Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskrigets förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Österrike-Ungerns och Bulgariens makttillväxt och
Ryssland hoppades genomdrifva Dardanellfrågans
lösning enligt dess aldrig öfvergifna riktlinjer.
Österrikiske utrikesministern Aehrenthal motsatte
sig ihärdigt konferensplanerna och lyckades genom
utrymning af sandjaket Novibazar och andra
eftergifter erhålla Turkiets godkännande af
Bosniens nya ställning (febr. 1909). I Serbien, hvars
af Ryssland omhuldade utvidgningsplaner
omfattade äfven Bosnien och Hercegovina, steg då
upphetsningen därhän, att krig med Österrike syntes
hota. Ryssland, som ännu var för svagt att för
dessa serbiska önskemål riskera krig med
trippelalliansen, nödgade därför serbiska regeringen att
dämpa tonen, men vidhöll jämte Frankrike och
England konferenskrafvet. Tyskland föreslog då
som kompromiss den bosniska frågans lösning genom
notväxling mellan stormakterna, hvilkas rätt till
medverkan vid ändringar i Berlintraktaten
därigenom erkändes, men tyske ambassadören i
Petersburg, Pourtalès, tillfogade (23 mars 1909), att
afslag eller undvikande svar på medlingsförslaget
skulle medföra, att Tyskland ”lämnade sakerna
fritt lopp”, hvilket betydde österrikisk invasion
af Serbien med åtföljande tysk vapenhjälp åt
Österrike, om det af denna anledning utsattes
för krig med Ryssland. Inför denna påtryckning
gaf Ryssland efter, den bosniska annexionen
erkändes af stormakterna och af Serbien, som därjämte
nödgades (31 mars) i en särskild förklaring lofva
att ӊndra riktningen af sin hittillsvarande politik
mot Österrike-Ungern” till fredlig grannsämja.
Detta diplomatiska nederlag för ententen eggade
särskildt den fransk-ryska diplomatien till intensiva
ansträngningar för trippelententens fastare inre
konsolidering och tillväxt i militär styrka med
tanke på framtida liknande kraftmätningar.
– Mångenstädes påskyndades de närmaste åren
förverkligandet af gamla eröfringsplaner på Turkiets
bekostnad, innan ungturkarna skulle hinna
reorganisera sin armé och flotta. Sålunda började
Italien plötsligt (sept. 1911) krig och nödgade
Turkiet att genom freden i Ouchy-Lausanne (15
okt. 1912) afträda de nordafrikanska provinserna
Tripolis och Cyrenaica (se Tripoliskriget).
De kristna Balkanstaterna Serbien, Montenegro,
Bulgarien och Grekland gingo okt. 1912 till
gemensamt anfall mot Turkiet och eröfrade inom
kort nästan hela dess europeiska område utom
östra Tracien med Konstantinopel. Bulgariska
arméns frammarsch mot Konstantinopel (nov.)
föranledde Rvssland att bebåda en flottintervention
för bevakning af dess intressen vid Sunden, och
serbernas samtidiga frammarsch genom Albanien
mot Adriatiska hafvet framkallade öfverhängande
fara för en motsvarande österrikisk intervention.
Vid Tschataldschalinjen hejdades bulgarerna,
hvadan den ryska interventionen uteblef, men
frågan om Serbiens tillträde till hafvet vållade i
stället öfverhängande europeisk krigsfara.
Tyskland och Italien stödde nämligen Österrikes fasta
beslut att med alla medel hindra denna serbiska
landutvidgning, och Frankrike påyrkade (4 nov.)
gemensam rysk-fransk-engelsk aktion för att hindra
hvarje österrikisk landutvidgning på Balkanhalfön.
Krigsfaran afvärjdes genom Frankrikes och
Englands vägran att riskera krig för de serbiska
anspråken på kustland vid Adriatiska hafvet, och
Ryssland fann sig då föranlåtet att i skarp ton
(11 nov.) meddela Serbien, att det ej ämnade ”föra
krig med trippelalliansen för frågan om serbisk
hamn vid Adriatiska hafvet”, utan att det var
nödvändigt att upprätta ”en strandstat Albanien”.
På denna grundval enades stormakterna att på en
ambassadörskonferens i London medla fred på
Balkanhalfön. Konferensen samlades 16 dec. och ledde
till preliminärfred mellan Balkanstaterna och
Turkiet (30 maj 1913). Makterna enades om att
upprätta en oberoende albansk stat, som utestängde
Serbien från hafvet, men vid flera tillfällen under
1913 hotades freden genom Serbiens och
Montenegros envisa obenägenhet att utrymma albanskt
område. Därtill kom, att Österrike, då Bulgarien
juli s. å. råkat i krig med sina bundsförvanter
om bytet från Turkiet och därvid anfölls i ryggen
af Rumänien, af oro för ytterligare, serbisk
landtillväxt ville, i nödfall med tillgripande af
vapenmakt, framtvinga för Bulgarien lindrigare
fredsvillkor än dem det sedan fick underkasta sig i
freden i Bukarest (10 aug. 1913). Det var tysk
och italiensk påtryckning, som då höll Österrike
tillbaka, så att den ånyo allvarligt hotade
världsfreden för den gången räddades. Nästa allvarliga
krigsfara vållades därigenom, att turkiska
regeringen designerade den tyske generalen Liman von
Sanders ej blott till generalinspektör för Turkiets
armé (engelske amiralen Limpus innehade motsvarande
ställning vid turkiska flottan), utan äfven
till befälhafvare öfver första turkiska armékåren,
till hvars förläggningsområde äfven Konstantinopel
hörde. Förbittringen i Petersburg och Paris var
stor, men krisen afvecklades genom tysk partiell
eftergift: Liman von Sanders afstod (jan. 1914)
formellt från armékårsbefälet, men kvarstod som
generalinspektör med ledningen af de turkiska
militärskolorna. – De nya maktförhållandena
på Balkanhalfön, särskildt Serbiens tillväxt i
omfång och militär styrka, försvagade i hög grad
Österrike-Ungerns förmåga att vid krigstillfälle
effektivt bispringa Tyskland, allra helst som
fransk och rysk propaganda i Rumänien gjort
dess bundsförvantskap opålitligt och en växande
rumänsk irredentiströrelse inriktades på rumänskt
förvärf af Siebenbürgen. Dessa omständigheter
voro hufvudskälen till den arméreform, som
genomfördes i Tyskland 1913. Den framkallade
emellertid i Frankrike liflig oro och besvarades där
s. å. med återinförande af den treåriga
värnpliktstiden, hvilken åtgärd möjligen ställts i
utsikt redan under förhandlingarna vid dåv. franske
konseljpresidenten Poincarés besök i Ryssland 1912,
då bl. a. rask förbättring af Rvsslands strategiska
järnvägsnät vid dess västgräns aftalades.
Mellan England och Tyskland gjordes 1912 på
tyskt initiativ ett försök att genom direkta förhandlingar
åstadkomma en afspänning. Under och efter
lordkanslern lord Haldanes besök i Berlin febr.
1912 förhandlades utan resultat om inställande af
täflingen i flottrustningar (jfr ”Kriget till sjöss”,
sp. 253), och tyska regeringen föreslog ett aftal
om ömsesidig neutralitet och bemödanden för
konfliktens lokalisering, i fall endera parten
invecklades i krig med en eller flera makter. England
ville dock ej gå längre än till ömsesidig utfästelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
