Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 1125-1126 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrangel ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

K. G. Wrangel. Efter målning af Ehrenstrahl.

Stockholm och följde troligen 1626 sin fader till Preussen,
där han fadern ovetande deltog i småkriget. Vid
stilleståndet 1629 reste W. till Holland,
där han studerade skeppsbyggeri och sjöväsen,
och besökte äfven Paris. Yid återkomsten blef han
kammarjunkare och kornett vid lifgardet. Hoftjänsten
var tydligen hufvudsaken; uppgiften om W:s bragd
vid Lech 1632 hvilar på en förväxling. 1633 blef
W. öfverstelöjtnant vid ett regemente till fot
i Preussen och sedan vid ett kavalleriregemente
i Tyskland, utmärkte sig i träffningarna vid
Lüdershausen och Dömitz 19 och 23 okt. 1635,
utsågs 1636 till öfverste för Lifregementet
till häst och upphöjdes 1638 vid endast 24 år
till generalmajor af infanteriet – en utnämning,
som skedde mot öfverbefälhafvaren Banérs vilja.
Öfver hufvud stod W. numera icke högt hos Banér,
hvilket torde sammanhänga med slitningarna mellan
denne och W:s fader fältmarskalken (se därom W. 1);
Banér skref till och med (1641), att W. var honom
till alls ingen nytta och skildrade honom som "i
klädedräkt och lefnadssätt en född fransos". Efter
Banérs död var likväl W. en af de fyra generaler,
som kollegialt förde befälet öfver svenska armén
i Tyskland, tills Torstenson ankom, och i slaget
vid Wolfenbüttel (1641) bidrog han genom sitt sega
försvar väsentligt till segern. I slaget vid Leipzig
1642 kommenderade han under Lilliehöök centern. I
slutet af juli 1644, efter Klas Flemings död, öfvertog
W. jämte Ulfsparre och Bielkenstierna befälet öfver
flottan, hvilken de, gynnade af vinden, lyckades
föra ut ur dess kritiska läge i Kielfjorden. Som
"öfverkommendant" öfver svenska flottan och den af
L. De Geer värfvade holländska eskadern under Martin
Thijsen slog han 13 okt. mellan Femern och Lolland
en underlägsen dansk flotta under Pros Mund, som af
17 fartyg miste 14. Följande år uppträdde W. jämte
svenska hufvudflottan under Erik Ryning i Öresund,
men den åsyftade samverkan med Gustaf Horns kår i
Skåne kom ej till stånd, innan företaget afbröts
af fredsslutet. 1645 blef W. rikstygmästare samt
1646 riksråd och fältmarskalk öfver krigsmakten
i Tyskland (28 april). På grund af Torstensons
tilltagande sjukdom hade han af denne fått befälet
öfver hufvudarmén redan i dec., men tills vidare
under Torstensons högsta ledning genom råd och order
från Leipzig; fullt själfständigt utöfvade han sitt
kommando från april månad. Det krig han förde var ett
skickligt ledt strategiskt manöverkrig; det taktiska
afgörandet spelade icke den roll som tidigare under
Banér och senare under Karl X Gustaf. På nyåret 1646
hade W. i norra Böhmen samlat omkr. 15,500 man till
häst och 8,000 till fots; han måste emellertid inför
de kejserliges och bajrarnas förenade öfvermakt
draga sig tillbaka till ställningar i
Thüringen, där hären hvilade ut. Den nya fälttågsplanen,
uppgjord i samråd med Torstenson, hvilade på samverkan
med Frankrike och Hessen: medan Wittenberg gjorde en
diversion i Schlesien, skulle hufvudhärarna gå mot
Bajern; ryggen och förbindelserna tryggades genom ett
stilleståndsfördrag med Kursachsen. W. framträngde
till Wetzlar, men fick vänta på Turenne, hvars
krigföring hämmades af Mazarins politiska beräkningar;
föreningen skedde först sista juli vid Giessen,
där den franske marskalken inträffade med 7,000
man. De förbundne inträngde i Bajern, måste uppge
Augsburgs belägring, men hade åter ryckt till sig
initiativet och för andra gången öfvergått Lech i
okt., då den franska politiken tvang dem att släppa
sitt rof och gå tillbaka till Schwaben. W. tog kvarter
i nejden af Bodensjön, där ett rikt byte på själfva
juldagen gjordes i staden Bregenz. Genom Frankrikes
påtryckning fick Maximilian af Bajern i mars 1647
stillestånd mot villkor af neutralitet. Turenne
skilde sig från W., som öfver Schweinfurth gick
in i Böhmen, förenade sig med Wittenberg, intog
Eger och sökte svälta ut den kejserliga hären
under Melander. Emellertid bröts stilleståndet af
bajerske kurfursten, som lät sina trupper förena
sig med de kejserlige, och denna öfvermakt jämte
Brandenburgs och Sachsens osäkra hållning gjorde
svenska härens ställning mera kritisk, än den varit
alltsedan 1637. Undan den förföljande fienden drogo
sig svenskarna åt Westfalen, men räddades genom
Melanders långa uppehåll i Sachsen och Hessen. Läget
vardt bättre, då Bajerns neutralitetsbrott och
Sveriges föreställningar förmådde Frankrike att
uppsäga stilleståndet med Maximilian. Från sina
vinterkvarter kring Weser och Aller bröt W. upp
söderut i början af 1648, framryckte till Öfre Pfalz
och förenade sig i Franken (nära Reimlingen) med
Turenne. Båda ryckte därpå mot Melander och upphunno
hans arriärgarde vid Zusmarshausen (7 maj), där den
kejserlige fältherren själf stupade och största delen
af arriärgardet upprefs. Nu inryckte W. i Bajern, som
härjades, men planen att gå mot Österrike kom icke
till utförande, och på hösten gingo W. och Turenne
tillbaka till Franken. Trots sin onekliga duglighet
hade väl W. icke fullt motsvarat regeringens kraf, och
därtill kom, att Kristina ville ge pfalzgrefven Karl
Gustaf tillfälle att vinna en ställning och pröfva
sina krafter på en stor uppgift. Utan att mista sin
fältmarskalksvärdighet fick därför W. sitt afsked
från öfverbefälet, som uppdrogs åt pfalzgrefven
(6 juni 1648).

S. å. blef W. generalguvernör i Pommern. I grefligt
stånd, med Salmis’ grefskap i Kexholms län,
upphöjdes han 1651, och mot detta grefskap fick
han 1665 tillbyta sig Sölvesborg i Blekinge. 1653
(26 febr.) blef han riksviceamiral och erhöll
s. å. friherreskapet Lindeberg i Halland. 1655
utnämndes han till lagman i Närke och 1657 i
Uppland. I Karl X Gustafs polska krig deltog W. med
utmärkelse, förde flottan utanför Danzig 1655, var
Adolf Johans stöd i slaget vid Gnesen och deltog som
kurfurst Fredrik Vilhelms närmaste man i slaget vid
Warschau (1656). Sommaren 1657 utnämndes han till
"lieutenant royal" i Pommern för att där vidtaga
krigsrustningar mot Danmark.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>