Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski / 41-42 (1922) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väfnadsspirochæter ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trampan ("slag vid slutet, ev. korsadt skäl");
i sistnämnda fall möjliggöres tätare hopslagning.
Sålunda framskrider väfven för hvarje skott en tråds
tjocklek och upplindas i samma mån på tygbommen.
Om väfmönstret fordrar flera skaft och trampor,
blir uppsnörningen, d. v. s. skaftens förbindelse
med tramporna, något vidlyftigare och kan
bl. a. anordnas så, som fig. 4 visar. Vid väfning
med denna s. k. kontramarschanordning nedtryckes
också endast en trampa i sänder, men denna kan
vara ansnörd så, att flera skaft lyftas och resten
neddrages på en gång. Skaftens antal beror af
antalet olika väfvande varptrådar i mönstret;
trampornas antal bestämmes af antalet olika
väfvande inslag. Genom att nedtrycka tramporna i
olika ordningsföljd kan man variera inslagens
ordningsföljd och omkasta t. ex. en kypertbindning
från höger- till vänsterlutning eller tvärtom.


Fig. 5. Simpelstol, schematiskt framställd.

Kontramarsch kan lämpligen begagnas för 2, ända
upp till 10 à 12 skaft, men om trampornas antal
skulle bli för stort, blir väfningen besvärlig. I
sådana fall bör man hellre använda en skaftmaskin
(passande äfven för ett fåtal skaft), som äfven till
ganska komplicerade mönster kräfver blott 1
trampa. De flesta skaftmaskiner äro emellertid
af jämförelsevis ungt datum. Före dem väfde
man med s. k. dragrustning eller med
simpelharnesk. Dragrustniugen kunde upptaga ett stort
antal solfknippen eller skaft, som väfvaren för
hand kunde upplyfta och fasthäkta, medan
skytteln kastades genom skälet. Till medeltidens
konstrika väfnader hade man ganska ofullkomliga
redskap. Visserligen brukade väfvaren ha en dragpojke
till hjälp, hvilken i förstone hade sin plats ofvanpå
väfstolen och där i tur och ordning lyfte de partier
af dragsnören, som förut ordnats för honom,
men arbetet gick dock mycket långsamt. Ett betydande
framsteg gjordes med den s. k. simpelstolen,
som troligen fått sitt namn efter fransmannen
Simblot (1604), hvilken gjorde viktiga förbättringar
å anordningen, som dock i hufvudsak
funnits före hans tid. Vid simpelstolen (fig. 5)
voro solfknippenas öfre snören B ledda åt sidan
och fästa vid väggen. Från dem nedhängde
vertikala snören G (cordes) likt harpsträngar och voro
fästa vid golfvet. Emellan corderna inflätades
tvärgående dragsnören i enlighet med det blifvande
mönstret, och de båda ändarna af hvarje sådant
snöre sammanknötos för att ej af misstag glida
ur. Sedan samtliga dragsnören inflätats och
ordnats utefter ett vertikalt rep L, grep dragpojken
(som nu stod bredvid väfstolen) det första snöret
med alla corder, som befunno sig på framsidan
däraf, och upplyfte motsvarande varptrådar, så
att väfvaren kunde sända skytteln genom skälet.
Det använda dragsnöret sköts undan (uppåt eller
nedåt), och nästa drogs fram för att öppna det
följande skälet o. s. v. När samtliga snören
blifvit dragna, fördes de alla tillbaka, och man
började åter med det första. Denna tidsödande
väfmetod föranledde många uppfinnare att söka
utfinna bättre redskap. Bland dessa må nämnas
Falcon, Vaucanson (se denne), la Salle och i
synnerhet Jacquard (se denne), som af de förut
gjorda, mer eller mindre bristfälliga mönster-
väfningsapparaterna lyckades utsöka det användbara
och komplettera till en verkligt praktisk och
lättskött väfanordning, som till sin idé, fastän på
många sätt varierad för olika specialändamål,
bibehållits ända till våra dagar (se
Jacquardmaskin och jfr fig. därå).

För den egentliga hemväfningen måste man nöja
sig med möjligast enkla väfstolar och redskap.
Det är dock häpnadsväckande, hur många vackra
väfnader man kan framställa med några få skaft
och någon liten dragrustning, i synnerhet om man
tar fingrarna till hjälp och slingar in vissa inslag
efter någon mönsterbild. Alla våra allmoge-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>