Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vägplogar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
79
Vägstyrelse-Väktaren
används emellertid bytet till näring åt jägaren själf,
d. v. s. åt honan, medan hannen skaffar sig sin
föda genom blombesök. Arterna af släktet Ceropales
fånga ej själfva sitt byte, utan lägga sina ägg på
spindlar, som andra vägsteklar infångat och för-
lamat. De lura därför på dessa och lägga vid lämp-
ligt tillfälle sina ägg på spindeln, hvarvid de
blixtsnabbt införa dessa i de sprickor, som leda in
i spindelns lungsäckar, så att de ej synas utifrån.
Släktet Pompilus omfattar öfver hälften af alla
våra vägsteklar och tillika både de största och de
allmännaste arterna. Dess honor äro vanligen för-
sedda med gräfborst på framfötterna, och de flesta
gräfva sina bon i lös sand, men några arter lägga
i likhet med släktet Ceropales sina ägg på andra
Pompilus-arters byte. Släktet Wesmaelinius upp-
söker spindlarna i deras bon, förlama dem där
och belägga dem med sina ägg. Arterna af släktet
Priocnemis använda ofta redan färdiga hålor och
förfärdiga ej sällan flera celler utmed samma huf-
vudgång, hvarvid de ofta inbära hvarjehanda växt-
affall som stängningsmateriel i boet. Arterna af
släktet Ageria gräfva aldrig, utan ta i besittning
redan förut färdiga håligheter, såsom maskhål i
stubbar, stockar och bark eller vittringshål i gamla
murar, hvarvid själfva ingången brukar stängas med
barr och växtaffall, hvari inblandas spindelväfstrå-
dar. Släktet Prosalius, uppställdt af Chr. Aurivil-
lius, är hittills funnet blott i Sverige. I tropikerna
förekomma jättelika vägsteklar, i Amerika släktet
Pepsis, hvars praktfullt blåskimrande arter t. o. m.
förmå öfvermanna de stora fågelspindlarna, och i
Gamla världen släktet Salius. I- T-dh.
Vägstyrelse. Se V ä g l a g.
Vägstämma. Se Väglag.
Vägsyn. Se Väg, sp. 63, och Väglag.
Vägtal. Se Väglag.
Vägtistel, bot. Se T i s t e 1.
Vägtorn, bot. Se R h a m n u s.
Vägunderhåll. Se Väg och Väglag.
Vägvisare. 1. Ett märke (vanligen en med
armar försedd stolpe), som enligt lag skall vara
anbragt vid vägskäl för att upplysa vägfärande om,
hvMrf^ de särskilda vägarna leda. Vidstående fig.
af bildar en vägvisare af helt säregen typ. -
VHgvisaro af sten och egendomlig typ, upptill stympad,
i Södra Unnaryds socken, Jönköpings län.
2. Sjöv., i riggen anbragta kauser, block, ge-
nomborrade klot o. d., genom hvilka tåg ledas
i afsedda riktningar för att hindra skamfilning
(nötning), 2. R- N.*
Vägvisarkapten (fr. capitaine de guide) till-
sattes någon gång vid svenska armén under
Karl X:s och Karl XII:s krig och var ett slags
fältingenjör, som tillhörde fortifikationsfältstaten
och hufvudsakligen hade sig anförtrodt "såväl
vägarnas rekognoscerande och kolonnernas förande
som vägarnas reparation". Till sitt biträde hade
vägvisarkaptenen under Karl XII:s tid 8 vägvisare
(2 för artilleriet, 2 för kavalleriet, 2 för infanteriet
och 2 för bagaget) och som förgångsmän vid
reparationer 4 handtverkare. Första gången en väg-
visarkaptensbefattning omtalas är 1657 vid M. G.
De la Gardies armé, och sista gången en "guide-
capitaine" namnes är 1708. L. W:son M.
Vägvårda, bot. Se Cichorium intybus.
Währung, ty., myntfot (se d. o.).
Vä’häkyrö, finsk socken. Se L i 11 k y r o.
VäTnämöinen, den förnämsta hufvudpersonen i
det finska nationaleposet "Kalevala" (se d. o.), i
hvilket han skildras som en vis, sång- och troll-
kunnig åldring ("den gamle trygge V., den evärde-
lige siarn"), som med sina mäktiga trollrunor
behärskar sina medmänniskor och hela naturen och
tjusar allt med sin sång och sitt kantelespel. I
den tryckta "Kalevala" framträder W. som son
till Luftens jungfru och en af de förnämsta
verkande personerna vid världens skapelse. Det är
äfven han, som skapar den första kantelen (se
d. o.). Han griper sällan till svärdet, utan litar
i stället till ordets och andens makt. Se f. ö.
Kalevala, sp. 605. - Man har varit tveksam,
huruvida V. eller V ä i n ö, såsom han äfven kallas,
urspr. uppfattats som en gud eller som en heros.
Tidigare har man tydt V. som en ursprunglig
vattengud och härledt hans namn ur fi. väinä,
"bredt lugnvatten i en älf", "sel", hvilket äfven
förekommer i ortnamn (Väinäjoki, Duna), men
man har senare blifvit mera benägen att uppfatta
honom som en heros, hvars namn varit knutet till
Diinafloden. I M. Agricolas finska öfv. af psaltaren
1551 uppträder Äinemöinen som en gud hos
tavasterna; hans syssla att "smida sånger" tyder
dock snarare på en människa och en skald än på
en gud. K. B.W.
Väj’nö. Se Väinämöinen.
Vajern (Veijern), municipalsamhälle (jäm-
likt k. br. 22 dec. 1905), i Askums socken, Göte-
borgs och Bohus län, 30 km. från Dingle station
vid järnvägslinjen Göteborg-Strömstad. 8 har.
325 inv. (1920). Tax.-värde å bevillningsskyldig
fastighet 90.5CO kr., tax. inkomst af kapital och
arbete 86.550 kr. (1920). Fiskeläge.
Väktaren. Tid ning för stat och kyrka,
en konservativ politisk och kyrklig veckotidning,
som utgafs i Stockholm fr. o. m. 7 dec. 1853 till
28 dec. 1888. Den uppsattes af dåv. aktuarien i
Riksarkivet friherre Johan August Posse
(se Posse 9), som 29 nov. 1853 erhöll utgif-
ninssbevis på denna tidnine, hvilken han med stor
skicklisrhet och omsorg redigerade till sin död, 5
juni 1865. Friherre Fredrik Filip Hierta
blef då tidningens ansvarige utgifvare och redak-
tör, i hvilka befattningar han 19 dec. 1878 efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
