Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väggbåge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på landet. Nu gällande väglag är af 23 okt. 1891
och har tillämpats i sin helhet fr. o. m. 1895 års
början. (Om förut gällande bestämmelser se Väg.)
Lagen stadgar i hufvudsak, att landsväg skall vara
6 m. bred samt bygdeväg 3,6 m., egande dock
K. M:ts befallningshafvande bestämma andra
bredder, där förhållandena så påkalla. I fråga om
väghållningen utgör i regel hvarje härad eller
tingslag en gemensamhet för sig (vägdistrikt).
Väghållningsskyldigheten åligger all
jordbruksfastighet, frälseränta och all annan fastighet,
hvarför bevillning utgår, äfvensom inkomst, hvarför
bevillning till staten utgöres, dock med vissa
undantag för små fastigheter eller inkomster och
för andra samfärdsmedel, såsom kanaler, järnvägar
och rederier m. fl.
Vägunderhållet (se Väg) in natura
åligger all jordbruksfastighet med undantag af
allmänningsskogar; öfriga beskattningsföremål bidraga
med penningar (vägskatt), hvilka ingå till
vägdistriktets kassa (vägkassa), dit äfven
statsbidragen (3/10 af kostnaden) ingå. Vägkassan
bekostar byggande af väg, bro och färja samt
underhåll af ej till naturaunderhåll indelad väg
äfvensom af bro och färja. Vägarna inom distriktet
uppdelas för naturaunderhållet på
jordbruksfastigheterna genom en förrättning benämnd
vägdelning. Vägunderhållet in natura utgöres efter
särskildt åsatt vägtal, som uträknas sålunda,
att för hvarje 100 kr. af fastighets taxeringsvärde
åsättes 1 vägtal. Vägskatten, proportionerad
till jordbruksfastigheternas uträknade kostnader
för naturaunderhållet, utgår efter vägfyrk
med iakttagande af, att medan jordbruksfastighet,
undantagandes allmänningsskogar, påföres 1
vägfyrk för hvarje 100 kr. af taxeringsvärdet,
påföres allmänningsskogar 1 vägfyrk för hvarje 150
kr. af taxeringsvärdet, frälseränta samt annan
fastighet 1 vägfyrk för hvarje 200 kr. af
taxeringsvärdet, och inkomst (af kapital eller arbete) 1
vägfyrk för hvarje 30 kr. af dess beskattningsbara
andel. Uppskattningen af hvarje väghållares
årliga kostnad verkställes distriktvis af en särskild
nämnd, att gälla för minst 10 år framåt. Om
väglott att underhålla är gemensam för flera än två
jordegare, skola dessa sinsemellan utse en
vägfogde, som i första hand svarar för underhållet
och eger att hålla sig till de andre delegarna.
Beslutanderätten angående distriktets vägväsen
tillkommer vägstämman, till hvilken de
väghållningsskyldige sammanträda. Handhafvandet af
distriktets angelägenheter och af vägkassan
tillkommer en af vägstämman utsedd
vägstyrelse. Årligen skall vägsyn hållas af
landsfiskal med biträde af två nämndemän.
Öfverinseendet öfver vägväsendet åligger K. M:ts
befallningshafvande med undantag för statsunderstödda
vägbyggnader, hvilka kontrolleras af Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
Vinterväghållningen åligger
ploglag, inrättade af lämpligt belägna
jordbruksfastigheter, hvilka ploglag tilldelas vissa
vägsträckor. Ploglagen åtnjuta ersättning af de
väghållningsskyldige. Snöploglaget utser inom
sig en snöplogfogde, som ansvarar för
plogningen.
Systemet med naturaunderhåll af vägarna den
tid marken är bar, hvarvid flertalet väghållare haft
endast några få meter väg att underhålla, har
medfört dåligt underhåll, och vägtungan har varit
synnerligen ojämnt fördelad såväl mellan de olika
naturaväghållarna som mellan de olika
vägdistrikten, hvarför många förslag sett dagen till
väglagens ändring. Sålunda har en 1911 tillsatt
vägkommission för vinnande af ett bättre
vägunderhåll och jämnare fördelning af vägbördan föreslagit
naturavägunderhållets afskaffande, distriktens
förstoring från härad till län samt afsevärda
statsbidrag, utgående dels som grundbidrag till alla län,
dels som tilläggsbidrag till län med jämförelsevis
hög vägskatt. Sedan dessa hufvudgrunder i
förslaget vunnit anklang hos så godt som alla
myndigheter och landsting, är förslaget underkastadt en
omarbetning i vissa afseenden genom (1920) af
regeringen tillkallade väglagsakkunniga, hvarför
utsikter finnas till, att en förbättrad väglagstiftning
inom en nära framtid skall genomföras.
Till väglagen sluter sig en 1907 utfärdad lag
om enskilda vägar till nytta för en eller flera
fastigheter samt en 1919 utfärdad lag om
ödebygdsvägar, hvilka byggas af staten med mindre bidrag
från orterna eller utan dylika bidrag, men hvilka
äro afsedda att öfvertagas af vägdistrikten till
allmänt underhåll. Dessa ödebygdsvägar äro
afsedda för glest befolkade fjäll- och skogstrakter
samt byggas med lutningar högst 1 : 10 och med
2,5 m. bredd, hvarför de måste förses med
mötesplatser.
För vanliga arbetsåkdon på landet gäller lag om
bredden på hjulringar, enligt hvilken K. M:ts
befallningshafvande efter landstingets och de
väghållningsskyldiges hörande eger förordna om en
minsta hjulringsbredd af 7 à 12 cm. För
automobiltrafiken gäller en lag om ansvarighet för skada
till följd af automobiltrafik samt k. förordning om
automobiltrafik, bägge utfärdade 1916. I
förordningen meddelas bestämmelser om automobils
beskaffenhet, besiktning, registrering,
igenkänningsmärke, automobilförare, körning med automobil,
yrkesmässig automobiltrafik m. m. äfvensom om
motorcyklar.
Fr. E.
Vägmaskiner användas vid vägars anläggning
och underhåll. De kunna indelas i:
1. Maskiner för rengöring af vägbanan. Innan
nytt material påföres väg vid lagning, måste de
förslitna beståndsdelarna borttagas. För rengöring af
vägar användas fjäderskrapor och skopskrapor.
Fjäderskrapan (se fig. 13, slamskrapan, till
art. Renhållningsväsen) hvilar på 4 låga
hjul och drages af 2 hästar. Själfva skrapan
består af ett antal rörliga, tättsittande tänder,
som kunna höja och sänka sig oberoende af
hvarandra. Genom fjäderkraften, som kan förstärkas
medelst en häfstångsanordning, pressas tänderna
mot vägen. Genom dessa anordningar vinnes, att
vägens ojämnheter icke förhindra en fullständig
rengöring af vägbanan, då ju tänderna af
fjäderkraften pressas ned i ojämnheterna.
Skrapanordningen är ställd snedt mot körriktningen, och den
hopskrapade äfjan aflägges i en sträng vid ena
vägkanten. Skopskraporna hvila i
allmänhet på 2 hjul och dragas af 1 eller 2 hästar. Den
enklaste typen – den s. k. norska skrapan –
består af en lodrät bågformad järnplåt, hvars undre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
