- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1053-1054

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volund (isl. Volundr, angls. Weland, ty. Welant, Wielant), nord. myt. - Voluntarism (af lat. voluntas, vilja), psyk. o. filos. - Volunteers, eng., frivilliga. Se Storbritannien, sp. 154 - Voluntär (af lat. voluntas, vilja), beroende af viljan. Jfr Muskler, sp. 1464. - Mots. involuntär - Volusenus, Florentius - Volusius - Voluspa, den s. k. petiska eddans (se Edda) första och i de flesta afseenden äfven förnämsta dikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1053

Voluntarism-Voluspa

1054

öfver njarerna, troligen de fornkeltiske nervierna
i Flandern, åt hvilken han tvingades att smida alla
slags klenoder. Men V. hämnades på ett förfärligt
sätt, våldtog Niduds dotter Bodvild och dödade
hans båda söner, hvilkas hufvudskålar, ögonstenar
och tänder han sedan förarbetade till smycken åt
konungen. Sedan han för Nidud uppenbarat alla dessa
gräsligheter, flög han bort medelst en fjäderhamn,
som han förfärdigat åt sig. Vidlyftigare framställes
sägnen i Didriks af Bern saga (Vilkinasagan)
och synes ha varit allmänt spridd bland de
germanska folken. Sagans höga ålder framgår däraf,
att folknamnet nervier utslocknar efter Civilis’
uppror 69 e. Kr., och innehållet torde härröra från
antika sägner om Hefaistos och Daidalos. Jfr Schück,
"Volundar-saga" (i "Arkiv f. nord. filologi" 9), och
H. Gering i "Zeitschrift für deutsche philologie",
48 (1919). Förr brukliga mindre riktiga former
af namnet V. äro V a l u n d och V a u l u n d e r.
Th. W. (B-e.)

Voluntar’ism (af lat. volu’ntas, vilja),
psyk. o. filos., den åsikt, som inom psykologien
anser viljan vara det primära och centrala i
själslifvet och inom metafysiken fattar den sanna
verklighetens väsen i analogi med människans vilja
(motsats intellektualism, se d. o.). Termen har först
införts af Tönnies 1883 och hör nu till det vedertagna
psykologiska och filosofiska språkbruket. Ansatser
till voluntarism framträdde först hos Augustinus
och Duns Scotus. Utpräglad framträder åsikten
hos Kant, som fattar den fria viljan som höjd
öfver naturkausaliteten och utgörande människans
intelligibla väsen. Närmare utföres den af Fichte och
särskildt af Schopenhauer, som fattar "tinget i sig"
så väl inom den yttre som den inre verkligheten såsom
en vilja, hvilken använder intelligensen blott som
verktyg. Inom den nutida filosofien har särskildt
Paulsen intagit en voluntaristisk ståndpunkt, och
som voluntarism karakteriseras också Wundts åsikt,
ehuru han alls icke betraktar viljan som den enda
reellt existerande formen af psykiskt skeende och ej
heller anser viljeyttringarna som elementära psykiska
funktioner, utan snarare använder voluntarismen som
en metodologisk princip, i det att alla psykiska
funktioner enligt hans åsikt böra fattas i analogi
med viljandet såsom ett ständigt växlande skeende
och ej såsom någon sorts perdurerande objekt. Inom
metafysiken antar Wundt som "psykologisk idé"
en "ren vilja". Denna är icke utan intelligens,
utan tvärtom identisk med intelligensen själf, den
"transcendentala apperceptionen". Gud är världsviljan,
och världsutvecklingen är dennas förverkligande. -
Flertalet nutida psykologer söker öfvervinna
motsatsen mellan voluntarism och intellektualism,
i det att de ej erkänna viljan eller intelligensen
som något primärt vid själslifvets utveckling, utan
anse, att båda genom utvecklingen differentieras
af lägre funktioner, inom hvilka motsättningen ännu
ej kan skönjas (jfr Determinism, Etelism och Själ,
sp. 749). S-e.

