- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
133-134

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskrigets förhistoria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

händelse af anfall från Ryssland skyddadt mot
italienskt angrepp i ryggen samt att alliansens
tillvaro i någon mån dämpade den mot Österrike
riktade italienska irredentiströrelsen (se Italia
irredenta
). – Trippelalliansen
kompletterades 30 okt. 1883 genom ett fördrag mellan
Österrike-Ungern och Rumänien, till hvilket Tyskland
anslöt sig s. d. och Italien 15 maj 1888. I
dessa fördrag, som förnyades 1892, 1896, 1902
och 1913, utlofvades ömsesidig hjälp vid
oprovoceradt anfall af tredje makt och militär
samverkan mot anfallshot, allt närmare regleradt
genom militärkonventioner.

Trippelalliansens konstrikt uppförda
försvarsbyggnad (se Trippelalliansen, äfven i
Suppl.) kom med tiden att visa sig långt mindre
hållfast, än dess upphofsman hoppats; andra
maktsammanslutningar uppkommo och invecklades i allt
svårare konflikter med de båda ledande
trippelalliansmakterna. Efter en period af isolering och inre
oreda framträdde Frankrike från 1880-talets början
åter som stormakt. Jules Ferry grundlade ett nytt
och vidsträckt franskt kolonialvälde; hans ministärs
fall 1885 vållades delvis af farhågor för, att de nya
företagen i aflägsna länder skulle leda till
uppgifvande af tanken på Elsass-Lothringens återförvärfvande,
i all synnerhet som Bismarck uppenbarligen
gynnat den franska kolonialexpansionen såsom en
afledare från europeiska konflikter. Med boulangismen
(se Boulanger) kom därefter åter
revanschtanken till heders, och närmandet mellan
franska revanschifrare och ryska panslavister
antog demonstrativa former. Bismarck afvisade
emellertid ett tyskt militärpartis yrkande på
preventivkrig mot Frankrike, medan det ännu var isoleradt och
ej återvunnit sin militära styrka. Han sökte äfven
genom eftergifter åt Ryssland i Balkanfrågor
motverka panslavisternas tyskfientliga inflytande på
ryska regeringen, men indirekt främjade han
oförsiktigt det fransk-ryska närmandet genom att 1887
stänga den tyska marknaden för ryska låneförsök,
hvarpå 1888 följde afslutandet af det första stora
ryska lånet på Parisbörsen. Då 1890 det rysk-tyska
”återförsäkringsfördraget” ej förnyades och
Bismarcks störtande s. å. beröfvat trippelalliansen en
betydlig del af dess prestige samt Frankrike efter
en ny period af snabbt växlande ministärer ånyo
börjat återfå inre stadga, låg fältet öppet för
afslutandet af en utaf det finansiella närmandet
förberedd fransk-rysk allians. Den föregicks af ett
franskt eskaderbesök i Kronstadt (juli 1891), och
sedan följde förhandlingar, som resulterade i en
brefväxling mellan ryske utrikesministern Giers,
ryske ambassadören i Paris Mohrenheim och franske
utrikesministern Ribot (21 aug. och 27 aug. 1891).
I dessa alliansgrundläggande bref konstaterades
båda regeringarnas aftal att rådslå om alla frågor,
som kunde hota den allmänna freden, och att vid
krigsfara omedelbart öfverenskomma om däraf
föranledda samtidiga säkerhetsåtgärder. Denna
”entente” supplerades sedan genom ett af franske
vice-generalstabschefen general de Boisdeffre och ryske
generalstabschefen Obrutjev 17 aug. 1892
undertecknadt ”förslag till militärkonvention”, hvilket
fick gällande kraft först genom en brefväxling
mellan Giers och franske ambassadören i Petersburg
de Montebello (27 dec. 1893, 4 jan. 1894). I
militärkonventionen aftalades ömsesidig krigshjälp, om
Frankrike anfölles af Tyskland eller af Italien med
stöd af Tyskland samt om Ryssland anfölles af
Tyskland eller af Österrike med stöd af Tyskland,
hvarjämte Frankrike och Ryssland förpliktade sig till
omedelbar mobilisering, om trippelalliansens makter
eller en af dem mobiliserade. Aftalet skulle ega
giltighet, så länge trippelalliansen bestod. Såsom
en allians omtalades dessa aftal af 1891 och 1893–94
första gången offentligt i ett skåltal af kejsar
Nikolaus II vid president Faures besök i Ryssland
1897 (nos nations amies et alliées, ”våra vänskapliga
och förbundna nationer”). De bekräftades vid
franske utrikesministern Delcassés besök i
Petersburg 1899 genom en brefväxling mellan honom och
ryske utrikesministern Muraviev (9 aug. 1899)
med den ändring, att militärkonventionen skulle ega
giltighet lika länge som det diplomatiska aftalet,
hvilket samtidigt vidgades till att utom fredens
bevarande äfven gälla ”upprätthållandet af jämvikten
mellan de europeiska makterna”. Slutligen fogades
16 juli 1912 till militärkonventionen äfven en
marinkonvention om flottornas samverkan vid alla af
alliansen förutsedda eventualiteter och förberedelse
därtill redan under fredstid.

Englands politik var under trippelalliansens båda
första årtionden vänskaplig mot denna, medan
däremot dess förhållande till Ryssland grumlades af
konflikter i Asien (krigsfara 1885, ”Penjdeh-episoden”),
och grannsämjan med Frankrike stördes bl. a.
af rivalitet i Egypten och konflikter i Afrika
(krigsfara 1898, ”Fashodaaffären”, se Fashoda).
Med Italien och Österrike-Ungern växlade engelske
utrikesministern Salisbury 1887 noter om bevarande
af status quo i Medelhafvet, Adriatiska, Egeiska
och Svarta hafven m. m., och detta Englands
närmande till trippelalliansen bidrog i sin mån att göra
Ryssland benäget för entente eller allians med
Frankrike. – Den engelsk-tyska vänskapen, hvars
utveckling till allians Salisbury öfvervägt, började
på 1890-talet undermineras genom inflytelserika
engelska kretsars bekymmer öfver den raskt
utvecklade tyska storindustriens konkurrenskraft på
världsmarknaden. Dessa strömningar stärktes
genom Tysklands försök till inblandning i Englands
konflikt med Transvaal (”Krüger-telegrammet”,
3 jan. 1896), och Vilhelm II:s personliga partitagande
för England under boerkriget (1899–1902)
förmådde ej förtaga intrycket af tyska pressens och
allmänhetens lika demonstrativa sympatier för
boerna. Personlig motvilja mellan Vilhelm II och
Edvard VII bidrog att öka kölden mellan de båda
regeringarna. Upprepade försök af J. Chamberlain
att förbereda en engelsk-tysk allians (tal i
Leicester 30 nov. 1899, diplomatiska trefvare 1901)
afvisades af tyska regeringen dels af bekymmer för
ett sådant stegs återverkan i Ryssland, dels af
hänsyn till den under boerkriget skärpta misstämningen
mellan tysk och engelsk folkmening. England,
som kände behof af att komma ut ur sin isolering
(”splendid isolation”), gick då andra vägar. Det
ingick allians med Japan 30 jan. 1902 (förnyad
1905 och 1911 och automatiskt förlängd på
ett år 1921), som möjliggjorde Japans segerrika
krig med Ryssland 1904–05, och en rad
öfverenskommelser med Frankrike, fransk-engelska
ententen
af 8 april 1904, som innebar uppgörelse af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:08:03 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free