Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskrigets förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla gamla fransk-engelska tvistefrågor (Egypten,
Marokko m. m.) och – därigenom att Frankrike i
Marokko erhöll fria händer och löfte om engelskt
stöd vid däraf föranledda konflikter – indirekt
ökade spänningen mellan Frankrike och Tyskland.
Denna spänning förvärrades genom kejsar Vilhelms
demonstrativa besök i Tanger 31 mars 1905 och där
hållna tal om sitt erkännande af Marokkosultanens
oafhängighet. Då franske utrikesministern Delcassé
vidhöll sin marokkanska interventionspolitik,
inträdde en svår kris, hvilken emellertid löstes
genom Delcassés afgång (6 juni s. å.) och
Frankrikes antagande af det tyska förslaget om
internationell konferens i Marokkofrågan. På denna
konferens (i Algeciras jan.–febr. 1906) vann
Frankrike med stöd särskildt af England och Italien en
diplomatisk seger (se Marokko, sp. 1035–36),
som bl. a. försvagade Tysklands prestige i den
islamitiska världen. Delcassé uppgaf efter sin
afgång, att England skulle ha under krisen utlofvat
hjälp till lands och sjöss i händelse af tyskt krig
med Frankrike, och i jan. 1906 gaf den nye
engelske utrikesministern Grey sitt samtycke till
regelbundet fortgående meningsutbyten mellan
engelska och franska landtmilitära och marina
fackmän rörande formerna för samverkan i
händelse af tyskt krig med Frankrike, ett steg, som
väsentligt ändrade den engelsk-franska ententens
ursprungliga karaktär och gaf den en udd, om
hvilken parlament och allmänhet i England voro
omedvetna. S. å. egde äfven de första militära
engelsk-belgiska meningsutbytena rum rörande en
engelsk expeditionskårs samverkan med belgiska
armén i händelse af kränkning (under tysk
uppmarsch mot Frankrike) af Belgiens neutralitet.
– Vid nästa svåra Marokkokris 1911 (”Agadir-affären”
juli 1911, kompromisslösning nov. s. å.; se
Marokko, sp. 1038) gafs synnerligen starkt
engelskt diplomatiskt stöd åt Frankrike (krigshot mot
Tyskland i ett tal af Lloyd George 21 juli), och året
därpå utvecklades ytterligare ententen genom en
brefväxling mellan Grey och franske ambassadören
P. Cambon 22 nov. 1912. I denna betonades
visserligen Englands fulla handlingsfrihet vid ett
krigsutbrott, men samtidigt aftalades – i ordalag, som
erinra om fransk-ryska alliansens grundläggande
dokument af aug. 1891 – öfverläggningar vid
krigsfara och gemensamma åtgärder för att ”hindra
anfall och bevara fred” samt om möjligheten af, att
dessa åtgärder skulle innebära ”aktion” på grundval
af de båda generalstabernas tidigare uppgjorda
planer. Ett par månader förut (sept. s. å.) hade
öfverenskommits, att brittiska flottan i fråga om
fredsförläggning skulle koncentreras i Nordsjön, den
franska i Medelhafvet, en uppdelning, som innebar
viss gemensamhet i sjöförsvaret och till tiden nära
sammanföll med den i juli s. å. ingångna
fransk-ryska marinkonventionen. Trippelalliansens svar
blef en marinkonvention, som stadgade gemensamma
operationer i Medelhafvet af de tyska, italienska
och österrikiska sjöstridskrafterna där, bl. a. för
skyddande af Adriatiska hafvet och förhindrande
af franska kolonialtrupptransporter från Afrika.
Ryssland hade utgått betydligt försvagadt ur
kriget med Japan, i all synnerhet som inre oroligheter
därefter för flera år framåt förlamat dess
utrikespolitik. Vilhelm II hade under kriget ådagalagt
mycket välvillig neutralitet (Ryssland kunde lugnt
blotta sin västgräns), och han begagnade sig af den
misstämning mot England, som hos Nikolaus II
framkallats af Doggerbankepisoden (se Doggerbank),
för att föreslå Ryssland ett förbund; efter
lång skriftväxling aftrugade han vid ett personligt
möte å Björkö 24 juli 1905 Nikolaus II underskrift
på ett närmast mot England riktadt hemligt fördrag
om ömsesidig hjälp vid angrepp på endera
kontrahenten af någon europeisk stat samt om förslag till
Frankrike att biträda förbundet, hvilket skulle träda
i kraft först vid Rysslands fredsslut med Japan.
Genom de ryske ministrarna Lamsdorffs och Wittes
föreställningar om detta Björköfördrags
oförenlighet med fransk-ryska alliansen förmåddes dock snart
den vankelmodige Nikolaus II att annullera det nya
fördraget, innan det ännu trädt i kraft. I stället
bestämde sig Ryssland under fransk påverkan för en
uppgörelse med England om Persien, Tibet och
Afganistan, engelsk-ryska ententen af 30 aug. 1907,
och detta aftal följdes af ett möte mellan Edvard
VII och Nikolaus II på Revals redd juni 1908,
hvarvid bl. a. förberedande förhandlingar fördes
om närmande i de båda staternas Balkanpolitik.
England uppgaf kort därefter sitt traditionella
motstånd mot Dardanellsundens öppnande för ryska
krigsfartyg (engelskt memorandum af 18 okt. 1908).
Från Revalsmötet kan man räkna den tryggade
tillvaron af den med trippelalliansen rivaliserande
trippelententen (Frankrike, Ryssland, England),
som dock ej sammanhölls af något alla tre staterna
gemensamt förpliktande diplomatiskt aktstycke.
De båda stormaktsförbunden stodo hädanefter
mot hvarandra såsom tvenne, trots alla fredsbedyranden,
fientliga läger, hvarvid dock är att märka,
att Italien allt tydligare förberedde sin öfvergång
från trippelalliansen till motsidan. I ett krig med
England hade det aldrig varit att påräkna, och
med Frankrike ingick det (dec. 1900 och nov.
1902) aftal, som gaf det fria händer i Tripolis
och tryggade Frankrike mot hvarje italiensk
medverkan vid ett tyskt krig med Frankrike. Ett
italiensk-ryskt närmande egde rum vid kejsar
Nikolaus’ besök hos konung Viktor Emanuel i Racconigi
(23–24 okt. 1909), hvarvid Italien och Ryssland
utfäste sig bl. a. till ömsesidigt välvillig hållning,
Italien mot de ryska intressena vid Dardanellerna,
Ryssland till de italienska i Tripolis.
Spänningen mellan stormaktsgrupperna kom allt
tydligare till synes i den serie Balkankriser,
som fyllde perioden från 1908 till Världskrigets
utbrott. Då den ungturkiska statshvälfningen
(juli 1908) tycktes förebåda målmedvetet arbete
för konsolidering af Ottomanska riket, skyndade
Österrike-Ungern att formligen med monarkien
införlifva de sedan 1878 till namnet blott för
sultanens räkning "förvaltade" forna turkiska
landsdelarna Bosnien och Hercegovina (4 okt.
1908), och Bulgarien, där sultanens ”suzeränitet”
länge likaledes varit en tom form,
förklarade sig (5 okt. s. å.) fullt oberoende (jfr
Turkiet, sp. 423). Ententemakterna
protesterade mot dessa ensidiga förändringar i 1878 års
Berlintraktat och kräfde alla hithörande frågors
reglering på en konferens af Berlinfredens
signatärer, där deras skyddslingar bland
Balkanstaterna skulle få ”kompensationer” för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
