Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårmusseron ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1295
Värmusseron-Värtbitare
1296
varit ett mer direkt uttryck för rörelsens
idéer och anda, har på text- och än mer på
diskussions-afdelningen utrymme lämnats åt ganska
skilda meningar. Ekonomiskt stödes tidskr. af ett
för ändamålet bildadt a.-b. Folk och kyrka. M. B-t.
Vårmusseron. bot. Se Musseron samt pl. I till
art. Svampar.
Vårmyggor. zooL Se Hårmyggor.
Värmänad. Se Mars, sp. 1056.
Vårnagelskif ling. bot. Se C o 11 y b i a.
Vårsallat, bot. Se Y a l e r i a n e 11 a.
Vårspärgel, bot. Se S per gul a.
Vårsådd, landtbr. Våren är den vanliga så-ningstiden
för vårsäd (se d. o.), rotfrukter, det vallväxtfrö,
som insås i höstsädesbrodd eller i vårsäden samt så
godt som alla trädgårdsväxter, som odlas på fritt
land. För att utsädet må gro och plantorna uppkomma så
fullständigt som möjligt, bör sådden ske i väl redd
jord. som faller tätt intill fröet och bibehåller en
"såmust", som lämnar fröet den för groningen nödiga
fuktigheten. Vårsådden bör dessutom företas så tidigt,
som ske kan, utan att de späda plantorna skadas af
frost, på det att dessa må hinna att. medan jorden
är fuktig, nedskjuta sina rötter så djupt i jorden,
att de kunna motstå försommartorkan och hinna
full utveckling under de» för många af våra odlade
växter korta sommaren. I regel blir därför skörden
större, ju tidigare sådden skett i väl beredd jord.
H. J. Dft.
Vårsäd, landtbr., kallas den säd, som utsås
på våren. Hit höra hufvudsakligen korn, hafre,
ärter, vicker och bohvete, men äfven af de vanliga
höst-sädesslagen, råg och hvete, finnas sorter,
som utsås på våren och hinna ändock till fullständig
mognad samma år. likasom kornet och hafren.
Vårta (lat. verr?ca), namn på små, godartade tumörer i
huden af olika slag och ursprung. Så t. ex. benämnas
ofta åtskilliga födelsemärken (se d. o.; lat. nœvi)
populärt vårtor. De egentliga vårtorna höra till de
vanligast förekommande små, godartade svulsterna på
hud och slemhinna och äro på ytan antingen ojämna,
skrofliga. papillomatösa (se Papillom), vanliga vårtor
(verr?cœ vulgäres), eller platta, polygonala, plana
v å r-io r (verrucæ planœ). Vårtorna uppstå genom
tillväxt af hud- eller slemhinnepapillerna och det
dem täckande epitelet. De förekomma mest hos barn
och yngre individer, ofta i stort antal. Vanligast
äro de på händerna, men ej sällan förekomma de
i ansiktet, särskildt de plana vårtorna, eller i
hufvudsvålen. De förorsaka i regel intet obehag eller
smärta, såvida de icke bli särskildt stora, då de lätt
spricka och blöda, eller genom sitt läge utsättas
för yttre åverkan, såsom vårtorna på fingertopparna
och vid naglarna. Mest obehagliga äro de ingalunda
sällsynta vårtorna på fotsulan, hvilka mången gång
bilda ganska djupt liggande, ytterst smärtsamma
små tumörer. Vårtorna äro smittsamma, hvilket genom
experimentell öfverföring från person till person
är bevisadt, men smittämnet är icke kändt. Vårtorna
försvinna ofta, särskildt hos barn, spontant, utan
att kvarlämna ärr; i andra fall måste de aflägsnas
genom behandling. Denna är vanligen en yttre lokal,
antingen med frätande och förstörande medel af olika
slag eller röntgen-och radiumbestrålning (se K a d
i u m b e h a n d-
1 i n g, sp. 884), men otvifvelaktigt kunna många
gånger vårtorna aflägsnas äfven med inre medel,
särskildt längre tids arsenikbehaudling. - Af
liknande byggnad som de vanliga vårtorna äro
de s. k. s e n i l a vårtorna, som ofta i stort
antal uppträda på rygg. bröst, händer och armar
hos äldre personer. Deras närmare orsak är icke
bekant. Åldersförändringar i huden synas emellertid
vara ett nödvändigt villkor för deras uppkomst.
L. Mbg. Vårtbitare (Locustidæ \. Phasgonurodea),
zool., en familj af rätvingarnas ordning bland
insekterna. Vårtbitarna likna till utseendet mycket
gräshopporna (se d. o.), men skiljas från dessa genom
långa, borstformiga antenner, som räkna of ver 30
leder. Liksom gräshopporna förmå äfven hos vårtbitarna
hannarna och, hos enstaka arter, äfven honorna
frambringa ljud, och båda könen ega hörselorgan. Men
både ljud- och hörselorganen äro anbringade på andra
kroppsdelar än hos gräshopporna. Ljudet frambringas
därigenom, att en ving-ribba vid basen af den
vänstra framvingen på undersidan är ombildad till ett
raspliknande organ, som gnides mot en kitinlist på
öfversidan af den högra framvingen, som gränsar till
en tunnväggig spegel, hvilken vibrerar. Hörselorganen
äro belägna på de främre skenbenen strax under knäet
och utgöras af två ovala hinnor, "trumhinnorna",
som vanligen äro öfvertäckta af kitinveck, så att
endast en smal springa leder in till dem. Innanför
trumhinnan är det benet genomlöpande andröret
ut-vidgadt till en blåsa, i hvars vägg en komplicerad
hörselapparat befinner sig. Ljuden frambringas
vanligen först vid skymningens inbrott och äro hos
somliga arter genomträngande och gälla, hos andra
sakta och smekande. En verklig sång-konstnär är den
i de varmare delarna af Nord-Amerika förekommande
s. k. katydiden (Pla-typhyllum concavum), som
under varma sommarnätter från trädens kronor
outtröttligt upprepar sin sång, hvilken återgetts
med de engelska orden katy-did-she-did, hvaraf
namnet. Genom dessa ljud locka vårtbitarnas hannar
till sig honorna. Vårtbitarna uppehålla sig bland
gräs och örter eller i löfverket af buskar och
träd, där de till följd af sin ofta gröna färg
äro mycket svåra att upptäcka. Äggen läggas af
honan, som är försedd med ett långt utstående,
ofta sabelformigt böjdt ägglägg-ningsrör, antingen
i marken eller i barksprickor, blad. stjälkar
e. d. Vårtbitarna äro mindre rörliga än gräshopporna
och öfvervägande nattliga djur; de äro allätare,
somliga mera växtätare, andra mera rofdjur. Familjen
uppdelas i 8 underfamiljer och är utbredd of
ver hela jorden, men förekommer talrikast i de
varma länderna. Underfamiljen Phaneropterinæ har
ofta förkrympta vingar och lägger äggen på eller i
växtdelar. Många arter, däribland den i södra Sverige
sällsynt förekommande arten Leptophyes punctatissima,
ha i södra Europa gjort sig kända som skadedjur på
vin, tobak, ek m. fl. växter. I Nord-Amerika ha arter
af släktet Microcentrum skadat apelsinträd. Många
tropiska arter äro till färg och form så bladlika,
att de äro mycket svåra att upptäcka, så mycket mera
som de vanligen sitta alldeles orörliga. Deras ungar
äro däremot svarta eller bruna och likna genom sin
kroppsform och sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
