Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Kriget till sjöss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskriget (Kriget till sjöss. Nordsjön. Utomeuropeiska farvatten)
omdömen ingalunda små. Innan den nya basen
Scapa flow blifvit någorlunda tryggad mot u-båts-
och jagaranfall, härskade inom engelska flottan
stor oro ("The anxiety of officers in command
was immense", skrifver härom amiral Jellicoe).
Sjökrigshistorien bestyrker äfven, att möjligheterna
för en till sjöss underlägsen makt att komma Eng-
land till lifs äro störst vid och närmast efter krigs-
utbrottet. Sjöförbindelsernas upprätthållande är
alltid för det brittiska imperiet ett oeftergifligt
lifsvillkor; men innan ett effektivt skydd för de
långa stråkvägarna öfver hafven hinner organi-
seras, ligga de alla Öppna för en företagsam fiendes
anfall. I synnerhet framträder betydelsen af fria
sjöförbindelser, om England aktivt deltar i ett
samtidigt påbörjadt landkrig: det gäller då dess-
utom att öfyerföra expeditionsarmén till krigs-
skådeplatsen samt att till hemlandet samla strids-
krafter från kolonierna. Möjligheterna att med
det "lilla kriget" reducera den fientliga huf-
vudstyrkan visade sig dock snart vara betydligt
mindre, än man i fredstid beräknat, och det blef
i själfva verket så, att fr. o. m. sommaren 1915
den engelska hufvudstyrkan ökades i snabbare
tempo än den tyska.
Nordsjön. De första sammanstötningarna till sjöss
mellan engelska och tyska stridskrafter visa ett
tydligt samband med de strategiska principer, som
från krigsutbrottet bestämde flottornas uppträdande.
Tyska högsjöflottan låg stilla i sina väl skyddade
hamnar - i afvaktan på ett engelskt anfall -, me-
dan ett minfartyg och ett tiotal undervattensbåtar
utsändes i syfte att minera inloppet till Thames
och att anfalla i Nordsjön befintliga engelska ör-
logsfartyg. Minfartyget jämte två af undervattens-
båtarna gingo förlorade. Den engelska förlusten
utgjordes af en lätt kryssare, som minsprängdes.
De inledande engelska operationerna bestodo i an-
ordnande af starka bevakningslinjer i Engelska
kanalen till skydd för trupptransporterna till
Frankrike, ytterligare bevakning n. och n. ö. om
Skottland samt ett "svep" öfver Nordsjön, utfördt
af "The grand fleet". 28 aug. egde den första
större sammandrabbningen rum mellan delar af de
engelska och tyska flottorna. Engelska kryssar- och
jägarförband, understödda af slagkryssare, anföllo
de tyska bevakningslinjerna utanför och omkring
Helgoland, hufvudsakligen i syfte att skydda vissa
samtidigt pågående trupptransporter öfver Kana-
len, öfverfallet gynnades i viss mån af rådande
siktförhållanden, och särskildt genom slagkryssar-
nas under amiral Beatty snabba ingripande lyc-
kades det engelsmännen att tillfoga fienden en för-
lust af 3 lätta kryssare och l jagare. Flera en-
gelska fartyg skadades, men intet allvarligt. Ut-
gången af striden styrkte tyska sjökrigsledningen
i dess uppfattning, att öfvervattensfartygen borde
hållas tillbaka bakom Helgoland; det "lilla kri-
get" skulle dock med all kraft fortsättas. 22 sept.
kunde denna krigföringsform notera sin första större
framgång; det var då, som kaptenlöjtnant Wed-
digen (se denne) utanför Hollands kust sänkte krys-
sarna "Hogue", "Cressy" och "Aboukir". I mid-
ten af okt. föll det moderna slagskeppet "Auda-
cious" offer för en n. om Irland utlagd minering.
Denna förlust ansågs af engelska amiralitetet så be-
tydelsefull, att den hemlighölls Äfven de tyska
slagkryssarna hade emellertid tilldelats en offensiv
roll. 3 nov. och 16 dec. utförde dessa kryssare
"raider" mot Yarmouth, Scarborough och Hartle-
pool. Vid den senaste raiden lyckades vissa delar
af "The grand fleet", som befann sig på ett af
sina vanliga "svep" i Nordsjön, uppnå kontakt
med de tyska kryssarna, men dålig sikt gjorde
det möjligt för de senare att undkomma. Yid en
förnyad framstöt i Nordsjön 24 jan. 1915 samman-
stötte dock de tyska slagkryssarna med amiral
Beattys slagkryssareskader och tvungos till strid.
"Slaget vid Doggerbank" utkämpades som en lö-
pande artilleristrid på 20-14,000 m. Inom kort
hade slutaren i den tyska formeringen, "Blucher",
erhållit så svåra skador, att den sackade efter;
den blef senare sänkt. Äfven de båda flaggskep-
pen, det engelska "Lion" och det tyska "Seyd-
litz", blefvo inom kort skadade, det förra så svårt,
att det omkr. två timmar efter stridens början
måste gira ur formeringen. En kort stund där-
efter afbröto de återstående engelska kryssarna
förföljandet, antagligen på grund af missuppfatt-
ning af vissa signaler från amiral Beatty. "Lion"
hade erhållit omfattande skador och måste bog-
seras större delen af vägen hem. Äfven engelske
kryssaren "Tiger" var skadad, ehuru obetydligt;
de under tiden närmast efter slaget kringlöpande
ryktena, att "Tiger" sänkts, visade sig härröra
från en tysk felobservation från luften. I febr.
1915 aflöstes amiral von Ingenohl af amiral von
Pohl som chef för tyska högsjöflottan, hvilken be-
fattning den senare innehade till sin död, 23 febr.
1916. Den tyska tillbakahållande strategien blef nu
alltmera markerad, och det var först under näst-
kommande högste befälhafvare, amiral von Scheer,
som flottan började ådagalägga större lifaktighet.
Det dröjde dock ända till 31 maj 1916, innan
de engelska och tyska flottornas hufvudstyrkor
sammandrabbade, nämligen i slaget vid Jylland
- äfven benämndt slaget vid Hornsrev eller
Skagerakslaget -, som var, om än från båda sidor,
i synnerhet engelsk, eftersträfvadt, resultatet af
ett tillfälligt sammanträffande mellan de båda
flottorna (se vidare Skagerakslaget). Slaget
var visserligen den största sjöstriden under Världs-
kriget, men det erbjuder så till vida mindre in-
tresse än öfriga sjöstrider, som det icke medförde
någon som helst förändring i det sjöstrategiska
läget. 19 aug. 1916 gjorde amiral von Scheer ånyo
en framstöt, denna gång i riktning mot engelska
kusten. "The grand fleet" befann sig samtidigt
till sjöss, men lyckades icke uppnå kontakt med
fienden, förrän denne åter vändt hemåt, och tiden
på dagen var så långt framskriden, att en dag-
strid ej syntes hinna inledas. Detta var sista
gången de båda hufvudstyrkorna voro i närheten
af hvarandra intill efter vapenstilleståndet.
Utomeuropeiska farvatten. Såsom of van nämnts,
utgjorde de engelska sjöförbindelserna i synnerhet i
krigets början ett mycket lämpligt anfallsmål. Tyska
sjökrigsledningen hade icke lämnat detta anfallsmål
alldeles ur sikte, ehuru otvifvelaktigt mera kunnat
göras, och de kryssare, som befunno sig i utom-
europeiska farvatten, beordrades utföra handelskrig.
Särskildt framträdde härvid lätta kryssaren "Em-
den", som under sept. och okt. 1914 gjorde ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
