Print (PDF) - On this page / på denna sida - Väderlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väderlek
10
cendants). Då nu molnen bestå af fina vatten-
droppar eller iskristaller, så frågas, hvarför det
ej regnar eller snöar ur hvarje moln. Denna
fråga är undersökt och besvarad af P. Lenard (se
d. o.) i Kiel 1904, hvad regnet beträffar. Han
lät vattendroppar af olika storlek falla ned mot en
uppåtstigande luftström, hvars hastighet han upp-
mätte. Vidare lät han regndroppar falla några
sekunder på ett läskpapper, som han sedan
beströdde med eosinpulver, så att de runda våta
fläckarna på papperet rödfärgades. Genom sär-
skilda försök med vägda vattendroppar kunde
han därur beräkna regndropparnas storlek. Genom
mätning under mikroskop af Assmann och andra
har storleken af de i moln eller dimma sväfvande
vattendropparna blifvit bestämd. Assmann fann på
berget Broeken deras diameter ligga mellan 6 och
17 tusendels mm. Nu fann Lenard, att så små
droppar falla endast omkr. 3 mm. i sekunden.
Häraf följer, att redan en ytterst svag uppåtsti-
gande luftström är nog att hålla dem sväfvande.
I mån som droppen blir större, faller den hasti-
gare. Är diametern 0,i mm., blir fallhastigheten
32 cm. i sek., är den 0,2 mm., blir fallhastigheten
1,3 m. i sek. Men äfven droppar af sistnämnda
storlek hållas i regel uppe af uppåtstigande luft-
strömmar. De egentliga regndropparna ha en dia-
meter af 0,5 till 5,5 mm. och motsvarande vikt
mellan 0,oee och 65,5 mg. samt en motsvarande
fallhastighet mellan 3,5 och 8,0 m. i sek. Större
droppar kunna väl någon gång bildas i ett starkt
regn, men de splittras under fallet inom några
sekunder sönder i mindre droppar. I följd af
luftens motstånd uppnår ingen droppe större
hastighet än 8 m. i sek. På grund af hårrörs-
kraften äro de små dropparna, af mindre diameter
än J/2 mm., alltid klotrunda; större droppar bli
genom luftmotståndet afplattade. Droppar af större
diameter än 4 mm. splittras ofta sönder. Då
droppar af olika storlek falla i ett moln, stöta de
ofta ihop. Men likväl sammanflyta de icke alltid
till större droppar, ty vid hvarje droppes yta
häftar ett tunt luftlager, och detta behöfver efter
sammanstötningen en liten tid att vika undan,
innan dropparna kunna flyta ihop. Det erfordras
alltså en, om också mycket liten, kraft, som hindrar
de sammanstötande dropparna att genast åter
skiljas, därest de skola hinna flyta tillsammans.
Nu ha bl. a. Elster och Geitel funnit, att regn-
droppar i regel äro elektriska. Om nu en droppe
är laddad med positiv elektricitet och en annan
med negativ och de stöta ihop, så dragas de till
hvarandra och sammanflyta. Detta sker också i
regel, om endast den ena droppen är elektriskt
laddad. Så snart större droppar hunnit bildas,
falla de hastigare genom molnet och sammanstöta
därvid med många små, tills de nått den storlek,
vid hvilken de af luftmotståndet splittras sönder.
Om i ett moln uppstigande luftströmmar före-
komma, som ha större hastighet än 8 m. i sek.,
så hålla de alla droppar uppe, och intet regn
faller ur molnet. Råder nu också stark köld i
molnet, så öfverkylas regndropparna och frysa
slutligen till hagel (se d. o.), hvilka under sitt fall
sammanstöta med öfverkylda regndroppar, som där-
vid fastna på haglen och frysa, hvarigenom dessa
slutligen bli så tunga, att luftströmmen ej längre
kan hindra dem att falla till marken. Vid under-
sökning af hagel finner man dem vara sammansatta
af på hvarandra liggande tunna islager, motsva-
rande de olika droppar, som frusit fast vid de
fallande haglen. Första början till de öfverkylda
dropparnas f rysning torde i regel förorsakas däraf,
att de sammanstöta med en snöflinga eller ett snö-
korn, ty haglen ha vanligen i midten en kärna af
snöhvit ogenomskinlig is. Stundom har man funnit
hagel, som inneslutit höfjun, sandkorn, vulkanaska
eller meteorstoft, hvilka således synas ha föran-
ledt f rysningen af det öfverkylda vattnet. Ofta
innehålla haglen små hålrum, fina luftfyllda kana-
ler eller bläsor, härrörande från den i vattnet
lösta luft, som vid f rysningen af skiljes och ej
sällan bildar regelbundna figurer i haglets inre. De
snölika lager, som i de flesta hagelkorn omväxla
med lagren af klar is, torde uppkomma genom
utfällning af rimfrost på haglet under tiderna
mellan dess beröring med de öfverkylda vatten-
dropparna. De här of van skildrade fenomen, som
reglera regnets och haglets uppkomst och ned-
fallande, äro af så invecklad och lokal natur, att
det tydligen ofta är omöjligt att beräkna, hvar,
när och i hvilken mängd regnskurar och hagel-
skurar komma att falla. I följd af jordytans
ojämnheter äro insolationen, lufttemperaturen samt
vinden och däraf förorsakade uppåtstigande luft-
strömmar mycket olika på olika lokaler: öppna
slätter, skogar, sjöar, vattendrag; likaså de luft-
elektriska ekvipotentialytorna och markens elektri-
ska spetsverkan (se Elektricitet, Elek-
trisk potential, Elektrisk vind, Luft-
elektricitet). Dessa förhållanden äro sär-
skildt utpräglade under sommaren, hvadan be-
stämda väderleksförutsägelser för en gifven tid och
ort då ofta äro omöjliga att utfärda. Se vidare
Väderleksförutsägelse och Väder-
lekskarta. Eftersom det atmosfäriska vattnet
både i gasformigt, flytande och fast tillstånd starkt
absorberar det strålande värmet, i synnerhet det
från jorden till världsrymden utstrålande mörka
värmet, så äro torr luft och klar himmel gynnsam-
ma för in- och utstrålning, fuktig luft och mulen
himmel tvärt om. Stark in- och utstrålning före-
kommer därför i synnerhet i de torra ökenartade
trakterna -n. om norra vändkretsen (231/2° n. br.)
och s. om den södra (23V2° s. br.) samt
äfven i många delar af den norra tempererade
och den kalla zonen under vintern och våren, då
landets och hafvets yta är täckt af ett starkt
afkyldt snö- och islager. En sådan väderlek
benämnes strålningsväder, och under dess
inflytande framkallas de stora ytterligheterna af
brännande hetta (i öknarna: luftens temperatur
50° C. och däröfver, jordytans närmare 100° C.)
och bitande köld (i norra Sibirien vid Verchojansk
ända till -65° och därunder). Strålningsväder
förekommer hufvudsakligen i anticykloner (baro-
metermaxima). Stark dagsvärme (dagsmeja)
och stark nattkyla, ofta med frost, äro, sär-
skildt under våren och försommaren, utmärkande
för det anticykloniska vädret i våra trakter. Mot-
satsen till strålningsvädret bildar den väderlek med
jämn, likformig temperatur, som råder, då luften
är fuktig och himmelen mulen; den förekommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
