- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1105-1106

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Votivgåfvor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1105

Votivgäfvor-Wotton

1106

nedlagda föremål, som egaren ämnat tillgodogöra sig
antingen i detta lifvet eller i det tillkommande,
votivfynden omfatta sådana, som nedlagts som offer åt
gudamakter eller åt de aflidnes andar. Det kan ofta
vara svårt att skilja depåfynden från votivfynden. Man
har velat göra gällande, att det alltid rör sig om
votivfynd, då fyndet innehåller blott likartade
föremål, men så torde ej vara fallet. Votivfynd
äro kända från alla delar af Gamla världen. I
Skandinavien förekomma de talrikt från både sten-,
brons- och järnåldern, men särskildt från de båda
förstnämnda perioderna. Man har t. ex. gjort fynd af
stenyxor, dolkar, spjutspetsar, sågar och skrapor från
stenåldern, hvarvid särskildt yxan offrats under den
yngre stenålderns första perioder, troligen åt åskans
och krigets gud, under det att yxorna, som senare
öfvergingo till arbetsredskap, under senare delen af
stenåldern utbyttes mot spjut och dolkar Samtidigt
aftogo dessa vapenfynd i antal, och mera fredliga
redskap vunno majoritet bland votivfynden. Votivfynden
från bronsåldern äro talrika. Man kan hänvisa till
de parvis funna processions-yxorna, bronslurarna
och halsringarna, som hittas särskildt i mossarna,
vidare till "offerbrunnen" vid Budsene på Mön och
"offerdammarna" i östra Vemmerlöf i Skåne, hvilka
sistnämnda innehålla blott ben af offrade människor
och djur. De parvis offrade bronshalsringarna ha,
enligt B. Schnittgers förmodan, offrats åt storkguden
Höner för att tillföra kvinnorna fruktsamhet. Bland
järnålderns votivfynd märkas i främsta rummet de
stora fynden af vapen, redskap, dräkter, smycken,
mynt ni. m., som gjorts i mossar i Slesvig
(Thors-bjerg, Nydam), i Jylland, på Fyn (Vimose,
Krage-hul), på Öland, i Skåne, i Västergötland
m. fl. trakter. De betraktas som åt gudarna offradt
krigsbyte och tillhöra tiden 250-450 e. Kr. Af ven en
del af de stora guld- och silfverfynden torde kunna
betecknas som offer åt gudomligheter. Se S. Muller,
"Votivíund f ra sten- og bronzealderen" (i "Aarböger
for nordisk oldkyndighed og hi-storie", 1886),
H. Petersen, "Offer- og votiv-fund" (ibid., 1890),
S. Muller, "Vor oldtid", 0. Rydbeck, "Slutna mark-
och mossfynd från stenåldern i Lunds universitets
historiska museum, deras tidsställning och samband
med religiösa föreställningar" (i "Från Lunds
universitets hist. museum", 1918), och L. von Post,
"Ett par offerdammar från Skånes bronsålder"
(i "Studier tillägnade 0. Almgren", 1919).
T. J A.

Votivgáfvor. Se Votum 1.

Votivmynt. Se Votum 1.

