- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1089-1090

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Worms ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mycket förmögen, sökte W. aldrig något ämbete, men
verkade dock under de sista åren som direktör för
Petersburgsmuseets kry ptogamaf delning. Han var
äfven frikostig mecenat inom naturvetenskaperna.

C. Lmn.

Woronoco. Se Westfield.

Vorontsov [varantså’ff], rysk greflig och furstlig
familj. 1. Roman Ilarionovitj, grefve, f. 1707,
d. 1783, utbjöd sina döttrar till mätresser åt
tronföljaren Peter och sökte slutligen förmå
honom att skiljas vid sin gemål och äkta hans
dotter Jelizaveta. Ehuru af Peter utnämnd till
general en chef och verkligt statsråd, öfvergick
han efter dennes afsättning (1762) till kejsarinnan
Katarina, hvilken aflägsnade honom som guvernör till
Vladimir. Hans dotter Jelizaveta Romanovna var sedan
1757 Peter III.s älskarinna, obildad och andefattig,
men fullkomligt behärskande Peter. Hon blef slutligen
gift med senatorn Palianskij. Hennes syster Jekaterina
Romanovna vann ryktbarhet som furstinna Dasjkova
(se Dasjkova). En tredje syster var den sköna
och älskvärda grefvinnan Buturlin. – 2. Michail
Ilarionovitj
, den föregåendes broder, f. 1714,
d. 1767, kejsarinnan Elisabets gunstling, gift med
kejsarinnans kusin Anna Skavronskaja, erhöll som
vicekansler 1744 ledningen af utrikesministeriet och
blef af kejsar Karl VII s. å. upphöjd till romersk
riksgrefve. Under de sista åren af Elisabets regering
slöt V. sig till storfursten-tronföljaren Peter,
störtade 1758 rikskansleren Bestuzjev-Rjumin och
intog dennes plats, hörde till Peter IILs gunstlingar,
afföll efter revolutionen 1762 till Katarina II,
men miste snart sitt inflytande. – 3. Aleksandr
Romanovitj
, grefve, son till V. 1, f. 1741, d. 1805,
var sändebud vid flera europeiska hof och president
i handelskollegiet under Katarina II:s regering,
under Alexander I rikskansler (1802–04). Hans
broder. Semen Romanovitj, f. 1744. d. 1832,
var länge ryskt sändebud i London. – 4. Michail
Semenovitj
, furste, den sistnämndes son, fältmarskalk,
f. 1782, d. 1856, kämpade i Kaukasus mot Turkiet och
utmärkte sig fördelaktigt i fälttågen mot Frankrike
1812-14. Han anförde 1812 en grenadjärdivision och
fick därefter befälet öfver en själfständig kår,
med hvilken han vann en framgång vid Bromberg (18
jan. 1813) samt blockerade 1813 Küstrin, Magdeburg
och Wittenberg. Efter stilleståndet ingick V. med
sin kår i Nordarmén under kronprins Karl Johans
befäl och fortsatte sedermera fälttåget i Frankrike,
där han utmärkte sig 1814 vid Craonne och framför
Paris. 1815–18 förde V. befälet öfver de ryska
trupperna vid ockupationshären i Frankrike. 1823
blef han generalguvernör öfver Nya Ryssland
och Bessarabien, ledde 1826 jämte Ribeaupierre
underhandlingarna i Akjerman och slutförde 1828
Varnas belägring. Med bibehållande af ofvannämnda
generalguvernörskap förordnades V. 1844 till
ståthållare öfver Kaukasien, stormade 1845 Schamyls
fäste, den lilla staden Dargo, hvarefter han upphöjdes
till furste, samt eröfrade andra fasta platser,
men sökte tillika genom försonlig politik vinna
bergfolken för Ryssland. På grund af ohälsa lämnade
han 1854 sina ämbeten. Vid Alexander II:s kröning
1856 blef V. utnämnd till fältmarskalk. –

5. Ivan V. - Dasjjkov, brorsons son till
V. 1 och 2, grefve, f. 1791, d. 1854. antog namnet
Dasjkov såsom arfvinge till den 1807 aflidne siste
mansättlingen af denna furstefamilj, var 1824–32 ryskt
sändebud i München och Turin, bleí därefter medlem
af riksrådet och vikarierade flera gånger för grefve
Nesselrode som minister för utrikes ärendena. Han
var en frikostig konstvän. – 6. Ilarion Ivanovitj
V.-Dasjkov
, grefve, den föregåendes son, f. 1837,
d. 2 febr. 1916, blef 1881 chef för den kejserliga
lifvakten och bildade den mot nihilistattentaten
riktade föreningen Dobrovolnaja ochrana, i hvilken
bl. a. Pobjedonostsev och Katkov deltogo. Han
utnämndes till hofminister och blef 1897 medlem af
riksrådet. Under rysk-japanska kriget förestod han
Röda korset och var 1905-15 ståthållare i Kaukasien,
där han kraftigt bekämpade den revolutionära
rörelsen 1905-06. – Det Vorontsovska familjearkivet,
"Archiv knjaza Vorontsova", utgafs 1870–95 i 40
dir af P. J. Bartenev. Jfr P. Dolgorukij. "Mémoires"
(Genève, 1867, 1871).

1–5. A. B. B. (A–d J.)
6. A–d J.

Vorovskij [varå’v-], Vatslav, diplomatiskt ombud
för ryska sovjetregeringen, f. 15 okt. (g. st.) 1871
i Moskva, studerade vid tekniska högskolan där,
häktades 1897 som socialdemokrat, vistades 3 år
som deporterad i guv. Vjatka, var 1905 i Genève
redaktör för bolsjeviktidningarna "Vpered" och
"Proletarij", återvände s. å. till Ryssland, var
1912–13 ånyo deporterad och kom 1915, som elektrisk
ingenjör i tjänst hos firman Siemens-Schuckert, till
Stockholm för att leda en inköpsbyrå. Han blef efter
bolsjevikrevolutionen i nov. 1917 af den nybildade
sovjetregeringen utsedd till dess representant i
Stockholm, särskildt för passviseringen för resor
från de nordiska rikena till Ryssland. V. anlitades
febr. 1918 af svenska regeringen som ett slags medlare
vid förhandlingarna på Åland om de ryske soldaternas
bort-transportering från ögruppen. Sedermera ledde
han ryska sovjetlegationen i Stockholm till 7
dec. 1918, då svenska regeringen meddelade honom,
att sovjetregeringen missbrukat kurirprivilegierna
genom att med kurirerna befordra bolsjevikisk
propagandalitteratur, hvarför man fråntog honom rätten
att mottaga och afsända kurirer och statstelegram samt
förutsatte, att han och öfriga representanter för
sovjetregeringen skulle lämna landet. Afresan skedde
först 30 jan. 1919, fördröjd af förhandlingar om V:s
fria hemresa genom Finland. Han utsågs juli 1920 till
sovjetrysk handelskommissarie i Italien och har där
sommaren 1921 med italienska regeringen slutfört
långvariga förhandlingar om ett rysk-italienskt
handelsaftal.

V. S–g.

Vorparlament [får-]. Se Tyskland, sp. 665.

Vorpommern [får-]. Se Pommern, sp. 1327.

Worpswede-skolan, nordtysk konstnärskrets, har sitt
namn efter Worpswede, en kommun i Hannover, 7
km. ö. om Osterholz. Målaren F. Mackensen "upptäckte"
Worpswede 1889 och flyttade dit, och hans exempel
följdes snart af några unga tyskar från olika delar
af landet. 1895 bildades där en konstnärsförening,
och året därefter utställde denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:44 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0577.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free