Volunteers [våləntɪə’s], eng., frivilliga. Se
Storbritannien, sp. 154.

Voluntär (af lat. volu′ntas, vilja), beroende af
viljan. Jfr Muskler, sp. 1464. - Mots. i n v o l u
n t ä r.

Volusēnus, F l o r e n t i u s, skotsk humanist i
förra hälften af 1500-talet, tillbragte en stor del
af sin lefnad i Frankrike och dog omkr. 1546. Han
har lämnat sitt namn till eftervärlden genom den
på vackert latin skrifna dialogen De tranquillitate
animi (Om själens ro, 1543; ny uppl. 1751), hvari
han utvecklar en humant kristlig filosofi, som
till vissa grundtankar är befryndad med den tyska
protestantismen.

Volūsius. namn på en gammal släkt i Rom, som först
under kejsartiden kom till någon betydelse. Ryktbarast
af släkten äro: 1. Lucius V. Saturnīnus, f. 38
f. Kr., d. 56 e. Kr., konsul, provinsståthållare,
stadsprefekt. Tacitus säger (i "Annaler", XIII, 30),
att den vid så hög ålder bortgångne V. lämnat efter
sig ett utmärkt godt rykte och att han genom sina
goda egenskaper förstått att undgå så många kejsares
illvilja. - 2. Lucius V. Mæcianus, berömd jurist,
lärare för den blifvande kejsaren Marcus Aurelius,
medlem af statsrådet, prefekt öfver Egypten, juridisk
författare. l-2. J. C.

Voluspa, den s. k. poetiska eddans (se E d d a)
första och i de flesta afseenden äfven förnämsta
dikt. Den intar så till vida en alldeles särskild
ställning bland eddasångerna, att den i motsats till
alla öfriga hvarken - såsom de flesta göra - skildrar
en episod ur guda- eller människolifvet, ej heller
- såsom Havamal - är af sedelärande innehåll. Den
utgör nämligen så att säga en världshistoria i
kortast möjliga sammandrag, redogörande för världens
uppkomst samt gudars och människors öden intill
denna världs undergång och slutande med en kort,
men hänförd skildring af en därpå följande ny och
bättre värld. Diktens namn, "spåkvinnans profetia"
("valans spådom"), beror därpå, att den är lagd i
munnen på en kringvandrande spåkvinna, en s. k. volva
(vala, se d. o.), som till hela människosläktet riktar
sina ord. Kvädets ålder är, trots allt hvad däröfver
forskats, ännu tämligen obestämd. Under det att man
ännu vid midten af 1800-talet ville tillskrifva
det en mycket hög ålder (ända till 400-talet, ja
ännu tidigare), har för icke länge sedan en motsatt
ytterlighet i uppfattningen af denna fråga framträdt,
i det man påstått Voluspa vara författad först på
1100-talet. Emellertid äro numera alla sakkunniga
ense åtminstone därom, att dikten icke gärna kan vara
nämnvärdt äldre än 900-talet, hvarjämte de fleste
hålla före, att den icke heller kan vara mycket
yngre. Att man under dylika förhållanden icke har sig
något med visshet bekant rörande författarens person,
säger sig själf. Icke ens hans nationalitet står
fast, ity att de fleste anse kvädet härstamma från
Norge, andra däremot antaga, att författaren varit
islänning. Ännu mindre har någon enighet ernåtts
beträffande den högst viktiga och redan i mer än
hundra år omtvistade frågan, hvad diktens innersta
syfte är och hvilka dess källor varit. Å ena sidan
anser man (Müllenhoff, F. Jónsson m. fl.) den vara
ett rent och oförfalskadt uttryck för en alltigenom
hednisk världsåskådning och byggd uteslutande på
inhemskt nordiska motiv samt möjligen tillkommen i
det speciella syftet att gentemot den utifrån alltmera
påträngande kristendomen framställa den gamla hedniska
gudaläran i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:33 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0559.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free