Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Krigsteknikens utveckling under Världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Världskriget
heten af att inom nämnda truppslag ha till hands
en snabbskjutande flackbanepjäs, lämpad för pre-
cionsskjutning, h varmed man i terräng, där artil-
leriets medverkan är försvårad, effektivt och
hastigt kan uppta kampen mot de alltmer talrikt
uppträdande kulsprutorna samt dessutom ega möj-
lighet att i vissa lägen kunna åstadkomma en
verksamt bestrykande eld framför egna infanteri-
och främre hinderlinjer. Under krigets senare del
erhöllo infanterikanonerna ännu en betydelsefull
uppgift i bekämpandet af tankar. Utom tunga
kulsprutor, hvarmed sedan 1911 samtliga (euro-
peiska) arméer voro utrustade, kommo äfven lätta
kulsprutor 1. kulsprutegevär (se Kulspruta)
till stor användning under kriget, då en sådan
kulspruta såsom lättare bättre egnade sig som
omedelbart h j alp vapen, användbart i främsta lin-
jen åt infanteriet. Antalet infanteriförbanden till-
delade kulsprutor ökades högst väsentligt under
kriget. Exempelvis utgjorde detsamma vid en
fransk infanteribataljon i krigets början 2 och vid
dess slut 76, hvaraf 64 lätta. Ett nytt vapen,
uteslutande användt i ställningskriget, var eldspru-
tan (se d. o. Suppl.), tillkommen för att sätta den
försvarande i stånd att snabbt och effektivt afvisa
i skyttevärnen inträngande stormpatruller samt,
såsom vapen för den anfallande, för att betvinga
motståndaren på de punkter, där försvaret varit
särskildt hårdnackadt. I synnerhet användes eld-
sprutan för att rensa fiendens skyddsrum eller
blockhus, antända förhuggningar o. d. I moraliskt
afseende var eldsprutornas verkan af mycket stor
betydelse. Under ställningskrigets senare skeden
kommo s. k. eldgranater och eldbomber (se d. o.
Suppl.) till användning i samma syfte som eldspru-
tor. - Ehuru handgranater (se d. o.) användts äfven
i föregående krig (särskildt vid Port Arthurs beläg-
ring 1904-05) hade detta stridsmedel dock icke
spelat en ens närmelsevis så stor roll, som det kom
att göra under Världskriget och detta såväl under
ställningsstriderna som i det rörliga kriget. På
sina håll har man velat jämställa handgranaten
med geväret såsom infanteristens hufvudstrids-
medel under strider om befästa ställningar. I
afsikt att öka handgranatens kastvidd införde man
i Världskrigets början gevärsgranater (se d. o.
Suppl.) vid en del arméer, där de företrädesvis
kommo till användning under ställningsstriderna.
Beträffande ingenjörteknikens utveckling märkes
främst sträfvan vid alla arméer att öka den i
ingenjörtjänst specialutbildade personalens styrka,
hvarvid hufvudvikten lades på att utveckla pionjär-
formationernas organisation vid infanteriet. Dessa
formationer fingo en vidsträckt och betydelsefull an-
vändning såväl i ställningskriget som i det rörliga
fältkriget. De under kriget vid vissa arméer ska-
pade "tekniska kompanierna" (motsvarande forma-
tioner) vid infanteriet ha äfven efter dettas afslu-
tande bibehållits, hvarjämte organisationen ytter-
ligare utvecklats. Om under kriget uppkomna fält-
befästningsformer se Fältbefästning. Suppl.
- Ett nytt ingenjörtekniskt stridsmedel bildade
giftiga gaser (se Gastjänsten. Suppl.), som
särskildt under krigets senare skeden kom till myc-
ket stor användning och vid vissa tillfällen fjfr
sp. 229) blef af utslågsgifvande betydelse. Huru-
vida användningen af nämnda stridsmedel stod i
öfverensstämmelse med folkrätten eller icke, därom
voro meningarna delade. Visserligen öfverens-
kommo de europeiska makterna på första Haagkon-
terensen 1899 om förbud att använda kastkroppar,
som sprida kväfvande och osunda gaser (s. k.
stinkbomber), men dock endast under förutsättning,
att detta vore kastkropparnas enda ändamål - ett
villkor, som svårligen kan kontrolleras. Då ända-
målet med detta stadgande anges vara att för-
hindra ett massdödande, som ingen kan undgå,
borde gifvetvis med ännu större skäl användningen
af enbart giftiga gaser, som blåsas eller släppas
ut öfver motståndarens trupper, vara förbjudet,
men någon bestämmelse därom har icke utfärdats.
Hvilken af de krigförande, som först började an-
vända giftiga gaser som anfallsmedel, är osäkert.
Enligt tysk utsago skulle fransmännen redan på
hösten 1914 ha användt gasprojektiler, dock i ringa
omfattning, och en af tyskarna uppsnappad fransk
instruktion af 21 febr. 1915 innehåller anvisningar
för dylika projektilers användning. Å andra
sidan använde tyskarna, enligt eget medgifvande,
sedan slutet af jan. 1915 gasprojektiler, dock mera
på försök, och i april s. å. begagnade de sig af
gasanfall (medelst gasmoln) i stor skala vid Yperen
(se sp. 184), hvarpå i sept. s. å. följde ett stort
engelskt gasanfall vid Loos (se sp. 185), båda
anfallen med högst betydande verkan mot mot-
ståndarens infanteri. De öfriga krigförande till-
grepo efter hand det nya anfallsmedlet. Vid tid-
punkten för vapenstilleståndet skulle inom Tysk-
land, England och Frankrike dagligen 30 ton
giftiga gaser ha tillverkats. Inom Förenta staterna
skulle den dagliga gastill verkningen ha varit ännu
större. Under krigets fortgång frångick man i all-
mänhet gasutblåsningsmetoden på grund af de tids-
ödande förberedelser, som densamma kräfde, och
med metoden förbundna risker för egna trupper samt
öfvergick till användning af gaskastare (se d. o.
Suppl.) och gasgranater. I samband med gastjänsten
uppkom gasskyddstjänsten (se d. o. Suppl.) såsom
ett nödvändigt komplement till den förra. För att
utföra gastjänsten organiserades inom vissa arméer
särskilda gastrupper (kompanier, bataljoner). Äf-
venledes införde de krigförande för att ega möj-
lighet att rätt kunna handlägga och lösa alla till
gasskyddstjänsten hörande frågor samt utföra där-
för erforderliga arbeten särskilda specialorganisa-
tioner för nämnda tjänst. Då all personal var
utsatt för gasanfall i någon form - den bakom
fronten varande för anfall med gasbomber från
luftfartyg - måste befäl och trupp medföra och,
om omedelbar fara för gasanfall förelåg, begagna
gasmasker, hvilket ej oväsentligt försvårade trup-
pernas taktiska användning. - Under krigets
senare del fingo rökbildningar (skylande gaser)
vidsträckt användning i syfte dels att dölja egna
rörelser (synnerligast anfallsföretag) eller fasta före-
mål (batterier m. m.), dels att försvåra fiendens
rörelser eller observationer (eldledning). Sådana
rökbildningar åstadkommos medelst rökalstrare eller
dimbildare eller ock med något slags rökprojektiler,
såsom rök granater (se of van), rökhandgranater,
rökbomber o. s. v. (se E ö k a l s t r a re. Suppl.).
- Äfven belysningstjänsten (se d. o. Suppl.)
utvecklades betydligt under kriget, särskildt be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
