Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vullers ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som 7 april 1530 insattes i utskottet, tagit liflig
del såsom ifrig vän af reformationen och den påbörjade
politiska omhvälfningen, och i början af 1531 var han
en af de fyra ordförandena i de sextiofyras utskott.,
hvilket året förut utvecklats ur det nyssnämnda
utskottet till en stadigvarande inrättning vid
rådets sida och supplerats med ett andra utskott
på 100 medlemmar. Driftig och vältalig och ej utan
bildning, intog han från första stund en ledande
ställning där liksom förut bland menigheten och kunde
börja arbeta på förverkligandet af sina planer till
stadens maktutveckling och ära. Den fördrifne konung
Kristian II företog 1531 en expedition till Norge för
att återvinna sina kronor, men blef af sin farbroder,
konung Fredrik I i Danmark, öfverlistad och 1532 förd
som fånge till Köpenhamn. Lübeck hade bidragit till
denna utgång och såg nu tillfället lägligt till att
slå ett slag för befästandet af sin gamla kommersiella
öfvermakt i Norden gentemot de nederländska städerna,
som däri gjort ett betydande intrång. Då Kristian med
dessas tillhjälp företagit sitt restitutionsförsök,
yrkade lübeckarnas sändebud i Köpenhamn, bland hvilka
äfven var W., att de nederländska städerna till
straff skulle utestängas från östersjöhandeln. Det
lyckades dem emellertid ej genomdrifva detta. W. blef
febr. 1533 jämte några meningsfränder invald i rådet
samt jämväl utkorad till en af de 4 borgmästarna;
den gamla ordningens målsmän, borgmästarna Hermann
Plönnies och Nikolaus Brömse hade redan 1531 lämnat
staden. Stödd på menighetens gunst, upptog han nu
(mars 1533) planen till holländarnas kufvande. Krig
mot dem beslöts, och för att få medel till en flottas
utrustande lades, med borgerskapets bifall, beslag
på allt kyrksilfver och andra dyrbarheter. Allt var
färdigt till krigets utbrott, då konung Fredriks
i Danmark död (10 april s. å.) gaf uppslag till en
ny vändning i W:s och hans partis planer. W. begaf
sig än en gång till Köpenhamn (juni) för att förmå
Danmark till deltagande i striden mot holländarna. Men
då detta ej lyckades och icke heller lübeckarnas
försök att draga Gustaf Vasa på sin sida, förändrade
de maktegande i Lübeck sina planer, helst sedan
en ny rensning af rådet gjort revolutionärerna
allenahärskande där. Kriget mot holländarna uppgafs,
och i stället uppgjordes nu planer på en fullkomlig
omhvälfning inom Nordens riken. Ställningen i
Danmark föreföll därtill synnerligen lämplig: ingen
konung fanns, riksrådet var oenigt, reformationens
anhängare fruktade katolsk reaktion, och bönderna
saknade den folkvänlige Kristian. Äfven i Sverige,
så trodde W., var stunden lämplig att störta den
otacksamme Gustaf. Sedan W:s planer att begagna den
unge Svante Sture (se Sture 9) strandat mot dennes
trohet, fick han i Gustafs svåger grefve Johan af
Hoya ett villigt redskap i sina planer mot Sverige,
till hvars konung han något senare synes ha velat
göra hertig Albrekt af Mecklenburg. När de maktegande
i Lübeck därtill trodde sig finna stöd hos Henrik VIII
i England samt hos hansestäderna vid Östersjön, ansågo
de sig säkra på att uppnå sitt mål - upprättandet af
ett väldigt förbund af de nordiska handelsstäderna
under Lübecks ledning. Slutligen funno de äfven en
krigsanförare i grefve Kristofer af Oldenburg. För
att vinna denne och de folkliga elementen
i Danmark föregåfvo de sig vilja befria den fångne
Kristian och uppsätta honom på tronen. Och så började
det förödande krig, som är bekant i Nordens historia
under namnet Grefvefejden (se d. o.).
Det såg till en början ut, som skulle W:s planer
och företag lyckas. Men sedan Kristian III blifvit
vald till konung i Danmark och Gustaf Vasa med all
kraft kommit denne till bistånd i striden, vek lyckan
ifrån lübeckarna, och nu började äfven W:s och det
revolutionära partiets makt vackla. Redan mot slutet
af 1534 återställdes den gamla författningen, som lade
makten i rådets händer och så godt som upphäfde den
borgerliga utskottsinrättningen, hvarjämte de senast
utvoterade rådsherrarna återinsattes. W. och hans
vänner hade dock ännu närmast styrelsen om hand. Då
lyckan tycktes ha vikit ifrån grefve Kristofer, vände
sig W. till hertig Albrekt af Mecklenburg, hvilken
man erbjöd Danmarks krona mot det, att han inrymde
stora fördelar åt Lübeck. Nya motgångar i kriget
inverkade åter på den inre ställningen i Lübeck. På
föranstaltande af den flyktade borgmästaren Brömse
hade rikskammarrätten i Speier genom ett mandat
af 7 juli 1535 påbjudit afskaffandet inom 45 dagar
af alla nyheter och förändringar under hotelse af
kejserlig aktsförklaring; och då till följd däraf
Brömse, den gamla ordningens förnämste målsman,
återkallades, var W.s fall afgjordt. Han utträdde
26 aug. 1535, två dagar före Brömses återinsättande,
ur rådet. Ännu en kort tid underhöll han åtskilliga
af sina politiska förbindelser. På en resa i ändamål
att skaffa det belägrade Köpenhamn undsättning genom
en värfvad trupp landsknektar blef han på bremiskt
område tillfångatagen af ärkebiskopen af Bremen
och därefter öfverlämnad åt dennes broder hertig
Henrik d. y. af Braunschweig. Båda dessa lånade sig
till verktyg åt W:s fiender, konungen af Danmark,
rådet i Lübeck m. fl. Pinliga förhör anställdes
med W. (Jan. -mars 1536) angående en mängd frågor,
och på grund af de honom på detta sätt aftvungna
bekännelserna, af hvilka han dock återtog det mesta,
blef W. af den braunschweigska landsdomstolen dömd
till döden och 24 sept. 1537 afrättad i Wolfenbüttel.
Samtidens dom var honom icke gunstig, grundad som den
var på den olyckliga utgången af hans storpolitik
och på de med tortyr frampressade bekännelserna
om förrädiska planer mot Lübeck, där han efter
återvunnen makt skulle införa vederdöparnas
lära o. s. v. Eftervärlden har gjort honom mera
rättvisa både genom att underkänna de grunder och
den domstol, som beredde honom en skymflig död,
stundom äfven genom att tillräkna honom mindre
skuld i Lübecks nedgång, hvartill ju så många
andra omständigheter medverkade. Hans öde var
att bli offer för en rörelse, som han väckt, men
icke kunde leda och hvars vidtgående följder han
ej synes ha beräknat. Se G. Waitz, "Lübeck unter
Jürgen Wullenweber und die europäische politik" (3
bd, 1855-56), och biografi öfver W. af D. Schäfer i
"Allgem. deutsche biographie", bd 44 (1898). Gutzkow
och H. Kruse ha behandlat W. dramatiskt.
Spr.*
Vullers [fo’l-], Johann August, tysk orientalist,
f. 1803 i Bonn, d. 1880 i Giessen, studerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
