Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskrigets förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Världskrigets förhistoria
är på väsentliga punkter ytterst omstridd, särskildt
rörande skulden för dess utbrott. Fredsfördragen
tillskrefvo de besegrade centralmakterna
allenaskulden till kriget – Versaillesfredens artikel
231 talar om det de allierade och associerade
regeringarna ”genom Tysklands och dess
bundsförvanters angrepp påtvungna kriget” –, och
på denna traktatfästa förklaring, som de
besegrade mot sin öfvertygelse nödgades underskrifva,
grundades segrarnas skadeståndsrättigheter. De
allierades krigspropaganda och många från dem
härrörande officiella aktstycken utveckla
ytterligare denna tes därhän, att kriget främst, om
ej uteslutande, skulle ha vållats af Tysklands
påstådda målmedvetna, årtionden igenom bedrifna
sträfvanden efter ”världsherravälde”, kulminerande
i öfverfall på fredliga grannar. I tysk
officiell och officiös propaganda under kriget åter
framställdes kriget såsom uteslutande vålladt af
de allierades lika långvariga och målmedvetna
sträfvan att först ”omringa” och sedan ”förinta”
Tyska riket, kulminerande i deras motstånd mot
de tyska försöken att ”lokalisera” den
österrikisk-serbiska konflikten. Neutral objektiv
uppfattning kan ej godtaga någondera af dessa
förenklingar af skuldproblemet, enär Världskriget
uppenbarligen framgått ur en mängd under lång
tid hopade och det senaste årtiondet före
krigsutbrottet mestadels förvärrade konflikter, för hvilkas
sammanflätning och slutliga utmynnande i 1914
års kris man ej kan åhvälfva någon enskild
person, regering eller nation hela ansvaret.
Frankfurtfreden 1871, som – trots enhällig
protest från Elsass-Lothringens deputerade i
franska nationalförsamlingen – med Tyskland
införlifvade dessa provinser, efterlämnade i
Frankrike en revanschstämning, som visserligen med
åren tidtals försvagades, men dock alltjämt i hög
grad påverkade fransk utrikespolitik. Medvetandet
härom framkallade i sin ordning hos Tysklands
utrikespolitiska ledning med åren växande farhågor
för en mot Tyskland riktad fransk-rysk
allianspolitik, hvilken skulle utsätta Tyskland för ett
krig på två fronter och därvid hota själfva det
Tyska rikets tillvaro (le cauchemar des alliances,
”alliansernas mara”). Sträfvan att afvärja denna
eventualitet var kärnpunkten i Bismarcks
statskonst som tysk rikskansler. Problemet försvårades,
när han efter Berlinkongressen 1878 måste räkna
med en i Ryssland mycket inflytelserik
panslavistisk åskådning, som gaf Tyskland skulden för, att
Ryssland efter det segerrika kriget mot Turkiet
1877–78 på Berlinkongressen beröfvades en dryg
del af segerns frukter. Särskildt harmades
panslavistkretsarna öfver, att Ryssland hindrats från att
genomdrifva sina planer på hegemoni öfver
Balkanhalfön, utöfvad med hjälp af en grupp kristna
Balkanstater, som skulle bero af Ryssland, och
med tiden utmynnande i en med Rysslands
utvidgningsplaner öfverensstämmande lösning af frågan
om herraväldet öfver Konstantinopel, Bosporen och
sundet vid Dardanellerna (Rysslands ”historiska
ideal”). Mot farorna från denna tyskfientliga
panslavism sökte Bismarck skydda Tyskland genom
förbundet med Österrike-Ungern, ingånget 7 okt.
1879 på 5 år, förnyadt första gången 1883 och
sedan 1902 automatiskt förlängdt på 3 år åt
gången med tvåårig uppsägningstid. Österrike-Ungern
var f. ö. direktare än Tyskland hotadt
genom de panslavistiska sträfvandena, som ytterst
gingo ut på afsöndring från dubbelmonarkien af alla
dess utaf öfvervägande slaviska folkelement
bebodda delar. I samband därmed stod dess
Balkanpolitik i principiell motsats till den
traditionella ryska; dess mål var nämligen att hindra
de kristna Balkanstaterna från att bli starka
nog att utgöra en fara för den etnografiskt
brokiga dubbelmonarkiens sammanhållning.
Förbundet 1879 mellan Tyskland och Österrike-Ungern
stärkte militäriskt bägge kontrahenterna
mot ryska angrepp, men innebar samtidigt för
Tyskland ökad risk att på grund af rysk-österrikiska
Balkankonflikter indragas i krig med Ryssland.
Denna risk sökte Bismarck mildra genom
ifrig omvårdnad af de gamla dynastiska
förbindelserna mellan Preussen och Ryssland, genom att
dämpande påverka den österrikiska Balkanpolitiken
samt genom att i det längsta söka sammanhålla
de tre kejsardömena i ett ”trekejsarförbund”,
hvars tillvaro äfven skulle utgöra en
garanti mot ett för Tyskland farligt fransk-ryskt
närmande. Sedan detta förbund definitivt sprängts
1887, ingick Bismarck s. å. enbart med Ryssland
det s. k. återförsäkringsfördraget, som bl. a.
åt Tyskland garanterade välvillig rysk neutralitet
vid ett franskt angreppskrig; efter Bismarcks
fall 1890 förnyades ej det s. å. utlöpande
fördraget. – Till Bismarcks system af
försvarsallianser hörde slutligen trippelalliansen mellan
Tyskland, Österrike-Ungern och Italien, ingången
20 maj 1882, förnyad 1887, 1891, 1896, 1902,
1907 och 1912. Genom denna förband sig Italien
– i harmen öfver Frankrikes maktutvidgning i
Tunisien 1881 – med de bägge centraleuropeiska
kejsardömena och utfäste sig bl. a. till hjälp åt
Tyskland med hela sin krigsmakt vid ett ”oprovoceradt”
franskt anfall och till välvillig neutralitet,
om Österrike-Ungern ”utan provokation” anfölles
af Ryssland; dessutom lofvade kontrahenterna
hvarandra hjälp med hela sin krigsmakt, om en af
dem, utan provokation från sin sida, anfölles af
eller råkade i krig med två eller flera främmande
stormakter. Det faktiska militära värdet af dessa
italienska utfästelser var aldrig stort eller med
säkerhet påräkneligt. Redan 1896 hade italienska
regeringen förklarat, att Italien till följd af
sitt geografiska läge ej vid gemensamt anfall af
Frankrike och England mot en af de förbundne
kunde upptaga kamp mot bägge västmakterna,
och i händelse af österrikiskt anfallskrig mot
Ryssland var Italien ej ens förpliktadt till
välvillig neutralitet. Dess generalstab meddelade
1912, att Italien ej kunde afvara de trupper, som
enligt tidigare plan voro afsedda att vid förbundskrig
utgöra vänstra flygeln på tyska västfronten mot
Frankrike, utan att det ämnade insätta hela armén
s. om Alperna längs kusten, och ett italienskt
”återförsäkringsaftal” med Frankrike af 1902
gjorde äfven denna kvarstående utfästelse
illusorisk. Värdet för bundsförvanterna af Italiens
inträde och kvarstående i alliansen torde
förnämligast ha bestått däri, att Österrike, så länge
alliansen med Italien egde bestånd, var i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
