- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
119-120

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väringen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

119

Värlabatteriet-Världsalltet

120

beboddes denna ö under vikingatiden af en tapper
och mäktig sjökonung vid namn Grim eller ögrim,
efter hvilken grottan, som sannolikt varit hans
klippborg, än i dag kallas "Grims kula"; det
påstås äfven, att hela ön förr burit namnet
"Grimsholmen’:. Grim egde en utmärkt vacker,
men i kärlek olycklig dotter, vid namn Tora,
hvilken gaf anledning till den sjödrabbning, som
strax utanför ön utkämpades emellan Grim och en
okänd viking, hvilken under ett af Grims sjötåg
anländt till ön och förälskat sig i Tora. Sagan
om ankomsten af den okände vikingen (som i döds-
stunden tillkännagaf sig heta Vidar) och den
blodiga striden, i hvilken båda kämparna stupade
(Vidar för Toras pil), skildras i ett stämnings-
fullt skaldestycke af P. G. Sparre, kalladt "Thora,
eller Grimsholms saga" (1829). V., som har goda
badstränder och numera eger ett utvärdshus, är sär-
skildt sommartid, då ön flera gånger dagligen
anlöpes af skärgårdsbåtarna, en omtyckt tillflykts-
ort för Karlskronaborna. K. N. (G. Brgrn.)

Värlabatteriet. Se Möss 2.

Världen, i vidsträcktaste mening sammanfatt-
ningen af allt varande, af allt, som finnes (grek.
ko’smos, lat. unive’rsum, det förra beteckning för
världsalltet såsom ett ordnadt helt; se Världs-
alltet). I denna vidsträcktaste mening fattade
de gamle grekiske filosoferna ordet, och detta har
sedan varit samt är ännu fallet med panteistiska
och materialistiska skolor och åskådningar af olika
slag. Enligt nya testamentet och den kristna
åskådningen är "världen" i vidsträckt mening allt
utom Gud, d. v. s. sammanfattningen af allt. som
Gud har skapat. I denna mening förekommer ordet
(ko’smos) redan i de gammaltestamentliga apokry-
ferna Visbetens bok och 2:a Makkabéerboken. l
gamla testamentets öfriga apokryfer finnes lika
litet som i dess kanoniska böcker någon enhetlisr
beteckning för Guds skapelse, utan som beteckning
för världen i denna vidsträcktare mening begagnas
där uttrycket "himmelen och jorden" eller "him-
mel och jord". Utom i denna vidsträcktare mening
begagnar nya testamentet ordet "världen" äfven i
en inskränktare mening, liktydigt med "jorden",
hvilken användning ordet ofta har också i det
allmänna språkbruket, såsom då man t. ex. talar
om de olika världsdelarna (Europa, Asien o. s. v.).
Men i nya testamentet har uttrycket "världen"
dessutom en etisk betydelse, beroende därpå, att
ur nytestamentlig synpunkt världen behöfde frälsas,
emedan den var en i synd fallen värld. Denna
synpunkt srör sig för nya testamentets åskådning så
starkt gällande, att där ofta begagnas uttryck,
som kunna innebära, att hela världen såsom sådan
är ett mot Gud fientligt rike. t. ex. när djäfvulen
kallas "världens furste" (grek. ho tu Wsmu
a!rchon, lat. princeps mundi. Joh. 14: 80; 16: 11).
eller när det heter: "hela världen (grek. ko’smos.
lat. mundus) är i den ondes (eller det ondas) våld"
(l Joh. 5: 19). Denna uppfattning var grunden
till den sjukliga medeltidsasketismen och i väsent-
lig mån till hela munkväsendet. Att dessa och
dylika bibelställen icke åsyfta den skapade världen
eller jorden såsom sådan, visa emellertid andra
yttranden, t. ex.: "jorden (grek. hè ge, lat.
terra) är Herrens och allt hvad därpå är" (l
Kor. 10: 26) eller: "intet (nämligen af det som

jorden bär eller frambringar) är i sig själf orent"
(Rom. 14: 14). Därför måste man antaga, att
uttrycket "världen" i etisk mening syftar på den
onda viljans makt och välde i världen, såsom också
katekesen af 1878 förklarar: "Med världen förstås-
de oomvända människorna samt deras onda väsende
och förargliga iefverne". - Se vidare Eskato-
logi, Kosmologi., Mytologi, Skapelse. J-P-

Världens kvinnors kristna nykterhetssällskap.
Se H vita bandet, sp. 1422.

Världens sju underverk kallas sedan gammalt
sju verk af forntidens konst, hvilka för sin storlek,
skönhet och varaktighet uppväckt samtidens och
eftervärldens häpnad och beundran. Under benäm-
ningen innefattades 1) Egyptens pyramider, 2)
Babylons murar och Semiramis’ hängande träd-
gårdar, 3) Artemis’ (Dianas) tempel i Efesos, 4)
Fidias’ Olympiske Zeus, 5) Mausoleum i Hali-
karnassos, 6) Kolossen på Rhodos och 7) Fyrtornet
(Faros) vid Alexandria.

Världens skapelse. Se Skapelse.

Världens undergång. Se Eskatologi, My-
to.logi och Ragnarök.

Världsalltet (lat. unive’rsum), astron., sam-
manfattningen af jorden och himlakropparna (se
d. o.) jämte den rymd (världsrymden),
hvari de befinna sig. Den antika uppfattningen af
världsalltet, sådan den i Ptolemaios’ "Megale
syntaxis" bevarats till eftervärlden, antar, att
jorden orörlig hvilar i världens medelpunkt.
Himlakropparna (se d. o.) röra sig i banor om-
kring jorden, hvars grundform är cirkelrund,
och tänkas vara fästa vid genomskinliga sfärer.
Från jorden och utåt uppträda himlakropparna i
följande ordning: månen, Merkurius, Venus, solen,
Mars, Juppiter, Saturnus och fixstjärnorna. (Se
Ptolemaios, K.) För att förklara himla-
kropparnas skenbara rörelser måste man anta,
att de rörde sig efter en cirkel (epicykel),
hvars medelpunkt i sin tur rörde sig efter
en cirkel (deferent) omkring jorden. T vissa fall
fick man förutsätta existensen af epicyklar af olika
ordning för att förklara de iakttagna skenbara rö-
relserna. Ptolemaios kunde tillfredsställande be-
stämma månens afstånd till 60 jordradier, men
däremot blef det värde på solens afstånd från jor-
den, som han antog på grundval af Aristarchos’
(se denne) mätning, 20 gånger för litet. Detta
oriktiga värde var allmänt antaget som gällande
ända till midten af 1600-talet, då man kom till
en riktigare uppfattning af solens afstånd. I
fråga om fixstjärnesfären gaf Ptolemaios ej några
afståndssiffror, utan nöjde sig med att betrakta
den som mycket aflägsen.

Den allmänna världsuppfattningen förändrades
föga under medeltiden. Araberna och Västerlandets
lärda antogo i allmänhet det ptolemeiska världs-
systemet. Hos Ibn al Haisam (d. 1038) finner
man ett intressant och principiellt fullt riktigt
bevis för, att Vintergatan (se d. o.) måste
vara en kosmisk bildning, som ligger på ett afse-
värdt afstånd i förhållande till jorddiameterns
storlek. Hos denne forskare finner man också för
första ffången en antydan till den åsikten, att
stjärnorna äro själflysande kroppar och möjligen
kroppar af samma slag som solen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:22 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free