- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1275-1276

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vågrörelse (Undulation), fys.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vågrörelse

1276

lika stora i båda rörelserna, blir en cirkel, i alla
andra fall en ellips.

Två vågrörelser, som fortplanta sig genom en och samma
molekylrad, sägas interferera (se I n-terferens)
med hvarandra. När två vågrörelser, som ha samma
svängningstid. T, svängningsriktning och amplitud. men
motsatt fortplantningsriktning, interferera, uppstå
s. k. stående vågor. Utgå vi från det ögonblick, då de
båda rörelserna sammanfalla (fig. 7 I), så se vi att,
om den fulldragna våglinjen framgår åt höger och den

Fig. 7.

prickade åt vänster, molekylerna i punkterna k
ständigt komma att åverkas af lika stora, men
motsatta krafter och följaktligen ständigt förbli
i hvila. Vid k bildas s. k. noder, under det att
molekylerna i punkterna ò ständigt komma att åverkas
af lika stora krafter, verkande åt samma håll, och
följaktligen erhålla dubbelt så stora amplituder
som i den enkla vågen. Mellan punkterna k bildas
s. k. svängningsbukar. Efter en tid = ^ T erhålla
de båda enkla våglinjerna det utseende, som II
visar. Berg sammanfaller med dal och dal med berg. så
att de upphäfva hvar-andras verkan på molekylraden,
hvilken följakt-

ligen i detta ögonblick befinner sig i sitt
jämviktsläge. Efter en tid - \ r sammanfalla
våglinjerna åter så, som III visar: molekylerna ha
sina största amplituder, men åt motsatta håll mot i
I. Molekylraden svänger således fram och tillbaka
mellan sina i IV utmärkta yttersta lägen. Alla
molekylerna uppnå samtidigt sina jämviktslägen och
sina största utslag, och molekylraden indelas genom
noderna i svängande delar af en half våglängd,
hvilkas alla molekyler befinna sig samtidigt
på samma sida om sitt jämviktsläge, då däremot
två närliggande delar alltid svänga åt motsatta
håll. Yågen fort-skrider icke, den står stilla. Den
resulterande, stående vågen har samma svängningstid
och våglängd som de komponerande vågorna. Äro
svängningarna longitudinella, svänger molekylraden på
samma sätt fram och tillbaka, men, i st. f. upp och
ned, till höger och vänster, såsom pilarna utvisa
å fig. 7 IV. I noderna, k, äro amplituderna lika
med noll, men tätheten förändras hvart ögonblick;
i bukarna, b, är molekylernas hastighet störst, men
tätheten konstant. Exempel på stående transversella
vågor erbjuda svängande strängar, på stående
longitudinella vågor svängande luft-pelare i
orgelpipor m. fl. blåsinstrument. •- Tänka vi oss nu
en molekyl i ett elastiskt medium försatt i svängande
rörelse, så fortplantar dess rörelse sig utefter
alla de från densamma utgående molekylraderna och
med samma hastighet i alla riktningar, om mediet
är homogent, så att alla molekyler, som ligga på
sfäriska ytor. koncentriskt omkring den i rörelse
försatta molekylen som medelpunkt, erhålla samma
fas. bilda s. k. vågytor. Är kroppen ej homogen,
fortplantar rörelsen sig med olika hastighet i
olika riktningar, så att de molekyler, som ha samma
fas. bilda vågytor af annan form än den sfäriska,
exempelvis i dubbelbrytande kristaller. De riktningar,
längs hvilka vågrörelsen fortplantar sig, kallar man
strålar. Äro vågytorna sfäriska, sammanfalla strålarna
med sfärens radier, i andra fall i hvarje punkt med
normalerna, vågnormalerna till vågytorna.

Alldenstund alla molekylerna uti ett i vågrörelse
försatt medium själfva bilda medelpunkter till nya
vågsystem, elementära vågor (se Huygens’ princip),
så kan vågrörelsen fortplanta sig i alla möjliga
riktningar och ej endast rätlinigt i dem, som utgå
från rörelsens ursprungliga medelpunkt. Yid öppningar
och kanter kunna därför s. k. böjningsfenomen
inträffa. Se närmare härom Diffraktion, sp. 387, och
Ljud, sp. 853. Praktiskt taget utbreder sig dock en
vågrörelse så, som om den fortplantade sig rätlinigt,
till följd hvaraf skugga (se d. o.) uppkommer bakom
ett föremål, som träffas af vågrörelsen och som är
ogenomträngligt för densamma.

Då en vågrörelse, som framgår i ett homogent ämne,
framkommer till ett ämne med annan täthet, bildas
i hvarje punkt af gränsytan mellan ämnena två nya
vågrörelser^ en som ingår i det andra ämnet och därvid
bry tes, och en som återkastas 1. reflekteras. Båda
dessa vågrörelser ha naturligtvis mindre amplituder
än den våg, som bildat dem, den infallande vågen. Är
det nya ämnet mindre tätt, så kan den reflekterade
strålen anses som en fortsättning af den infallande,
endast riktningen förändras. Är det andra ämnet
tätare, erhål-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:31:20 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0670.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free