allmänheten
i Europa. Sitt hufvudintresse egnade han åt en
passionerad, aldrig tröttnande opposition mot
kristendomen, särskildt mot den katolska kyrkan och
dess dogmer. I denna kamp försmådde han inga medel,
h varken det gäckande hånet eller de mer eller mindre
afsiktliga förvrängningarna. Med hela energien af
sin passionerade natur utslungade han mot kyrkan
sitt oförsonliga "écrasez rinfame" ("krossa den
nedriga"). Han saknade den historiska uppfattning,
som t. ex. för Lessing möjliggjorde föreningen af
fritänkande rationalism och pietetsfullt uppskattande
af de positiva religionerna, och för den höga poesien
i bibeln hade han intet sinne. Dock är det oriktigt,
då y. betraktas som ateist. Han anslöt sig till
den engelska deismen, som visserligen förnekade den
religiösa uppenbarelsen, men fasthöll en naturlig,
af förståndet bekräftad gudstro. V. gick i detta
hänseende så långt, att han rent af påstod, att
"om ej en Gud funnes, så måste vi uppfinna en" -,
så oundgänglig ansåg han gudstron för människan och
samhället. Af bevisen för Guds existens lade y. den
största vikten vid det teleologiska, och till skillnad
från materialisterna erkände han ändamålsorsaker. I
det teodiceiska problemet slöt han sig i början till
Leibniz och de engelske fritänkarnas optimism, men
äfven på honom gjorde jordbäfningen i Lissabon 1755
(se hans dikt Le poème sur le désastre de Lisbonne)
ett djupt intryck, och småningom erkände han i
allt större utsträckning det ondas och lidandets
verklighet, utan att han dock bragtes att tvifla
på försynen. I frågan om själens förhållande till
kroppen närmade sig y. mera materialismen än i
sina öfriga åsikter. Han anslöt sig därvid till
Lockes åsikt om möjligheten för Gud att förläna
vissa delar af materien förmågan att tänka. I
frågan om själens odödlighet intog han en vacklande
ståndpunkt. Likaså rörande viljans frihet. Däremot
bekämpade han med Locke konsekvent den cartesianska
läran om medfödda idéer, men sökte dock fasthålla
moralens allmängiltighet genom antagandet, att
enligt vår natur vissa moraliska åsikter, hos alla
lika, med nödvändighet småningom utvecklas. - I de
politiska frågorna rönte han framför allt inflytande
af Bolingbroke och såg liksom Montesquieu i Eng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
