- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
247-248

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Krigshändelserna 1918. Sydfronten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

247 Världskriget (Krigshändelserna 1918. Sydfronten. Offensiv vid Piave. Salonikifronten) 248

På österrikiska sidan - de tyska trupperna hade
då till större delen förflyttats till västfronten -
höll Conrads armégrupp Tyrolerfronten, med lire
armén (v. Scheuchenstuel) på Asiagoplatån och
10:e armén (v. Krobatin) till vänster därom öfver
Monte Grappa till Piave, och Boroevics armégrupp
Piavefronten med ärkehertig Josefs armé på högra
flygeln intill Montello och Wurms armé på
vänstra flygeln intill hafvet. På själfva anfalls-
fronten från Asiago till hafvet disponerade öster-
rikarna 59 fördelningar, hvartill kommo 11 i
reserv. Den italienska fronten hölls från vänstra
flygeln till den högra af 7:e armén (Tassone) och
6:e armén (Montuori) på västra Tyrolerfronten (n.
om Gardasjön) samt l:a armén (Pecori-Giraldi)
med l engelsk och l fransk armékår (resp. 3 och
2 fördelningar) på Asiagoplatån, 4:e armén (Gi-
ardino) i Grappaområdet, den nybildade 2:a armén
(Pennella) vid öfre Piave t. o. m. Montello samt
3:e armén (hertigen af Aosta) vid nedre Piave.
5:e armén (Morone) utgjorde reserv. Den italien-
ska härens styrka torde - med de engelsk-
franska förstärkningarna - ha uppgått till omkr.
50 fördelningar och i det närmaste motsvarat
den österrikiska härens. 15 juni igångsatte öster-
rikiska härledningen offensiven på hela den an-
gifna anfallsfronten. General Diaz var dock väl
förberedd på anfallet och hade träffat sina mot-
åtgärder. Visserligen tillkämpade sig Boroevic öf-
vers:ången öfver Piave på flera ställen, tog den
behärskande Montellohöjdsträckningen och fram-
trängde mot Treviso, men däremot kunde Conrad
icke genomföra anfallen på Asiagoplatån och mot
Monte Grappa. Följande dag öfvergick Diaz till
motanfall på Tyrolerfronten, där läget återställ-
des, utan att sedermera förändras. På Piave-
fronten gingo österrikarna fortfarande framåt sär-
skildt vid Montello och Capo Sile (nära mynnin-
gen). Den 18 hade 100,000 man kommit öfver
floden, men denna dag försämrades österrikarnas
läge i högst väsentlig grad därigenom, att flodens
vattenstånd på grund af häftigt regn i alperna
steg flera meter och strömhastigheten ökades, så
att 10 af österrikarnas 14 krigsbryggor förstördes,
hvilket för Boroevic omöjliggjorde att i tid under-
stödja de först öfvergångna trupperna och att förse
dem med proviant och ammunition. Begagnande
sig häraf, gick Cadorna öfver till motanfall med
2:a och 3:e arméerna samt trängde under denna
och närmast följande dagar österrikarna tillbaka
mot Piave. Boroevic gaf då order om allmänt
återtåg öfver floden, hvilket verkställdes i god
ordning natten till 23 juni. Vattnet hade då
börjat falla. Deltat vid flodens mynning utrymdes
dock först 2 juli. Härmed var det stora slaget
afslutadt och läget återställdt, såsom det varit
den 15. österrikarna hade förlorat omkr. 20,000
fångar och åtskillig materiel, men viktigare än
detta var den inverkan i moraliskt afseende, som
den stora offensivens misslyckande förorsakade inom
den österrikisk-ungerska hären, särskildt bland de
opålitliga tjechiska trupperna. I hvad mån förrä-
deriet skulle ha bidragit till nederlaget - hvilket
påstås ha varit fallet - är icke kändt. Gifvetvis
hade den italienska slutliga segern ett motsatt infly-
tande på ententen och dess trupper. I början af
juli entledigades fältmarskalken Conrad v. Hötzen-

dorff från sitt befäl som armégruppschef - kejsar
Karl ansåg honom ej ha utvecklat nog energi och
på grund häraf förorsakat offensivens misslyckande

- och efterträddes af ärkehertig Josef. Denne
senares armé fick till chef generalen furst Schön-
berg. Läget vid den italienska fronten förblef nu
i stort sedt oför¾ndradt ända tills i slutet af okt.

- Den italienska härens styrka uppgick i okt.
till 57 fördelningar, hvaraf 3 engelska och 2
franska, samt l tjecho-slovakisk fördelning. Då
till österrikiska hären genom krigstillståndets upp-
hörande på östfronten kunnat föras förstärkningar,
hvarigenom densammas numerär blifvit öfverlägsen
den italienskas - antalet fördelningar uppgick
i okt. till omkr. 70 -, hade general Diaz velat
af vakta de politiska händelsernas utveckling, hvil-
ken tenderade till österrikisk-ungerska monarkiens
sönderfallande, innan han igångsatte en förnyad
offensiv. Efter presidenten Wilsons förklaring, som
svar på kejsar Karls manifest af 17 okt., att
Tjecho-Slovakien erkändes som krigförande makt
(på ententens sida) samt att sydslaverna egde att
själfva bestämma öfver sin statsrättsliga ställning,
ansågs tidpunkten vara kommen att rikta det sista
slaget mot österrikiska hären. 23 okt. började
anfallet på Piavefronten, och följande dag anfölls
Tyrolerfronten, där hufvudstriden kom att stå om
Monte Grappa-partiet. Den 28 hade italienarna
fått fast fot på vänstra Piavestranden, men där-
emot hade offensiven på Tyrolerfronten icke gjort
nåsrra större framsteg:. På grund af den alltmera
öfverhandtagande upplösningen bland trupperna på
Piavefronten, där de tjechiska och polska trupperna
massvis utan motstånd sträckte vapen, gaf Boroevic
order om återtåg, till hvilket arméerna på norra
fronten l nov. slöto sig. Hären gick tillbaka i full
upplösning. Redan 30 okt. hade italienarna hunnit
Livenzafloden, och 4 nov. hade de öfverskridit
Tagliamento. Då allt vidare motstånd syntes
fruktlöst, afslöts 2 nov. ett vapenstillestånd i
Padua. Italienarna hade då tagit 300,000 fångar
och 5,COO artilleripjäser. Den österrikisk-ungerska
hären hade faktiskt upphört att finnas till. Italie-
narna besatte Tyrolen samt Trieste och Fiume
jämte den dalmatiska kuststräckan. - 29 nov.
inryckte de allierades trupper i Ungern, hvarvid
de under hemtransport från Rumänien varande
tyska trupperna blefvo afskurna och fångna tillika
med deras öfverbefälhafvare fältmarskalken v. Mac-
kensen.

Salonikifronten. I Macedonien efterträd-
des general Guillaumat i juni som högste befälhaf-
vare af Franchet d’Espérey, som i juli anordnade
en offensiv af italienska och franska trupper under
general Ferrero in i Albanien, hvars norra del
österrikarna (under Kövess) efter Montenegros er-
öfring tagit i besittning. De allierade satte
sig i besittning af Berat, men i början af aug.
gick en nyorganiserad armé under v. Pflanzer-
Baltin till motanfall och återtog Berat, hvarefter
ett relativt lugn inträdde på denna del af fronten.

- På den egentliga Salonikifronten förstärktes
under våren och sommaren ententearmén efter hand,
hufvudsakligen med grekiska trupper, så att den-
samma i sept. utgjorde 29 inf.-fördelningar och
l kav.-fördelning. Af de förra voro 8 franska, 4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:22 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free