- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1213-1214

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vullers ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1213

Wundt

1214

men som alltid innehåller något mer och annat än
elementens summa. Små orsaker kunna därför inom
själslifvet medföra stora verkningar. Därtill bidrar
ock den princip, som W. kallar "ändamålens heterogoni"
och som innebär, att de af viljan uppställda målen
kunna komma att tjäna helt andra och högre syften än
de medvetet eftersträfvade. I denna sistnämnda princip
har W. funnit en ledtråd för förklaringen af den
mångfald andliga värden, som under kulturutvecklingen
ofta ha sitt ursprung i ringa begynnelser, hvilka
icke skulle kunna leda till sådana resultat, om icke
alltjämt af de uppnådda målen nya och rikare motiv
växte fram och om icke biverkningar vid sidan af
det afsiktlrgt eftersträfvade gåfve upphof till nya
utvecklingslinjer. Medvetandet är enligt W. icke
en för sig bestående psykisk upplefvelee. utan
förbindelsen mellan de olika funktionerna. För
att bli medvetet måste ett innehåll träda i
samband med det. som i öfrigt för tillfället fyller
medvetandet. Detta samband är fluktuerande i följd af
själsverksamhetens diskursiva karaktär (hvad Herbart
kallat "die enge des bewusstseins"). Det innehåll,
som vid ett tillfälle är medvetet, förlorar sambandet
och blir då omedvetet. Innerligheten i sambandet är af
olika grader och därför ock medvetenheten. Den lägsta
graden betecknar W. med från Leib-niz hämtade termer
såsom "perception". den högsta såsom "apperception",
och han förtydligar sin mening genom bilder, hämtade
från synsinnets uppfattningssätt. Percipieradt är
allt, som faller inom medvetandets "synfält",
appercipieradt endast det. som faller inom
"blickpunkten" (det tydligaste seendets område). Det
appercipierade faller inom uppmärksamhetens
brännpunkt, det blott percipie-rade är det, som vi
visserligen mer eller mindre dunkelt uppfatta, men som
vi icke uppmärksamma. Apperceptionen fattar W. som
en det psykiska subjektets verksamhet, vid hvilken
den psykiska kausaliteten ej bestämmes såsom vid
associationerna blott af några enskilda förnimmelsers
samband inbördes, utan framträder som resultatet
af individens hela föregående själslif. - Inom
känslopsykologien urskiljer W. ej blott kvalitetsparet
lust- och olustkänslor, utan antar äfven två andra
dimensioner inom känslolifvet. nämligen å ena sidan
motsatsen mellan exciterande och deprimerande
känslor, å den andra mellan känslor af spänning
och af spänningens upplösning. - Viljan fattar ej
W. som ett specifikt psykiskt element, utan som ett
sammansatt psykiskt förlopp, som skiljer sig från
affekterna endast genom det slutstadium, som betecknas
af viljehandlingen, och den förberedelse därför, som
gör sig gällande i syftemålsförnimmelsen. För viljan
är vidare karakteristiskt, att den innebär känsla af
aktivitet. W. betecknar sin psykologiska ståndpunkt
som voluntaristisk, men af det sagda framgår, att han
därmed icke förbinder den meningen, att allt själslif
ytterst skulle vara ett viljande, utan blott att äfven
de öfriga själsfunktionerna liksom viljeyttringarna
skola fattas såsom ett i tiden växlande, fortlöpande
skeende. Att W. icke erkänner en fri vilja, utan
är konsekvent determinist, sammanhänger med hans
bildningsgångs naturvetenskapliga utgångspunkt. -
W:s psykologiska forskningar ha ej inskränkt sig till
individens själslif (den s. k. allmänna psyko-

logien), utan han har ock gjort lika betydande
insatser i den s. k. folkpsykologien, som sysselsätter
sig med de psykiska företeelser, som äro produkten af
människornas samlif. sådana som språket, myterna och
sederna. Då W. i den allmänna psykologien tillmäter
själen endast betydelsen af en sammanfattning af
den växlande mångfalden af själsfunktioner och
då ett liknande sammanhang äfven finnes mellan
själsyttringar hos olika individer, så kan han
anta en "folksjäl", utan att däri inlägga något
metafysiskt substansbegrepp. Inom etiken söker
W. öfvervinna motsatsen mellan apriorismen, som
särskildt utvecklats af Kant, och den empirism,
som de engelske moralfilosoferna utgått från. De
moraliska föreskrifterna äro hvar-ken uttryck
för en på sig själf grundad sedlig lagstiftning,
som i stel oföränderlighet ständigt är sig lik
och fordrar detsamma af alla och under alla
förhållanden, ej heller tillfälliga produkter af
växlande omständigheter, utan lagbundna följder af
den universella andliga utvecklingen, af hvilken
mänsklighetens historia blott är en del. Yid
grundläggandet af den evolutionistiska etik. som
därför blir W:s ståndpunkt, bryter han med Kants
individualism och söker ej i individens själslif
förklaringarna till det sedliga medvetandet, utan
betraktar folkpsykologien som "etikens förhall". Äfven
med utilitarismen bryter han, då denna sätter som
det sedliga målet största möjliga lycka för så
stort antal individer som möjligt. Något är ej
godt, därför att det bringar lycka, utan det är
lyckobringande, därför att det är godt. Det sedliga
värdet hos en person beror ej på, huru mycken
lycka han beredt sig själf eller sina samtida,
utan på hvilken insats han gjort i den universella
andliga utvecklingen. Slutligen sammansluter W. sin
åsikt i en filosofi, som bildar en enhetlig världs-
och lifsåskådning och söker tillfredsställa både
förståndets fordringar och hjärtats behof. Han
erkänner icke någut särskildt objekt för filosofien
i förhållande till specialvetenskaperna, utan ser det
för densamma karakteristiska endast däri. att den från
början söker finna sammanhanget mellan alla olika
kunskapsområden, hvarvid han alltigenom bygger på
den empiriska forskningens resultat. Som filosofiens
tvenne huf-vuddelar skiljas af honom kunskapsteori och
metafysik. Den förra har han behandlat i sitt stora
verk Logik (2 bd, 1880-83; 3:e uppL, 3 bd, 1906 -08),
i hvilket han visar en beundransvärd bekantskap med
de olika vetenskapernas metoder. Hans metafysiska
ståndpunkt är en voluntaristisk monism. Förkastande
alla föreställningar om per-durerande
substanser, tillämpar han på all verklighet
aktualitetsuppfattningen. Allt är ett skeende, en
ständigt fortgående verksamhet. Om vi icke skola
antaga för oss okända, imaginära verksamhetsformer,
utan utgå från hvad vi i erfarenheten känna, så
kan denna "substansskapande verksamhet" ej fattas
annat än såsom vilja och det hela såsom ett samspel
af en mångfald individuella viljor. Men liksom den
individuella viljan icke är en sista viljeenhet, utan
ett helt af viljeakter, så sammansluta sig de enskilda
viljorna till högre ofverindividuella viljor. Under
det att W. i sin psykologi användt parallellteorien
som arbetshypotes, stannar han inom metafysiken ej
vid Spinozas duplicism, utan ansluter sig i sista hand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 26 22:55:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0639.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free