Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Worms ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1091
Wornngen-Worsiey
1092
sina alster i München och hade genomgående
framgång. Skolans representativa namn äro, jämte
Mackensen, 0. Modersohn, Fr. Overbeck, H. Voge-ler
och Hans am Ende. Jfr "Worpswede" af R. M. Rilke
(2:a uppl. 1905) och af H. Bethge (2:a uppl. 1907).
G-gN.
Worringen, ort i preussiska reg.-omr. Köln,
15 km. n. v. om Köln, på vänstra stranden af
Rhen. Omkr. 6,500 inv. W. är historiskt märkligt genom
det stora och blodiga slag 5 juni 1288, hvari hertig
Johan af Brabant med sina bundsförvanter besegrade
grefve Reinalds af Geldern och ärkebiskop Siegfrieds
af Köln parti.
A. N-d.
Worsaae [vå7rså]. Jens Jakob Asmussen, dansk fornforskare,
f. 14 mars 1821, d. 15 aug. 1885, blef student 1838
och erhöll s. å. anställning vid museet för nordiska
fornsaker, åt hvilkas studium han sedan egnade sitt
lif. Redan 1843 väckte han uppseende genom en liten
förträfflig skrift, Danmarks oldtid op-lyst ved
oldsager og gravhöj e (of v. till ty. och eng.),
hvari han närmare utvecklade det af K. J. Thomsen
uppställda "treperiods-systemet" och af-gjordt
förkastade den gamla uppfattningen af stensättningarna
("domarringarna") såsom offer- eller tingsställen. Han
påstod därjämte, att stenålderns folk var hvarken
finnar, kelter eller goter, utan tillhörde en obekant
stam, hvilken h. o. h. gått under. Dessförinnan
hade han i en kritisk afh. (1841) trädt upp emot
N. M. Petersens förklaring, att ett i en mosse på
Själland funnet lik vore den norska drottningen
Gunnhild, och med icke mindre skarpsinne och talang
påvisade han i Runamo og Braavalleslaget (1844)
i likhet med Berzelius och Sv. Nilsson oriktigheten
af Finn Magnusens sinnrika tydning af en inristning
på klippan vid Runamo (se d. o.). För att komma till
större klarhet företog han själf-ständiga utgräfningar
och gjorde resor både i Norden och i Tyskland. Sålunda
framlade han i Ble-kingske mindesmœrker jra hedenold
(1846) den första planmässiga undersökningen af
ett landskaps fornfynd under jämförelse med sådana
i andra trakter. 1847 erhöll W. den nyinrättade
befattningen som inspektör (1861 direktör) för
vården af antikvariska minnesmärken och bidrog som
sådan väsentligt till fridlysningen af märkliga
grafhögar samt till restaurering af flera viktiga
kyrkobyggnader. Själf beskref han Kalundborgs kyrka
(1860) och Fjenneslövlille kyrka (1862) samt uppehöll
sig med förkärlek vid "Valdemarernas tid: Minder
jra Valdemar den stores tid (1856). Han var också
1848-53 medlem af Yidenskabernes selskabs kommission
för geologisk-antikvarisk undersökning, och det var
närmast han. som upptäckte kjökkenmöd-dingarna. W. var
1855-66 docent vid universitetet och blef 1858 tillika
inspektör vid Rosenborgs slott, där han ordnade "De
danske kongers kronologiske samling" till något i
sitt slag enastående
i Europa. (Hans Oplegnelser om Ro s enl} or g
samlingen i 25 åar 1858-83 utkom 1886.) Där fann
han också "Kong Christian den femtes testamen-ter",
som han utgaf 1860. Omsider blef W. 1866 direktör
för fornnordiska och etnografiska museet och
fick därigenom fria händer att ordna de enskilda
samlingarna till ett vetenskapligt helt och anvisa
dem deras pìats i ett fullständigt nationalmuseum. Han
blef likaledes 1877 förste man i styrelsen för det nya
"Nationalhistorisk museum" på Frederiks-borgs slott
och var äfven en af grundläggarna af "Folkemuseet"
(1879). Hans forskningar inskränkte sig likväl
icke till Danmark. Efter en resa på Brittiska öarna
utgaf han 1851 Minder om de danske og nordmœndene i
England, Skotland og Irland (öfv. till eng. och ty.),
med viktiga upplysningar om Nordens inflytande på
dessa länders utveckling, och därtill slöt sig 1863
Den danske erobring af England og Normandiet. Af
ännu större betydelse blefvo dock W:s arbeten om de
egentliga fornfynden, hvarigenom han med rätta kan
sägas ha grundlagt den "förhistoriska arkeologien"
såsom särskild vetenskap. 1859 framställde han en
ny indelning af sten- och bronsåldern i en äldre
och en yngre, hvilken efter hand vann anslutning af
nästan alla fornforskare i in- och utlandet. 1866
föreslog han en tudelning af järnåldern, närmast
med anledning af de stora mossfynd, som gjorts
under närmast föregående år. I en hel rad afh.,
som vittna lika mycket om hans säkra blick som om
hans förmåga af snillrik kombination, behandlade
W. uttömmande de flesta områdena för Danmarks
fornforskning, ständigt med fasthållandet af den
jämförande arkeologiens principer: Om Slesvigs
oldtidsminder (1865), Ruslands og det skandinaviske
Nordens bebyggelse og œldste kultur f orhold (1872),
De danskes kultur i vikingetiden (1873), Fra sten-
og broncealderen i den gamle og nye ver den (1879)
och Nordens forhistorie (1881), hvari han lämnade
en öfversikt af fornforskningens resultat och
dåv. ståndpunkt. (Detta arbete framträdde först
i form af en uppsats i "Nord. tidskr.", 1878, och
öfversattes s. å. till tyska.) Äfven i utlandets
forskningsarbeten deltog W. ifrigt och vann på
de stora vetenskapliga kongresserna obetin-gadt
erkännande som den förnämste i sitt fack. Efter
1865 var han vice president i Det nordiske
oldskriftselskab, medelpunkten för fornforskningen
i Danmark. Endast en gång lät han locka sig från
sina studier, i det att han 1874-75 var kyrko- och
undervisningsminister, i Fonnesbechs ministär. W. blef
led. af Vitt. hist. och ant. akademien 1872 samt
filos. hedersdoktor vid Uppsala universitet 1877. På
fjärde årsdagen af W:s död restes of ver honom en
minnesvård i Prinsens palais i Köpenhamn, där de stora
samlingar inrymmas, hvilka han egnade så mycken kraft
och skicklighet. E. Ebg.
Worsborough [ωəsbrə], stad i engelska
grefsk. Yorkshire (West Riding), 4 km. s. om
Barnsley. 12,750 inv. (1911). Kolgrufvor, krutfabrik,
stålverk.
Vorskla (Vorsklo), biflod fr. v. till
Dnjepr. upprinner ej långt från Donets’ källa i
guv. Kursk, flyter mot s. v. och s., förbi staden
Poltava, och faller ut i Dnjepr vid Perevolotjna (se
d. o.). Längd 448 km. Floden är ej segelbar.
A. N-d.
Worsley [ωə’sli], stad i engelska grefsk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
