Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett minimum, 65,8°, som, i jämförelse med nutiden,
medförde en afsevärd ökning af insolationen under
sommarhalfåret öfver nämnda område. Denna
starka insolation varade nästan oförminskad under
åtminstone 4,000 år, från 11000 till 7000 år före
nutiden. Ur insolationsökningen har Ekholm beräknat
den skillnad från nutida lufttemperatur, som
motsvarar öfverskottet i solstrålning, under förutsättning,
att värmeskillnaden förbrukas till luftens
och jordytans uppvärmning, men icke till smältning
af is och afdunstning af vatten samt att det absorberade
solvärmet kommer den ort till godo, där det
instrålar. Sålunda erhölls följande tabell, som
visar, huru mycket lufttemperaturen för 9100 år
sedan var i medeltal högre än den nuvarande öfver
hela området från nordpolen till 50° n. br.
Nordlig
latitud april maj juni juli aug. sept.
90 +2,5 +4,1 +4,4 +4,2 +3,1 +0,7
85 +2,2 +4,1 +4,4 +4,2 +3,1 +0,5
80 +2,1 +4,0 +4,4 +4,1 +3,1 +0,4
75 +1,5 +3,9 +4,3 +4,1 +2,7 +0,4
70 +1,3 +3,5 +3,6 +3,5 +1,9 +0,4
65 +1,2 +2,7 +2,8 +2,6 +1,5 +0,3
60 +0,9 +1,9 +2,2 +2,0 +1,3 +0,3
55 +0,8 +1,7 +1,9 +1,7 +1,2 +0,3
50 +0,7 +1,5 +1,5 +1,4 +1,1 +0,2
Men enligt G. De Geers geokronologi för de sista
12,000 åren har istäcket öfver Sverige bortsmält
från Skåne till Jämtland under tidsskedet 12000-7000
före nutiden, hvadan enligt denna geokronologi
den då rådande starka insolationen måste ha
starkt påskyndat isens af smältning, som dock får
antagas ha hufvudsakligen berott på en ökning af
atmosfärens kolsyrehalt (jfr som ofvan Absorption
m. m.). Ofvannämnda astronomiska beräkning
kan icke vara osäker på mer än ett eller annat
århundrade, under det att geokronologiens 12,000
år är ett minimivärde, alldenstund en del af årshvarfven
i glacialleran antagligen blifvit bortskrapade
af isströmmen eller bortspolade af glaciärälfvarna.
Enligt De Geer är beräkningen af de
5,000 åren för isens afsmältning rätt säker, men
däremot beräkningen af de följande 7000 åren
tämligen osäker, hvarvid må erinras, att vid istidens
slut funnos i Jämtland flera stora isdämda sjöar,
som, när isdammarna brusto, förorsakade en våldsam
störtflod, hvilken kan ha bortspolat tusentals
årshvarf af glaciallera. Det är därför väl möjligt,
att istiden kan ha slutat några tusen år förr än
De Geers beräkning anger och att för omkr. 8,000
år sedan i Sverige rådde ett mildt klimat med rik
växtlighet, i öfverensstämmelse med den beräkning
och beskrifning, som Gunnar Andersson gaf
1896 i "Svenska växtvärldens historia". Eken
växte under ett skede af den postglaciala tiden
längre norrut än nu och bildade verkliga skogar
i södra och mellersta Sverige samt i södra Finland,
och hasseln frodades i södra Norrland ända
norr om 63:e breddgraden. Samtidigt trifdes sjönöten
(Trapa natans) och bar mogna frukter i
södra och mellersta Sveriges och södra Finlands
sjöar. Hvad vidare Spetsbergen beträffar, så har
A. G. Nathorst redan 1883 bevisat, att det måste
ha funnits en tid, sedan Spetsbergens nuv. vegetation
invandrat eller under hvilken den var stadd i
invandring, då klimatet var varmare än nu. Bevis
för tillvaron af en sådan varmare postglacial tidrymd
finner man äfven däri, att också hafvet en
tid var varmare, så att det kunde hysa Pelvetia
canaliculata (en brunalg), Mytilus edulis, Cyprina
islandica och Litorina litorea, af hvilka ingen numera
anträffas i de spetsbergska vattnen. Vidare anmärker
Nathorst, att tecken till ett mildare klimat
än nu under den postglaciala tiden finnas öfver
nästan hela norra delen af norra hemisfären,
Skandinavien, Island, Grönland, Nord-Amerika
m. fl. länder, något som också konstaterats af
andra, särskildt af engelska forskare, såsom J.
Geikie och I. D. Hooker. Det torde vara omöjligt
att finna någon annan antaglig orsak till denna
allmänna temperaturstegring än den astronomiska
här ofvan angifna. Sedan det nu (1921) lyckats
De Geer att sammanbinda de årliga lerhvarfven
från istiden i Nord-Amerika med den svenska tids-
skalan och han påpekat möjligheten att i botten-
lagren under nordamerikanska floders mynningar
finna årshvarf, som ligga orubbade ända till
nutiden, kan man hoppas framdeles få en säker
geokronologi från istidens slut till nutiden och
därigenom en definitiv lösning af ofvannämnda
fråga. - Andra väderleksperioder af olika längd
synas ha till orsak periodiska variationer i
solstrålningen, stående i nära samband med solfläckarna.
Den längsta af dessa perioder, såvidt
kändt är, är den af Ekholm upptäckta 212-åriga
temperaturperioden; den visar sig i dato för islossningen
på Mälaren vid Västerås, hvaröfver anteckningar
finnas alltsedan 1712. Periodens förlopp är
följande: tidigaste islossningarna (i medeltal)
inträffade i början af 1700-talet (omkr. 1703) och
ånyo i vår tid (omkr. 1915), de senaste omkr.
1809; tidsskillnaden är 10 dygn; samma period,
ehuru mindre utpräglad, förekommer i Neva vid
Petersburg (iakttagelser 1706-1912) samt i Duna
vid Riga (iakttagelser 1530-1881, dock med flera
luckor); samma period finner man i temperaturiakttagelserna
från Uppsala och Stockholm från
1739 till nutiden: periodens gång under vintern
står i full öfverensstämmelse med islossningsperioden,
i det att de kalla vintrarna omkr. 1800
motsvaras af de senaste islossningarna och de
milda vintrarna omkr. 1900 af de tidigaste. Men
däremot visar perioden under sommaren en nästan
motsatt gång, i det att de varmaste somrarna
inträffade i slutet af 1700-talet och de svalaste
inemot slutet af 1800-talet. Amplituden (halfva
skillnaden mellan högsta och lägsta temperaturen)
är 1,0° i jan. och 0,5° i juni och juli. - Samma
temperaturperiod synes framgå ur iakttagelser
gjorda i Danmark, Skottland, England och Frankrike.
Denna period åskådliggör temperaturens
långsamt varierande medelvärde eller normalvärde.
Men om man jämför de enskilda åren i denna
period, kan man svårligen upptäcka någon regelbundet
fortgående förändring hos temperaturen, ty
varma, medelvarma och kalla år, årstider, månader,
veckor och dygn omväxla utan synbar ordning.
Den af Brückner (se d. o. 2) undersökta
väderleksperioden är jämnt 1/6 af den 212-åriga
perioden. Vidare finnas, så vidt man kan se af
ännu ej afslutade undersökningar af S. O.
Pettersson, N. Ekholm, A. Wallén, G. Strömberg
m. fl., många kortare väderleksperioder, som stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
