Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värdedeklaration ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt italienska, spanska och skotska knektar, ganska
allmänt kommo till bruk under 1500-talet (se
Landsknektar). Under de båda följande
århundradena uppsattes alla länders härsmakt hufvudsakligen
genom värfning, så vidt möjligt utom
landet, och endast i den mån denna rekryteringskälla
icke förslog, tillgreps uppbåd inom landet.
För de värfvade trupperna spelade soldens riktiga
utbetalning (jfr Sold) och framgången i krig hufvudrollerna;
slog någondera af dessa fel, gingo de
värfvade soldaterna hoptals öfver till fienden. Franska
revolutionen väckte den allmänna värnplikten
till nytt lif, och under eller efter de napoleonska
krigen antogs denna öfverallt såsom rekryteringsgrund
i stället för värfningen, hvilken i Europa
bibehölls endast i England, Nederländerna cch
Sverige för att genom Versailles- och Trianonfrederna
1918 och 1919 såsom enda rekryteringskälla
åter införas i Tyskland, Österrike
och Ungern. Då under värfningens tid, särskildt
under krig, ett störde antal manskap än
vanligt behöfde anskaffas, höll man icke så noga
på frivilligheten, utan tillgrep i mindre eller
större mån tvångsvärfning. - Sveriges
värjvade truvper uppgingo vid Karl XI:s tillträde
till regeringen till omkr. 16,000 man (mot 38,000
man indelta), under frihetstiden till omkr. 12,000
man (hvaraf nå?ot mera än 3.^00 man artilleri)
och 1808 till 14,134 man (9,085 infanteri, 1,020
kavalleri, 3.829 artilleri och 200 pionjärer, vakanser
inberäknade). Närmare en tredjedel af sist
nämnda styrka var tjänstledig mellan de årliga
vapenöfningarna. Då lösdrifvare voro själfskrifna
till krigstjänst och mest insattes i de värfvade
truppernas led, lämnade dessas beskaffenhet åt-
skilligt öfrigt att önska. Större delen af de värfvade
trupperna voro förlagda i Finland och Pommern,
och efter dessa landsdelars förlust minskades
de värfvade trupperna icke obetydligt och räknade
1870 endast 6,900 man. Värf ningen utfördes
af hvarje regemente (kår) för dess egen räkning
inom garnisonsorten, där hvarje välfrejdad man
kunde få uppträda som värf vare, och utom densamma
af personer, som af vederbörande regementschef
erhållit Värfningspatent, gällande
för visst län. Utlänningar, undantagandes
icke militärpliktiga norrmän, fingo icke värfvas.
Mellan kronan, företrädd af kompani- och bataljonscheferna,
och den värfvade uppgjordes en
kapitulationsesdel, hvari legans eller städjans belopp
upptogs. Minsta värfningstiden var vanligen
tre år, och sedan kunde förlängdt aftal, rekapitulation,
ingås. Den värfvade soldatens aflöningsförmåner
ökades betydligt 1874. Förutom detta,
det äldre värfningssystemet, inrättades 1886 ett
nyare, enligt hvilket soldaten värf va des för två
år och efter denna tid kunde rekapitulera, dock
med skyldighet (denna skyldighet ålåg icke ett
visst antal underbefäl och underofficersskoleelever)
att vara tjänstledig mellan de årliga vapenöfningarna,
som pågingo l - l 1/2 månad. Aflöningen enligt
detta system var betydligt högre än enligt det
äldre. Enligt det äldre systemet uppsattes Svea
lifgarde, Andra lifgardet, Lifgardet till häst,
ingenjörtrupperna och Värmlands fält jägarkår
(hvars manskap var tjänstledigt mellan vapenöfningarna),
enligt det nyare Kronprinsens husarregemente
och trängbataljonerna äfvensom Skånska
husar-, Skånska dragon- och Norrlands dragonregemente,
de senare med vissa afvikelser. Genom
1892 års förbättrade härordning tillkom ett tredje
värfningssystem för artilleriet, hvilket höll en medelväg
mellan de båda föregående, äfvensom ett
fjärde, med fast lön, för de norrländska infanteri-
regementenas, Gottlands regementes, Hallands och
Blekinge bataljoners värfvade manskap (volontä-
rer). Genom 1901 års härordning ersattes värf-
ningen med volontärkontrakt, men ordet och i
själfva verket äfven begreppet ha alltjämt fort-
lefvat.
Vid marinen förekommer jämväl värfning af
manskap, dock under namn af antagning genom
kontrakt. För flottan gäller k. kung. 31 dec. 1907
med däri gjorda ändringar 12 dec. 1910 och 31
dec. 1914 (se Sjömanskåren). För kustar-
tilleriet gäller k. kung. 19 maj 1917. Anställnings-
tiden vid detta vapen är i regel minst 3 år, och
antagningen sker af vederbörande regements-, kår-
eller bataljonschef efter anskaffning genom veder-
börande kompanichef, värfningsförrättare eller ar-
betsförmedlingsanstalt och efter läkarundersök-
ning. C. O. N. H. W-1.
Värfningspatent, krigsy. Se V ä r f n i n g.
Värfvade arméns disciplinkompani. Se Disci-
plinkompaniet.
Värgaren (Var j ar en), fjällsjö i norra delen
af Frostvikens socken, Jämtlands län. Sjön, som är
15 km. lång, men endast 1,5 km. bred, ligger i
en öst-västlig dalgång, tätt omsluten af omkr.
1,000 m. höga fjäll. Den af flyter mot v. till Fax-
älfvens öfversta lopp, där afloppsån mynnar midt
för Ankarede kapell mellan Ankarvattnet och Stora
Blåsjön. Höjden öfver hafvet är 578 m. J- v. E.
Värhultasjön. Se Hjälmaren, sp. 821.
Väring, socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad,
Binnebergs och Valla tingslag. 4,106 har. 1,094
inv. (1920). V. bildar med Locketorp ett pastorat
i Skara stift, Södra Vadsbo kontrakt.
Väring (isl. voringi l. voringr) betecknar en
skandinavisk legosoldat i den grekiske kejsarens
lifgarde, företrädesvis under 900- och 1000-talen.
Kåren bildades sannolikt vid midten af 900-
talet, men redan i början af detsamma omtalas
rhos (skandinaver) som en afdelning af den gre-
kiska flottan, och 911 års fördrag mellan rhos och
greker tillförsäkrar de förre rätt att i obegränsa dt
antal inträda i kejsarens tjänst. Väringarna, som
i allmänhet utgjorde en trupp på omkr. 500 man,
omgåfvo kejsarens person, vaktade hans palats,
fölide honom i krig och paraderade vid högtidliga
tillfällen. Afdelningar af kåren omtalas dock
äfven som förlagda på andra orter. De kallas af
grekerna "de yxbärande varangerna", och man
såg dem aldrig utan yxa, svärd och knif. Trohet
och tapperhet anges som deras utmärkande känne-
tecken af både greker och isländare. Efter Eng-
lands eröfring af Vilhelm 1066 började angel-
saxer i stor mängd taga tjänst i Konstantinopel och
aflöste småningom skandinaverna, så att kåren blef
rent engelsk. Som sådan ègde den bestånd till
Konstantiiiopels eröffihg af turkarna 1453. -
Ordet -näring- af ötyifvelaktigt af svensk rot och
först a ny ätidt i Ryssland.. Hos de; slaviske ryssa rna,
som lånade ordet uncler form en var f äg,; {se. å. ;o .;.),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
