Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Woynarowski ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han på sitt berömda återtåg från Torgau lyckligt
manövrerat sig ur fiendernas fälla, i juli 1637
förenade sig med W. Sedermera stod Banér i ett befäst
läger vid Stettin, W. i ett likadant vid Anklam för
att hindra fienden att öfvergå Peene. Förhållandet
emellan Banér och W. blef ej godt, hufvudsakligen
genom W:s fel. Till följd af W:s egenmäktiga
uppträdande begärde Banér snart sitt afsked och
öfverbefälets lämnande åt W., ty "två hufvud för
armén här äro för mycket". Redan i juli 1637 hade
W:s afsked utfärdats, men han stannade kvar. Ehuru
Banér ofta uttryckte sitt missnöje med W:s och hans
underordnades försumlighet, kan han dock sägas ha
visat tålighet mot W. och mera håg till samverkan
med honom än W. med Banér. Man tyckes en tid i hären
ha i W. fruktat en blifvande ledare för den est-
och livländska adeln i dess opposition emot svenska
kronan. Missnöjet hos denna var på hösten 1637 stort
med anledning af, att A. Oxenstierna i sittande
råd hållit ett skarpt strafftal till de estländske
deputerade för den estländska adelns spotska
hållning emot regeringen. Dessa farhågor visade
sig emellertid ogrundade, ehuru W. i flera svenska
högre officerares närvaro yttrat, att han aldrig mera
ville återvända till Sverige, utan draga sig tillbaka
till Östersjöprovinserna. Oenigheten emellan Banér
och W. ökades i hög grad på hösten 1637, då Banér i
Hinterpommern opererade emot fienden. W. hade rest
till Greifswald och åt Vitzthum lämnat befälet öfver
de trupper, som skulle bevaka öfvergångarna öfver
Peene; de kejserlige lyckades 26 okt. öfvergå floden,
och under reträtten till Greifswald bleívo Vitzthums
trupper så godt som sprängda. Vorpommern var nu
nära att gå förloradt, och Banérs ställning blef
vådlig. Emellertid lyckades svenskarna hålla sig kvar,
tills förstärkningar anlände. Då W. i början af 1638
trots lofven ej öfverlät åt Banér en styrka af 3,500
man, begärde den senare, att en af riksförmyndarna
skulle sändas för att taga krigsangelägenheterna
om hand, och kort därefter, i april, förnyade han
sin anhållan om afsked. Ändtligen, på våren 1638,
återkallade regeringen W. till Sverige, men utnämnde
ej långt därefter, antagligen för att soulagera
honom, hans då endast 24-årige son Karl Gustaf till
generalmajor. I aug. 1643 blef W. generalguvernör i
Livland. Hans Bref till Rikskansleren A. Oxenstierna
1614–43 äro utgifna af P. Sondén i A. Oxenstiernas
skrifter och brefväxling. Senare afd., bd 9, 1898. I
arkivet på Esplunda förvaras skrifvelser till W. från
Gustaf II Adolf och andra.
2. Helm (såsom han själf
skref sig) l. Helmuth, Helmeth (såsom han benämnes
i svenska urkunder) W., antagligen kusin till den
föregående, krigare, f. 1600 i Mecklenburg, d. 15
aug. 1647, kom på 1620-talet i svensk krigstjänst. Han
kämpade som man i ledet vid Strasburg (Westpreussen)
1627 och som löjtnant vid Breitenfeld
(1631) samt utnämndes efter slaget vid Lützen
(1632) till öfverstelöjtnant och chef för en skvadron
ryttare. Under Horn stred han med utmärkelse vid
Memmingen (1633) och slog 1634 800 kroater vid Dachau.
1635–37 stod han under Banérs befäl och utnämndes
efter slaget vid Wittstock (1636) till öfverste
för ett kavalleriregemente. I sistnämnda
egenskap gick han 1638 i Brandenburgs
tjänst, men återvände efter uppgifvandet af staden
Gardelegen (febr. 1639) i Sveriges med alla under
hans befäl stående trupper, hvarför en brandenburgsk
krigsrätt, såsom det tyckes ej utan skäl, förklarade
honom skyldig till edsbrott och dömde honom till
döden. Genom Torstensons mellankomst upphäfde
"den store kurfursten" 1643 domen. Vid återinträdet
i svenska hären blef W. endast major, men 1641
befinnes han åter vara öfverste, vid Stålhandskes
kår. Han var ock med vid Torstensons angrepp på
de kejserliga arfländerna 1642 och ryckte fram 60
km. nära Wien. Vid Torstensons anfall på Danmark
1643 synes han ha kommenderat avantgardet. Han gick
t. o. m. öfver den frusna Limfjorden och sprängde
vid Norre Sundby en bondehär. Under sin marsch
söderut in i Tyskland på hösten 1644 detacherade
Torstenson W. "med ett godt antal ryttare och något
fotfolk (16 regementen) åt Holstein och Jutland",
där W. i jan. 1645 intog Haderslev, Kolding, Ribe
(hvarest han slog general Buchwald), Aarhus och
Viborg. Därefter nedgjorde han vid Elmsporen
(Holstein) 11 kompanier ryttare under general
Ahlefeld, stormade Krog- och Stenborgskansarna,
ödelade Holstein och jagade Kristian IV:s trupper
ur nästan hela landet. Hans försök att i spetsen
för 3,500 man genom inneslutning (april–juni) och
stormningar intaga Rendsborg misslyckades, men han
slog de till stadens undsättning anryckande Buchwald
och Ahlefeld i Eiderstädtska landet (25 april). Efter
att på befallning af den flottan kommenderande Karl
Gustaf Wrangel, under hvilkens befäl han stod, ha för
en kort tid åter ryckt in i Jylland, återvände han
på sensommaren till Holstein, hvilket han dock redan
på hösten fick order att utrymma. Kort efter freden
vid Brömsebro (1645) utnämndes W. till generalmajor
af kavalleriet. 1646 års fälttåg gjorde han under
Karl Gustaf Wrangels befäl, blef vid belägringen
af Höxter (Westfalen) svårt sårad och kunde först
1647 sluta sig till hufvudarmén i Böhmen. Efter
att vid Eger 17 juli s. å. ha tillbakakastat ett
anfall af von Werth öfveríöll W. 20 s. m. med tre
kavalleriregementen det fientliga lägret, hvarvid han
lär ha varit nära att taga kejsaren till fånga. Då
de kejserlig-bajerska trupperna under von Werth och
Montecuccoli 12 aug. angrepo svenska högkvarteret vid
Plau, blef W., som med värjan i hand gett sig in i det
vildaste handgemänget, svårt sårad och afled tre dagar
därefter till följd af sina sår. Han ligger begrafven
i Mariakyrkan i Wismar, där Karl Gustaf Wrangel lät
uppföra en praktfull minnesvård öfver honom.
3. Karl Gustaf W., grefve af Salmis och Sölvesborg,
äldste son till W. 1, riksråd och riksmarsk, f. 13
dec. 1613 på Skokloster, d. 25 juni 1676 på sitt gods
Spieker på Rügen, undervisades någon tid i Skytteanska
kollegiet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
