Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vänersborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Väppling-Värde
væbner). 1. I medeltidens riddarväsen yngling,
som hade lämnat pågens ställning och
utbildades till att göra sig värdig riddarslaget.
Se Riddare, sp. 213-214. - 2. Väpnare
l. svenner (svenner a vapn), en medeltida
frälsemannaklass i Norden. I Sverige intogo väpnarna
en ställning emellan riddare och allmänneliga
frälsemän. De delade med riddarna hedern
att kunna intagas i rådet, hvilket enligt landslagen
skulle utgöras af kyrkans dignitärer samt
12 världsliga män tagna bland riddare eller svenner,
och jämte riddarna räknades väpnarna till
"välbördige" (välborne) män, medan frälsemän af
lägre klass benämndes "friborne". Men väpnare
egde ej "rida öfver riket" med så stort följe som
riddare eller ge så stor morgongåfva som denne;
dock hade han i dessa bägge fall större rätt än
allmänneliga frälsemän. Stundom användes "väpnare"
i en vidsträcktare betydelse. - Jfr Hird,
sp. 744. 1-2. S. T-g.
Väppling, bot. Se Klöfver.
Värd. 1. Jur. Se Hyresvärd. Jfr Hyresaftal,
sp. 26. - 2. Bot. o. zool. Värddjur
och Värdväxter kallas de lefvande organismer,
som ofrivilligt lämna näring och vanligen
äfven bostad åt en annan, vanligtvis lägre organiserad
organism, den s. k. parasiten (se
d. o. 2 och 3). Finnas, såsom stundom är händelsen,
två eller flera värdar, m. a. o. måste parasiten
för att bli könsmogen lefva hos flera än en värd.
benämnas den eller de varelser, oftast tillhörande
skilda systematiska grupper, som hemsökas före
den slutliga värden, mellanvärdar. 2. L-e.
Værdal, förut bruklig form för Verdal (se
d. o.).
Värddjur, bot. o. zool. Se Parasit 2 o. 3
och Värd 2.
Värde. 1. Filos. Värde har det, som omedelbart
eller medelbart är orsak till lustkänslor eller
till försvagande af olustkänslor. Liksom vi tillmäta
tingen som perdurerande egenskaper de förnimmelser,
som de hos oss väcka, betrakta vi ock föremål
eller verksamheter såsom i sig värdefulla,
oafsedt, huruvida de för tillfället hos oss själfva
väcka lustkänslor. Men tingen skulle icke ha
några färger, om de aldrig af ett öga uppfattats;
och lika litet skulle något ega värde, om det icke
någonsin hos en person väckt lustkänsla. I denna
betydelse äro därför alla värden subjektiva; objektivt
värde kan endast därför tillmätas något, att
det under normala förhållanden är egnadt att
väcka lustkänslor. Emellertid är det ej behöfligt.
för att något af oss skall fattas såsom värdefullt,
att vi erinra oss dess enskilda känsloverkningar,
utan värdeuppskattningen kan ock grunda sig på
ett värdeomdöme, hvars skäl vi för tillfället ej
tänka på, eller på den känslofärg, som föremålet
förut fått i vår uppfattning och som nu väcker
en omedelbar värdekänsla. Så t. ex. behöfva
vi för att uppskatta en stor konstnär ej
tänka på de enskilda verk, genom hvilka han förvärfvat
sin estetiska rang, utan han kan för oss
en gång för alla ha fått denna rang. Likaså
grunda sig icke alla våra värderingar på vår egen
erfarenhet, utan på af andra fällda ursprungliga
värdeomdömen, hvilka vi lärt känna. Så är förhållandet
med alla traditionella värden och med
mycket af det, som vi på grund af tidens mod
och den allmänna opinionen värdera. Värdena
kunna vara antingen yttre föremål (sakvärden)
eller inre faktorer i vår egen personlighet (personlighetsvärden).
På grund af alla värdens ursprungligt
subjektiva karaktär förutsätta de för
att göra sig gällande vissa egenskaper hos subjektet
i fråga. Saknas dessa, så förlora föremålen
sitt värde. Därför äro alla sakvärden, t. ex. bland
dem alla ekonomiska värden, endast medelbara
värden, och i skalan af högre och lägre värden
stå personlighetsvärdena högre än sak värdena. Det,
som främjar den personliga utvecklingen och därigenom
i det hela gör lifvet för oss mera värdefullt,
har sålunda ett högre värde än allt yttre.
De andliga kulturvärdena äro därför högre än
de ekonomiska värdena. När något säges vara
värdefullt för oss, ehuru vi ej inse det (t. ex.
inlärandet af skrifkonsten är af värde för barnet,
som ej förstår det, utan blott finner det mödosamt),
så innebär detta i allmänhet, att värdet
kommer att göra sig gällande i den ifrågavarande
individens lif framdeles, då han kommit till en
högre utvecklingsgrad. Våra värdeomdömen kunna
vara falska, i det vi vänta oss lustkänsla af det,
som i verkligheten kommer att medföra motsatsen,
eller skatta det högre, som i själfva verket har
ett lägre värde, eller tvärtom. Själfva värderingsförmågan
är sålunda mottaglig för uppfostran och
kultur; ja, framsteg i detta hänseende är den viktigaste
sidan i all kulturutveckling. De grundsatser,
enligt hvilka de olika lifsvärdena rätt kunna
uppskattas i förhållande till hvarandra, ha en
normativ karaktär, i det vi böra välja de högre
värdena framför de lägre. Om normativa personlighetsvärden
handla logiken, etiken och estetiken.
- Om affektionsvärde och gångbart
värde se Affektionsvärde.
2. Nationalek., den relativa betydelse, som
tillägges något på grund af en mer eller mindre
klart medveten uppskattning af dess förmåga att
tillfredsställa vissa fordringar eller tillgodose vissa
ändamål. Alltefter den olika beskaffenheten af
dessa fordringar eller uppgifter talar man om
t. ex. vetenskapligt värde, konstvärde, näringsvärde
o. s. v. I nationalekonomien spelar värdebegreppet
en stor roll och har blifvit föremål
för en mängd utläggningar och kontroverser.
Till någon allmänt antagen realdefinition af
det ekonomiska värdet, eller nyttigheters
(nyttiga sakers och nyttiga tjänsters) betydelse
för hushållningsändamål, har man ännu icke
kommit. Emellertid skiljes mellan subjektivt och
objektivt värde. Med subjektivt värde (brukbarhetsvärde)
förstås då den ekonomiska
betydelse, som tillägges en nyttighet (eller en
komplex af nyttigheter) af och för ett bestämdt
subjekt, med objektivt värde (bytesvärde)
däremot den ekonomiska betydelse, som föremålet
anses ha för en förståndig egare eller brukare
och som denne kan påräkna få ersatt. I hvarje
väsentligen på arbetsdelning och bytessamfärdsel
grundadt samhälle kommer vid försäljning eller
öfverlåtelse de flesta föremåls allmänna betydelse
företrädesvis till uttryck i föremålens förmåga att
utbytas mot bestämda kvantiteter af andra värdeegande
föremål eller, om penningar begagnas som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
