Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med mycket stor hastighet från radioaktiva ämnen,
de produceras i stor mängd, när ett salt hålles i
en låga, och vi ha goda skäl att anta, att elektroner
komma till oss från solen; elektronen synes
utgöra en beståndsdel i all slags materia och kan
därför betraktas som en af de murstenar, af hvilka
atomerna äro byggda. Äfven Birkeland (se d. o.,
sp. 465) antar, att solen utsänder katodstrålar.
Det hufvudsakliga förloppet af väderleksföreteelserna
kan åskådliggöras på följande sätt. Atmosfären
kan liknas vid en ofantlig maskin, som sättes
i rörelse medelst den energi, som strålar från solen
till jorden. Men för att en maskin skall kunna
hållas i gång, fordras icke blott, att energi oafbrutet
tillföres, utan också, att energi oafbrutet bortföres.
Största delen af energien rinner liksom en
ström genom maskinen, och endast en liten del
däraf används i maskinen till arbetets uträttande.
Men därvid undergår den genomrinnande energien
en s. k. försämring, exempelvis så, att elektricitet
förvandlas till värme, eller så, att värme sjunker
från högre temperatur till lägre (jfr Carnot,
sp. 1196–97, och Mekaniska värmeteorien,
sp. 5). Den tillförda energien är alltid,
så att säga, af en ädlare form än den bortförda.
Af den energi, som tillföres atmosfären från solen,
är värmet den viktigaste, och ädelheten hos denna
energi består i dess höga temperatur. De ytlager
af solen, hvilka utstråla värme, beräknas enligt
J. Stefans strålningslag ha en absolut temperatur
af omkr. 6,000°. Men den allra största delen af
den energi, som atmosfären mottagit från solen,
bortgår genom utstrålning till den kalla världsrymden,
hvars temperatur beräknas vara nära
den absoluta kölden, -273° C. (Langley beräknade
1890 världsrymdens strålningstemperatur till
-268°, Ekholm 1900 enligt en helt annan metod
till -269°.) Den bortgående energien är af en
mycket mindre ädel form än den från solen utstrålade,
ty den utstrålar från jordytan och atmosfären,
hvilkas temperatur sällan öfverstiger + 50° C.
och i kalla trakter och årstider samt i de högre
luftlagren ligger under fryspunkten. Om vi likna
atmosfären vid en ångmaskin, kan man säga, att
solstrålningen är elden under ångpannan och
utstrålningen kylvattnet i kondensatorn. Denna
energitransport är hufvudorsaken till alla väderleksfenomen.
Men den pågår ingalunda oafbrutet
och konstant till atmosfärens olika delar. För det
första ha vi nämligen de astronomiska perioderna,
som förorsaka motsvarande perioder i väderleken.
Sedan urminnes tid kända och iakttagna äro den
dagliga och den årliga perioden, hvilka bero på
jordens rotation och omlopp i sin bana kring
solen, samt den månatliga, som beror på månens
synodiska omlopp kring jorden och har en medellängd
af 29 dygn 13 timmar (noga räknadt
29,530589 dygn). Väderlekens dagliga och årliga
perioder äro starkt utpräglade och obestridliga,
men den nyssnämnda månatliga är omtvistad och
skall därför särskildt undersökas
(se Väderleksförutsägelse). En månatlig period,
som är säkert konstaterad i fråga om luftelektriciteten,
åskvädren och polarskenen, är den tropiska,
hvars medellängd är 27 dygn 8 timmar (noga
27,321582 dygn); dessa fenomen äro nämligen ungefär
dubbelt mera utpräglade på norra halfklotet
vid månens sydligaste läge på himmelen än vid
dess nordligaste och omvändt på södra halfklotet
(härmed rättas en oriktig uppgift i art. Norrsken,
sp. 4). Äfven måndygnet, som har en
medellängd af 24 timmar 50 minuter, har en tydlig,
ehuru mindre utpräglad, periodisk inverkan
på luftelektriciteten, åskvädren och jordmagnetismen.
Halfva denna period är längden
af ebb-och-flod-perioden (se Ebb och flod),
som beror på månens och solens attraktion. Den
torde ej ha någon annan inverkan på väderleken
än att på vissa ställen framkalla lokala vindar
och hafsströmmar. En större inverkan på strömningen
i de svenska och danska farvattnen mellan
Skagerak och Östersjön synes den på månens tropiska
omloppstid beroende tidvattensrörelse i de
djupare vattenlagren utöfva, hvilken blifvit upptäckt
och studerad af S. O. Pettersson (se denne).
Enligt en af honom uppställd hypotes synes däraf
också kunna förorsakas långperiodiska variationer
i tjockleken af det mindre salta ytvattenlagret i
Östersjön, hvilket skulle kunna förklara, att hela
Östersjön under medeltiden flera gånger isbelades.
Af stort intresse är också en af Arrhenius och
Ekholm studerad period, som har en betydlig
inverkan på luftelektriciteten, åskvädren och polarskenen
och hvars längd af dem beräknades vara
25,92876 dygn; äfven jordmagnetismen synes variera
enligt denna period, som anses vara förorsakad af
solens rotation. Planeterna kunna icke direkt för-
orsaka några väderleksperioder, men dock indirekt
därigenom, att deras attraktion förorsakar störingar,
som förändra jordbanans excentricitet och
jordaxelns lutning mot ekliptikan. Dessa förändringar
ske i perioder af många tusen år. Yid stor
excentricitet kan olikheten i sommar- och vinterhalfårets
längd uppgå till 35 à 36 dygn, och
ehuru på grund af samtidig olikhet i solens afstånd
den under de båda årstiderna från solen
mottagna summan af strålande värme är konstant,
så måste dock en sådan olikhet ha haft en afsevärd
inverkan på väderleken. Adhémar, Groll och
Schmick ha t. o. m. sökt förklara uppkomsten af
omväxlande varma och kalla geologiska klimat ur
denna olikhet, hvarvid de kalla perioderna antagits
vara istider, men man kan med fullgoda skäl
bevisa, att de af geologerna konstaterade istiderna
icke ha uppkommit genom dessa perioder. Ett nytt
försök att ur dessa perioder förklara de geologiska
istiderna har gjorts af R. Spitaler i "Das klima des
eiszeitalters" (Prag, 1921). De där utförda
temperaturberäkningarna erbjuda stort intresse, men
synas lika litet som de nyssnämnde författarnas
kunna förklara uppkomsten af de stora klimatändringarna
i geologisk forntid. Lättare är det att
beräkna inverkan på väderleken af de periodiska
förändringarna i jordaxelns lutning mot ekliptikan.
Den astronomiska beräkningen är verkställd af
J. N. Stockwell och visar från 100,000 år före
till 50,000 år efter vår tid en något variabel
hufvudperiod af en längd mellan 38,000 och 43,000
år; största lutningsvinkeln, 67,9°, som medförde,
i jämförelse med nutiden (år 1850), en betydlig
minskning af insolationen under sommarhalfåret
öfver hela området från nordpolen till 50° n. br.,
inträffade för 28,300 år sedan, hvarefter lutningsvinkeln
minskades, och för 9,100 år sedan nådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