Votjaker (på sitt eget språk ud-murt,
"ud-människor"), en till den permiska gruppen
af de finsk-ugriska folken hörande folkstam, som
till ett antal af 420,976 personer (1897) bebor
ett ganska slutet område mellan floderna Kama och
Vjatka, framför allt i guv. Vjatka, men äfven i
guv. Kazan, Perm, Ufa och Samara. I äldre tid ha de
bott äfven något västligare, medan deras utbredning
mot ö. till Perm, Ufa och Samara har egt rum i
jämförelsevis sen tid. De äro ett fredligt, arbetsamt,
sparsamt, välstående och lärgirigt jordbrukarfolk;
biskötsel och, i skogarna i n., jakt äro viktiga
binäringar. Deras äldsta historia sammanfaller med
deras nordliga stamfränder syrjänernas (se d. o.). De
hörde
säkerligen till det bulgariska riket vid Volga
(se Bulgarer) och kommo vid midten af 1200-talet
under tatarernas herravälde (se Ryssland, sp. 1444);
från denna tid härstammar det starka inslaget af
tatariska kulturord i deras språk. Deras uppror mot
de anryckande ryssarna kufvades 1557. Votjakernas
omvändelse till kristendomen började egentligen
först på 1740-talet och är ännu långt ifrån
afslutad. Vid folkräkningen 1897 angåfvos ännu
31,488 pers. som hedningar, och äfven bland de till
namnet kristne äro hedniska föreställningar och
sedvänjor allt fortfarande synnerligen gängse. Deras
intressanta hedniska religion har blifvit noggrant
studerad af framför allt finska forskare. Det är en
typisk jordbrukarreligion med dyrkan af viktigare
naturföremål och naturföreteelser, de aflidnes andar
och andra demoner samt med särskilda offerpräster och
offerritualer; den gamla formen af boningshuset spelar
en viktig rituell roll. Den votjakiska folkpoesien
är rik; under senare tider har äfven en del för folket
afsedda böcker af uppbyggligt och praktiskt innehåll,
läroböcker, kalendrar o. s. v. börjat tryckas och
vunnit snabb spridning. Votjakernas språk står
det syrjänska språket (se d. o.) nära, dock ej så
nära, att ömsesidigt begripande är möjligt. Jfr
M. Buch. "Die wotjäken" (i "Acta Societatis
scientiarum fennicæ", XII, 1883), I. Smirnov,
"Votjaki" (i det historisk-etnografìska sällskapets
i Kazan "Izvjestija", VIII, 1890), Uno Holmberg,
"Permalaisten uskonto" (1914), B. Munkácsi, "Votják
népköltészeti hagyományok" (1887), Y. Wichmann,
"Wotjakische sprachproben" (i "Journal de la
Société finno-ougrienne", XI och XIX, 1893,
1901), B. Munkácsi, "A votják nyelv szótára"
(votjakisk-ungersk-tysk ordbok, 1896), Y. Wichmann,
"Zur geschichte des vokalismus der ersten silbe
im Wotjakischen" (i "Mémoires de la Société
finno-ougrienne" XXXVI, 1897–1915) och "Wotjakische
chrestomathie" med glossar. 1901; se äfven den
under Syrjänska språket anförda litteraturen.
K. B. W.

Votkinsk [vå’t-], stad i ryska guv. Vjatka, 65
km. n. om Sarapul, nära floden Votkas mynning i Siva
(Kamasystemet), som där blir segelbar. Omkr. 21,000
inv. V. är berömdt för sina järnverk, som
anlades 1756 och där ångfartyg för Volga och
Kaspiska hafvet samt lokomotiv för Sibiriska
järnvägen tillverkats. Vid järnverken ha äfven
tillverkats landtbruksmaskiner och i Ryssland mycket
uppskattade åkdon (tarantasser; se Tarantas).
A. N-d.

Votski päTm. Se P ät in.

Wotton [<wå’tn], engelsk diplomatsläkt,
härstammande från Nicholas W., í. 1372, d. 1448,
som var klädeshandlande och lord mayor i London, l
Nicholas W., diplomat, f. omkr. 1497, d. 26 Jan. 1567
i London, var sonsons son till lord mayorn Nicholas
W., blef efter i Italien vunnen teol. och juris
doktorsgrad präst och anlitades af Henrik VIII 1539
för förhandlingarna om konungens giftermål med Anna
af Kleve samt på 1540-talet i beskickningar till
Karl V och franska hofvet. Han blef domprost 1541
i Canterbury och 1544 i York, 1546 rådsmedlem och
var 1549-50 statssekreterare, förhandlade 1553-59 i
Frankrike och deltog sistnämnda år i afslutandet af
fredsfördraget i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:38:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0585.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free