- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
63-64

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väfskolor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

väganläggningar redan under vikingatiden betraktades
som förtjänstfulla handlingar, därom vittna
de många runstenar, som bevarat minnet af män,
hvilka gjort väg eller bro. Vid Täby i Täby
socken n. om Stockholm har vägen ännu i senaste
tid på ett sidländt ställe gått öfver en gammal bro
af sten och grus, som enligt inskrift på ett par af
de utmed densamma resta stenarna byggdes i ll:e
årh., af en man vid namn Jarlabanke. Vid ombyggnad
af en bro nära Kullerstads kyrka i Östergötland
fann man på 1850-talet en runsten, som
bar brobyggarens namn, och äfven på andra ställen
i Sverige ser man broar, om hvilka runstenar från
kristendomens första dagar tala. Andra runstenar
berätta om anläggning af "sälohus" (härbärgen)
vid vägarna i ödemarken. Katolska prästerskapet
tyckes med synnerligt nit ha uppmuntrat vägars
anläggning. Kyrkans jord, som eljest åtnjöt alla
möjliga friheter, var ej undantagen från
väghållningsbesväret. Stadganden därom finnas redan i
landskapslagarna och upprepas i Kristofers landslag,
där det heter, att hvar skall bygga "epter
ægho sinne", d. v. s. att jordatalet skulle utgöra
delningsgrunden för deltagarna i besväret. Vägarna
fördelades i äldre tider i 4 slag: landsväg,
kyrkoväg, kvarnväg och markoväg. För underlåtenhet
att underhålla vägar af sistnämnda slag
botades ej, om ej någon af grannarna kärade, men
för bristande underhåll af lands-, kyrko- och
kvarnväg var den försumlige förfallen till böter.
Väg- och brosyner höllos af länsmannen två
gånger om året, vår och höst. Lands- och tingsväg
skulle enligt landslagarna vara 10 alnar (6
m.) breda, hvilket stadgande, beträffande den
förra, allt hittills bibehållits, men tings- eller
häradsväg, liksom väg till kyrka och kvarn, eller
sockenväg, fastställdes genom k. resol. på adelns
besvär 16 mars 1735 till hvad ännu är föreskrifvet,
6 alnars (3,e m.) bredd.

Såväl de gamla romarvägarna som de franska
vägarna från slutet af 1700- och början af 1800-
talet försågos ofta med god grund af murverk i
kalkbruk under den egentliga vägbanan, hvilket
är nödvändigt, om en väg skall kunna bära en
mycket tung trafik (se Chaussée).

I Sverige har man för den ej alltför tunga
trafik, som här förekommit, hitintills ej i regel
lagt någon grund för vägbanan, utan man har
vanligen nöjt sig med att å den till väg afjämnade
marken utlägga ett mer eller mindre tjockt lager
af grus eller under senare tid krossad sten,
makadam (se Gatläggning, sp. 800). I den
mån trafiken blir tyngre, blir det äfven nödvändigt
att väsentligt förstärka byggnadssättet.

Vid en vägs byggande har man att tillse i
första rummet, att den genom dikning torrlägges,
att vägkroppens öfre närmast under körbanan
belägna del består af så godt ämne som möjligt,
grus, sten, sand, pinnmo, fast lera o. s. v.,
hvaremot lösare lera, torf och dyjord måste undvikas
eller täckas med bättre vägbyggnadsämnen.
Multnande ämnen, såsom stubbar, rötter och mat-
jord, måste undanskaffas. Man skall åt vägen ge
svaga lutningar, tillräcklig bredd och bärkraftig
körbana. Lutningar få vid nybyggnad eller för-
bättring af vägar ej öfverstiga vid landsvägar
1:20 och vid ödebygdsvägar 1:10. Bredden bör
vara omkr. 2,5 m. för hvarje rad vagnar, som i
bredd skola kunna bekvämt använda vägen, således
för två rader fordon omkr. 5 m. Bredden bör,
om två vanliga fordon med försiktighet skola
kunna mötas, ej vara mindre än 4 m. Å ödebygds-
vägar, där endast enstaka fordon framföras, är
vägbredden endast omkr. 2,5 m., men ökas vid
tillräckligt tätt belägna mötesplatser till omkr.
4 m. Körbanan bör för att tåla tung och liflig
trafik förses med ett bärande lager af sten med
20 à 40 cm. tjocklek och med ett slitlager af
krossad sten eller stridt grus med 10 à 20
cm. tjocklek. Körbanans motståndsförmåga ökas
väsentligt genom vältning med väg- eller gatvält.
För att erhålla en kraftigare, mera slitstark,
renare och mindre dammande körbana belägger
man ytan med fältsten, tuktad gatsten, smågat-
sten, cementbetong, asfalt, asfaltbetong, tjär-
makadam, klinkertegel eller träkubb (se Gatläggning).
Då vatten på vägbanan uppmjukar
densamma och gör den mindre bärkraftig mot
hjulens inverkan, bör nederbörden afledas, hvilket
sker därigenom, att man gör vägbanan kullrig
eller öfverhöjd i midten. Till väg höra förutom
själfva vägkroppen och vägbanan jämväl diken och
trummor för vattens afledande, broar (se Bro och
Brobyggnadskonst), skyddsräcken på farliga
ställen samt kilometermärken och vägvisare.

Vägunderhållet består i första hand af
slitlagrets förnyande, hvarvid spår och gropar
fyllas med nytt vägämne af samma slag, som förut
finnes i slitlagret, flickning af vägbanan, eller, där
vägbanan blifvit så sliten, att en flickning ej
är tillfredsställande, hela slitlagrets nyläggning.
Förutom vägbanans underhåll och bibehållande
af dess kullrighet består underhållet i dikens
rensning, järns målning, trävirkes tjärstrykning,
utbyte af slitna eller af röta angripna träarbeten
i broar och räcken m. m. Snö undanföres ur
vägbanan medelst snöplog (se d. o. och Snöplogfogde).
Vid vägars anläggning och underhåll
användas numera i stor utsträckning vägmaskiner (se d. o.).

Till allmänna vägars byggande bidrar staten,
dels därigenom att arbetsplaner kostnadsfritt upprättas
genom Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
försorg, dels genom direkta anslag intill två
tredjedelar af kostnaden för landsvägar och 75
à 100 proc. af kostnaden för ödebygdsvägar.
Samma styrelse kontrollerar utförandet. Till vägbyggnader
beviljar riksdagen årligen vissa belopp,
och för 1921 är beviljadt:

till lands- och bygdevägar .......... 5,000,000 kr.
» enklare vägar ..................... 750,000 »
» ödebygdsvägar................... 400,000 »
» utfartsvägar ...................... 100,000 »
» vägundersökningar .............. 180,000 »
» vägbroar (del af anslag till hamnar
        och broar 1,100,000 kr.)          800,000 »
                S:a kr. 7,230,000 kr.

Dylika anslag, dock väsentligt mindre, ha utgått
årligen sedan 1841, och staten har 1841-1918
lämnat bidrag till sammanlagdt öfver 3,300 väg-
och brobyggnader. Staten bidrar numera jämväl
till vägunderhållet med 30 proc. af sommar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:39 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free