- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
149-150

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Ententens krigsmål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

energisk krigföring ledde (10 dec.) till ministärens
rekonstruktion under Lloyd George som
premiärminister: Lansdowne och 11 liberala ministrar,
däribland utrikesministern Grey, afgingo, Balfour blef
utrikes-, lord Derby krigsminister, Bonar Law
finansminister och ledare i underhuset, hvarjämte
krigsärendenas ledning uppdrogs åt ett
”krigskabinett” på blott 4 medlemmar (Lloyd George,
Curzon, Milner, Henderson). Ententemakterna
vunno 1916 anslutning af Rumänien, som 27 aug.
förklarade Österrike-Ungern krig ”för att
påskynda krigets afslutning och trygga sina
nationella intressen”; s. d. förklarade Italien omsider
krig mot Tyskland. Tyskland fick ett par dagar
senare en kraftigare krigsledning (Hindenburg och
Ludendorff; se sp. 207). Rumäniens inträde i
kriget fick ej åsyftad verkan, utan snart nog
eröfrades större delen af landet af tyska armén
under Mackensen och Falkenhayn (Bukarest
intogs 6 dec.). Däremot bröts Greklands motstånd
mot ententepolitiken, i det att Venizelos (aug.)
upprättade en af Aten oberoende regering i Saloniki
och konung Konstantin genom en skoningslös
blockad af grekiska hamnar nödgades (Jan. 1917) medge
sin armés öfverföring till Morea, där den ej
längre utgjorde något hot mot ententearmén i
Saloniki, hvarjämte spillrorna af den serbiska
armén reorganiserades på ön Korfu, där serbiska
regeringen äfven fick sitt säte. Redan i jan. 1916
hade österrikiska trupper besatt Montenegro, hvars
regering fick en fristad i Frankrike. En ny
bundsförvant fick ententen i Portugal, hvars åtgärd
att (febr. 1916) beslagtaga där internerade tyska
fartyg besvarades med tysk krigsförklaring (6
mars). Sista återstoden af Turkiets välde öfver
Arabien försvann, då scherifen af Mekka (juni)
förklarade sig oberoende och senare under engelskt
beskydd där grundlade konungariket Hedjas. –
I Tyskland hade (mars), då regeringen ej ville
besluta sig för hänsynslöst undervattensbåtskrig,
sjöministern Tirpitz afgått och efterträdts af
amiral von Capelie. En ny skarp notväxling med
Förenta staterna efter sänkandet af franska
ångaren ”Sussex” (24 mars), hvarvid några
amerikaner omkommit, ledde (maj) till ny tysk
villkorlig eftergift, enligt hvilken sänkningar af
handelsfartyg ej skulle ske utan varning, om dessa
ej vid prejning toge till flykten eller gjorde
motstånd. Tyskland hoppades, att Förenta staterna
skulle förmå motsidan till folkrättsenlig
sjökrigföring och förbehöll sig att, om detta ej lyckades,
återtaga sin handlingsfrihet. I Ryssland afgick
(juli) utrikesministern Sazonov, enär han ej
lyckats genomdrifva en otvetydig regeringsförklaring
om polsk autonomi. Centralmakterna öfverraskade
i stället 5 nov. med en förklaring, att Polen skulle
bli en oberoende konstitutionell monarki, hvarvid
dock skarpt betonades, att Tysklands polska
landsdelar ej finge förenas med det återupprättade
polska riket. Kejsar Frans Josef afled kort
därefter (21 nov.), och efterträdaren kejsar Karl lät
snart tydligt framskymta, att han önskade krigets
afslutning genom en samförståndsfred, och tog
(dec.) till utrikesminister den för en sådan fred
ifrande grefve O. Czernin. På österrikiskt
initiativ framkommo centralmakterna 12 dec. med
formligt anbud om inledande af fredsunderhandlingar,
och 20 dec. riktade president Wilson till de
krigförande en not med uppfordran till dem att klart
ange sina krigsmål. Centralmakterna förklarade
sig genast villiga till fredsunderhandlingar, dock
utan att på förhand närmare precisera sina
krigsmål, men de allierade lämnade afböjande svar
såväl på centralmakternas fredsnoter som på
Wilsons not. Wilson kommenterade i ett tal till
senaten (22 jan. 1917) svaren och uttalade därvid sin
öfvertygelse, att kriget borde sluta med ”fred
utan seger”, för att varaktig försoning skulle kunna
åstadkommas.

Då centralmakterna funno, att fienden bestämdt
motsatte sig öppnandet af fredsunderhandlingar,
tillgrepo de som yttersta medel det s. k. ”hänsynslösa
u-båtskriget”, ehuru de insågo, att Förenta
staternas inträde i kriget på motsidan däraf skulle
föranledas. Tyska regeringen bebådade i en not till
Förenta staterna 31 jan. 1917 den nya
sjökrigföringens tillämpning från 1 febr. Redan 3 febr.
svarade Wilson med att afbryta de diplomatiska
förbindelserna med Tyskland, och 5 april afgafs den
amerikanska krigsförklaringen. (Mot Österrike-Ungern
förklarade Förenta staterna krig 7 dec.
Turkiet afbröt i april de diplomatiska förbindelserna,
men med Bulgarien upprätthöllos de utan afbrott.)
Wilsons försök att förmå alla neutrala stater till
att samtidigt med Förenta staterna afbryta de
diplomatiska förbindelserna med Tyskland strandade
på de europeiske neutrales motstånd; däremot
följde ett stort antal utomeuropeiska stater Förenta
staternas föredöme. Sålunda afbröt Kina 14 mars
de diplomatiska förbindelserna och förklarade 13
aug. krig mot Tyskland och Österrike-Ungern. Krig
förklarades äfven af de utaf Förenta staterna
beroende republikerna Panama (10 april), Cuba,
Liberia (4 aug.) och Dominikanska republiken samt
(äfven mot Österrike-Ungern) af Siam (juli).
Brasilien afbröt 10 april förbindelserna med Tyskland
och förklarade krig i okt. Likaså afbrötos
förbindelserna af Honduras, Nicaragua, Guatemala,
Bolivia, Peru, Costa Rica, Ecuador och Uruguay. Af
dessa skredo sedermera Guatemala (20 april 1918)
och Costa Rica (25 maj 1918) äfven till
krigsförklaring. Krigsförklaringarna åtföljdes af
beslagtagande af tyska fartyg m. m. samt i några fall
af tyska undersåtars internering eller utvisning.
Militärt hade dessa många krigsförklaringar, den
amerikanska naturligtvis undantagen, ringa eller
ingen betydelse, men de voro led i en sträfvan att
efter fredsslutet fortsätta det ekonomiska kriget
mot Tyskland, hvarom tidigare förhandlats på en
inter-allierad ekonomisk konferens i Paris juni
1916. Redan 1915 hade Ryssland i ett hemligt
aftal med Frankrike och England tillförsäkrat sig
deras löfte, att Ryssland vid fredsslutet skulle
erhålla Konstantinopel och Dardanellerna, 1916 hade
aftal träffats om uppdelning af större delen af
Asintiska Turkiet, och febr. 1917 fick Frankrike
Rysslands löfte om stöd vid fredsslutet för
annektering af Saarområdet och upprättandet af en
buffertstat väster om Rhen (mot att Ryssland skulle
få fria händer i fråga om landförvärf vid sin
västgräns).

Dessa beräkningar korsades emellertid af den
ryska revolutionen i mars 1917 (se Ryssland.
Suppl.), som störtade det ryska själfhärskardömet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:39 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free