Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Votivgåfvor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1107
Votum-Vouet
1108
Cátsau-Cambrésis. W. var en af Tudor-tidens
skickligaste engelska diplomater, lika klok och
erfaren som ihärdig. Hans broder sir Edward W.,
f. 1489, d. 1551, blef 1540 skattmästare i Calais,
tillhörde af ven rådet och deltog liksom brodern 1550
i störtandet af protektorn Somerset (se S e y m o u
r 1).
2. Edward W., l.e baron W., sonson till sir Edward
W. (se W. 1), diplomat, f. 1548, d. 1626, anlitades
under 1570-talet flitigt af statssekreteraren
Walsingham i diplomatiska värf (i Wien, Portugal
0. s. v.) och sändes 1585 till Skottland för
att erbjuda Jakob VI allians, men misslyckades
till följd af det stöd drottning Elisabet gaf de
landsflyktige skotske stormännen. Han sändes både
af Elisabet och hennes efterträdare Jakob som
ambassadör till Frankrike, blef rådsledamot 1602 och
peer 1603.
3. Sir Henry W., den föregåendes halfbroder,
diplomat, f. 1568 på släktgodset Boughton
Malherbe i Kent, d. 1639 i Eton, studerade 1584 -88
i Oxford, vistades sedan på studieresor
i Österrike, Italien och Schweiz till 1594 och blef
kort efter hemkomsten sekreterare hos earlen af
Essex. Yid Essex’ fall ansåg W. klokast att rädda sig
utomlands och vistades de båda följande åren i Venezia
och Florens, sysselsatt med att utarbeta skriften The
state of christendom, en god öfversikt af samtidens
politik (tr. först 1657). På storhertigens af
Toscana uppdrag reste han 1602 of ver Sverige
till Skottland för att varna konung Jakob för
förgiftningsfara. Han vann därvid dennes
synnerliga bevågenhet, erhöll efter Jakobs
tron-bestigning i England 1603 knightvärdighet och
blef 1604 hans sändebud i Venezia. 1612 återkallades
W., enär man mot Jakobs politik i en skrift användt
den skämtsamma definition på diplomat, som W. 1604 i
en väns stambok nedskrifvit: "en hederlig man, sänd
utomlands att ljuga för sitt lands bästa".
W. återfick 1614 Jakobs gunst, förhandlade s. å. i
Haag om jiilichska arfvet och var ånyo ambassadör i
Yenezia 1616-20 och 1621-24. En beskickning 1620
till kejsaren för att rädda konungen af Böhmen
undan dennes anfall kunde ej bli annat än
resultatlös. W. var från 1624 till sin död
föreståndare (provost) för skolan i Eton och
fick i uppdrag att skrifva Englands historia, hvaråt
dock föga åtgjordes. Han var en begåfvad litterär
amatör och skref bl. a. vackra lyriska
dikter. En samling af hans dikter, bref o. s. v.,
Reliquiœ Wottonianæ, utgafs 1651 med biografisk
inledning af hans vän I. \Valton. hans Letters
and despatches 1617-1620 år 1850. Jfr A. W. Ward,
"Sir Henry W." (1898), och L. P. Smith,
"The life and letters of sir Henry W." (2 bd, 1907).
l-3. V.S-g.
Votum, lat. (plur. voía, af vov?re, lofva, helga).
1. Löfte till gudarna. Vota gjordes så, att man
förband sig att i händelse af en lycklig utgång på ett
företag, uppfyllelse af en bön eller önskan,
befrielse från sjukdom, räddning ur olycka eller
fara o. d. hembära någon gudomlighet en offergärd
eller skänk (votivgåfvor). Naturligtvis kunde
dylika löften afläggas mer eller mindre högtidligt,
skriftligen eller muntligen. Vota publica,
löften, som gjordes af offentlig myndighet eller af
befäl-hafvare, i statens namn, aflades i Rom efter
bestämdt formulär och förestafvande af en pontifex
- stundom den högste - samt gällde ofta festspel,
tempel, andel i byte o. d. Sådana vota aflades för
statens väl och under kejsartiden för kejsaren
dels årligen 3 Jan., dels hvart 5:e eller 10:e år.
Äfven vid hotande faror och större företag
gjordes offentliga löften, och under republikens
senare tid före-kommo dylika med afseende på högt
förtjänta män, såsom Pompejus och Cæsar. Vota
privata angingo enskildas förhållanden och ställdes
till olika gudomligheter, såsom till Lucina vid
barnsbörd, till Aesculapius eller Dioskurerna vid
sjukdomar. Om votivbilder se t. ex. Religiös
konst. Romersk provinskultur, fig. 8, och
Sabazios. - Votivmynt kallas romerska mynt med
inskrifter, som hänsyfta på de supplicationes
(se d. o.), som till kejsarhusets ära firades
hvart tionde år. sedan Diocletianus hvart femte. -
Ex voto, i följd af ett löfte. - Om votum simplex
och v. solenne se Munk-ordnar, sp. 1344. - 2. Enligt
modernt språkbruk nyttjas votum i bet. af yttrande,
röst (vid omröstning). Pafria vota, lika många
röster (för som emot). Votum decisivum, af görande
röst. Votum deliberatvum, yttrande vid öfverläggning,
deltagande i rådplägning (men ej i beslut). I
konstitutionella stater kallas ett representationens
uttalande, som uttrycker förtroende till eller
missnöje med ministären eller någon dess medlem,
förtroendevotum eller misstroendevotum (so d. o.).
1-2. R. Tdh.*
Vouet [voä], Simon, fransk målare, f. 1590 i Paris,
d. där 1649, var lärjunge af sin fader, Laurent V.,
en medelmåttig målare, utvecklade sig raskt och blef
vid 14 år kallad till England för att porträttera en
hög dam. 1611 fick han följa Frankrikes ambassadör
till Kon-stantinopel, där han målade sultan Achmed I
ur minnet, efter att ha sett honom endast en gång,
vid audiensen. 1612 for han därifrån till Venezia,
där han studerade Tizian och Veronese, och därifrån
kom han 1613 till Rom samt kopie- Simon Vouet Efter
måining rade och studerade af van Dyck.
Caravaggio och Guido
Reni. Från Rom begaf han sig 1620 till Genua,
kallad dit af familjen Doria, hvars palats han
dekorerade, och där han dröjde två år. Återkommen
till Rom, valdes han 1624 till ordf. i Accademia
di San Luca och åtnjöt skydd af kardinal Barberini
(sedermera påfven Urban VIII) samt målade hans
och hans nevöers porträtt. Han förvärfvade i Rom
stort anseende, gifte sig med Virginia da Vezzo, som
var en framstående pastellmålarinna, och målade för
Peterskyrkan helgonen Franciscus, Antonius från Padua
och Johannes Chrysostomus (förstörd). 1627 hemkallades
V. af Ludvig XIII, som blef hans lärjunge i målning,
utnämnde honom till "premier peintre" samt gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
