Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väfning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Väfning
56
om varpen ej är särdeles lång eller tät, utan andra
hjälpmedel än en med väfskeden likartad kam, red-
kammen, mellan hvilkens gallerstolpar trådarna
passera, medan bommen långsamt kringvrides och
kammen lindrigt föres fram och åter, så att varpen
på en gång undergår en likformig spridning och
bildar en jämn yta. Längre eller tätare varpar
böra före bomningen lindas kring en bomkrona, en
vågrätt liggande haspel, som på tjänligt sätt kan
bromsas och ge trådarna under bomningen en jäm-
nare spänning. Bomningen utgör ett ytterst viktigt
led i varpens förberedning: "man måste vara tyst,
medan man bommar, eljest går väf ningen illa",
är en bland allmogen gängse föreställning. Maskin-
bomning utföres antingen i särskilda, ganska enkla
maskiner, hvilkas verkningssätt ungefär motsvarar
handbomningen, eller ock i samband med varpens
klistring eller limning och torkning, så som nämnts
i art. Varpning. Efter bomningen följa inred-
ningen, d. v. s. varptrådarnas passering igenom
skaftens solfögon (medelst inrednings- 1. solfkroken)
och mellan väfskedens rör eller rittstafvar (medelst
sked- 1. rittkroken) samt uppsnörningen, d. v. s.
skaftens förening (direkt eller indirekt) med tram-
porna. Inslaget kan ofta förväfvas utan särskild
förberedning; men om det skall tvinnas, färgas eller
på annat sätt behandlas, måste det efter dessa ope-
rationer spolas; se Spole. (Tvinning kan dock i
många fall utföras direkt på skyttelns spolpipor,
hvarför särskild spolning då bortfaller.) Stundom
måste spolarna fuktas för att möjliggöra tätare hop-
slagning i väfven. För att vattnet skall kunna helt
genomtränga spolarna, läggas dessa i en spolsug-
ningspump, en lufttät cistern, ur hvilken luften ut-
pumpas och till hvilken vatten sedermera insläppes.
De väl genomblötta spolarna läggas därefter i en
centrifug för att befrias från öfverflödigt vatten.
Väf konsten är af mycket hög ålder; man vet ej,
när eller hvar den först idkades. I de egyptiska
pyramiderna har man påträffat mumiesvepningar
af synnerligen fin och tät linneväf, som tillver-
kats omkr. 4,000 år f. Kr. Fina sidenväfnader
tillverkades i Kina redan 3,000 år f. Kr. I pål-
byggnadsbyar (både i Europa och andra världs-
delar), som beboddes under stenåldern och brons-
åldern, har man också funnit väf nåder och väf-
redskap. Sålunda har man funnit väl bibehållna
yllekläder från bronsålderns äldre del i Danmark
(se Bronsåldern, sp. 269-270 och fig. där)
samt i Sverige (en kypertväfd tygmantel, funnen
1921 i Gerum, Västergötland). - Ehuru man
vanligen tänker sig en väfstol eller väfställning
nödvändig för att framställa en väf nåd, är det
dock möjligt att utan en sådan bilda en väf.
Ännu i slutet af 1800-talet tillverkade vissa ame-
rikanska indianstammar sina väfnader på så pri-
mitivt sätt, att den visserligen tämligen smala
varpen sammanknöts till en lång ögla, som den på
marken sittande välverskan fäste vid sitt bälte
och därefter genom öglan trädde en stadig käpp,
som hon med fötterna förde utåt och sålunda
spände varpen. Hvarannan varptråd var trädd
genom hålen på stafvarna af ett fint galler, hvar-
annan gick fram emellan gallerstafvarna. Genom
att ömsevis upplyfta och nedtrycka detta galler
och dessemellan kasta skytteln genom skälen bil-
dade hon sin väf. Gallret, som fördes fram och
pressade inslaget mot väfven, tjänstgjorde således
som både skaft och väisked. Det finns i handeln
små s. k. hemväfnadsapparater med liknande gal-
ler, som handhas på samma sätt. - Vida be-
kvämare är att för väfning använda en särskild
för ändamålet konstruerad väfställning eller väf-
stol. Våra äldsta förfäder begagnade oftast väf-
ställningar, i hvilka varpen var vertikalt upp-
spänd, men äfven sådana med horisontalvarp före-
kommo under forntiden. Båda slagen (visserligen
med förbättrade konstruktioner) användas än i
dag, de horisontala dock i ojämförligt högre grad
än de vertikala. Den fornromerska vertikal-
Fig. 20. Fornromersk vertikalväfstol.
väfstolen (fig. 20), som troligen tjänat som
förebild för liknande i långt senare tid i norden
använda, hade upptill en rund bom, från hvilken
varptrådarna nedhängde, knippvis upplindade kring
vikter, som gåfvo trådarna spänning. Medelst 2,
i senare tid äfven flera skaft (tvärslåar med solf-
öglor) kunde man framdraga vissa varptrådar och
i skälet mellan dessa och de kvarvarande inkasta
skytteln med inslagstråden. Inslaget packades
uppåt med ett tunt bladformigt verktyg eller
med en kam. Väf ningen gick alltså uppifrån
nedåt; det färdiga tyget lindades så småningom
kring bommen upptill, och nytt varpgarn aflinda-
des från de hängande vikterna. Till nutida haute-
lisseväfnader (se H a u t e - l i s s e) och en del
österländska och äfven i Europa framställda mattor
med inknutna garntofsar (se Orientaliska
mattor) använder man väfställningar af samma
typ som den nyssnämnda med endast den skill-
naden, att bommen upptill tjänstgör som garnbom,
kring hvilken varptrådarna lindats, och att ned-
till anbragts en motsvarande bom (tygbom) för att
pålinda tyget och ge trådarna erforderlig spän-
ning. Vid knytmattor och äfven väggbonader, som
till sin teknik motsvara våra flossa- och savonne-
rieväfnader (se Flossa och S a v o n n e r i e), in-
läggas resp. inknytas korta ullgarns- eller t. o. m.
silkesändar kring varptrådarna i öfverensstämmelse
med mönsterbilden. När en horisontalrad af så-
dana tofsar i olika färger anbringats, inväfver
man med skyttel två eller flera bomulls- eller
lininslag (bindeskott) öfver hela bredden och pac-
kar med ett kamliknande redskap inslagen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
