Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väggbåge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
midten af 1700-talet voro vanliga hos allmogen i
detta landskap. Inom Syd-Sverige möta vi två
hufvudgrupper, nämligen en sydvästsvensk i Halland
och sydvästra Småland, omfattande Drängsereds-,
Ås-, Sunnerbo-, Femsjö- och Brearedsskolorna,
samt en sydöstsvensk i sydöstra Småland och Blekinge,
omfattande Urshults- och Kyrkhultsskolorna.
En särställning utanför den sydvästsvenska gruppen
intar den jämförelsevis moderna Knäredsskolan i
Halland och utanför den sydöstsvenska en obetydligt
framträdande skånsk bonadstillverkning. - Utmärkande
för de målade allmogebonaderna är, att
de behandla företrädesvis bibliska ämnen, men i en
kulturell omklädnad hämtad från målarens egen
samtid. Man möter sålunda, alltefter bonadens
ålder, de heliga urkundernas personer i dräkter
från 1600-talet till åtskilliga årtionden inpå 1800-
talet. Profana ämnen förekomma dock äfven, i Syd-
Sverige sällsynt, i Nord-Sverige oftare, och särskildt
i Dalarna t. o. m. ofta. I regel är teckningen
oberörd af alla perspektivlagar. Undantag
i detta hänseende göra emellertid ofta de nordsvenska
målningarna och inom de sydsvenska den
s. k. Knäredsskolan. I allmänhet utmärkande för
de operspektiviska allmogemålningarna är ock, att
ytorna mellan figurerna mer eller mindre utfyllas
med rosor, linjer, rutor, stjärnor, molnklumpar
o. s. v. för att skänka duken största möjliga färgprakt
och fyllighet. Ålderdomliga drag, som
erinra om och väl äfven ytterst återgå på tidiga
medeltidstapeter och som antyda kyrkliga urbilder,
anträffas särskildt hos småländska (Urshults-)
målningar såväl i fältindelning som i motivval.
Litt.: P. G. Wistrand, "Utställning af svenska all-
mogemålningar" (1911).
N. E. H.
Väggbåge, bygnk., detsamma som sköldbåge
(se d. o.).
Väggdekorering. Se Väggmålning.
Väggemalj, konstind. Se Emalj, sp. 462.
Wäggi-dalen, alpdal i schweiziska kantonen
Schwyz, 16 km. lång, sträcker sig från Schweinalppass
(1,572 m.) mot n. till Siebnen (451 m.) och
genomflytes af Wäggithaler Aa, ett tillflöde
till Zürichsjön.
A. N-d.
Wäggis, by. Se Weggis.
Wäggithaler Aa [-a]. Se Wäggi-dalen.
Vägglager, mek. Se Axellager, sp. 536.
Vägglif, bygnk. Se Lif, sp. 425.
Vägglusen, zool. Se Acanthia lectularia
(äfven i Suppl.) och Väggohyra.
Väggmossa, bot. Se Hylocomium och
Mossor, sp. 1206.
Väggmålning, målning, oftast af figuralt eller
ornamentalt innehåll, utförd på en preparerad
väggyta eller någon gång på en däröfver anbragt
beklädnad. Seden att med målning dekorera yttre
och inre väggar är urgammal. Under tidernas lopp
har en mängd olika tekniska förfaringssätt uppstått,
hvilka med afseende på det bindemedel, som
används för färgstoffets fästande på väggytan, kunna
delas i två hufvudgrupper. I den ena utgöres detta
af ett oorganiskt, mineraliskt, ämne, i det
andra af ett organiskt, från djur- eller växtriket
hämtadt. Till den förra gruppen hör i främsta
rummet kalkmålning på våt grund (freskomålning,
alfresko, a buon fresco), vidare kalkmålning
på torr grund (al secco-målning), vattenglasmålning
och, som en öfvergångsform till följande
grupp, kaseinmålning. Till den andra hufvudgruppen
räknas målning i tempera, i limfärger, i vax
eller i olja. - Om målning al fresco och al secco
se Freskomåleri. - Vattenglasmålningen ’silikatmålning, stereokromi,
se d. o., l. stereokromatisk målning)
är en jämförelsevis ny uppfinning, af Fuchs 1826
(se Vattenglas), sedermera ytterligare fullkomnad
af bl. a. den bajerske kemisten Adolf
Keim, efter hvilken metoden benämnes Keims
mineralmålning. Färgerna (se Vattenglasfärger)
äro beredda med vattenglas och
användas med fördel på kalkputs, som blifvit indränkt
med ett vattenglaspreparat. I denna teknik
äro bl. a. Kaulbachs väggmålningar i Neues
museum i Berlin utförda. Den har f. ö. ofta blifvit
använd i Tyskland för målning af fasader och
äfven i Sverige. Den anses ega stor hållbarhet
och motståndskraft mot väderlekens inflytande, men
färgerna förefalla tunga och jordaktiga, beroende
på svårigheten att få fram ett klart rödt och gult.
- I kaseinmålning är bindemedlet kasein
(se d. o.) i förening med kalk. Som grund nyttjas
bäst kalkputs af ej alltför nysläckt kalk med till-
sättning af marmormjöl och en ringa kvantitet
sand. Förfaringssättet har af ålder varit bekant i
Italien, där det användts för anbringande af
retuscher eller smärre detaljer på freskomålningar.
Det har på senare tid i Tyskland fått mycket stor
användning. - Om temperamåleri se d. o.
Till detsamma kan äfven räknas limfärgsmålningen,
som är af en utmärkt dekorativ verkan.
- Vaxmålningen, i hvilken, enligt den
moderna tekniken, såsom bindemedel användas flytande
vaxblandningar efter olika recept, har blifvit
mycket använd i Italien, England, Frankrike,
Belgien och Tyskland. Behandlingen närmar sig
oljemåleriet, men har benägenhet att mörkna och
bli fläckig vid hårdhändt beröring, t. ex. oförsiktig
damning eller rengöring. - Oljemålning
direkt på muren nyttjas allmänt vid slätstrykning
af både ytter- och innanväggar. För
figurala uppgifter nyttjades den redan på 1400-
talet af Lionardo da Vinci i hans Nattvard i
Milano - som ej motstått tidens inverkan -,
och den har äfven på 1800-talet rätt ofta blifvit
använd. Ett närliggande exempel erbjuda Marstrands
målningar i Kristian IV:s kapell i
Roskilde domkyrka liksom målningarna i universitetets
festsal i Köpenhamn. Redan tidigt började
man emellertid öfverspänna hela väggen med den
oljemålade duken, det sätt för monumentalmålningars
utförande, som under 160O- och 1700-talen
var det oftast förekommende (Tintoretto, Rubens,
Jordaens, fransmännen). Svenska prof på detta
slags teknik erbjuda exempelvis Ehrenstrahls och
Lemkes målningar på Drottningholm. Detta målningssätt
har medfört den olägenheten, att duken till
följd af temperaturväxlingar m. fl. orsaker bucklat
sig, hvarvid färgen skadats och fallit af. Man har
därför börjat limma eller rättare klistra (fr.
maroufer) den målade duken direkt på muren, och
detta förfaringssätt har särskildt i Frankrike blifvit
det vanligaste för monumentalmålningars utförande.
Helväfd duk kan numera erhållas af snart
sagdt hvilka dimensioner som helst, och genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
