Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värme ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
Värme
294
må följande nämnas. Järnvägsskenor få ej skrufras
hårdt fast vid hvarandra, i annat fall slitas de
isär vid inträffande köld eller böjas vid varmare
väderlek. En telefontråd får icke spännas alltför
mycket, ty då stark köld inträffar, kan det hända,
att den blir för kort och därför springer af. Man
kan åter bringa i vertikal ställning murar, som
af ett på dem hvilande hvalf tryckts utåt, där-
igenom, att starka järnstänger borras in genom
murarna och i ändarna förses med muttrar. Genom
uppvärmning förlängas järnstängerna, och om mutt-
rarna då åtdragas, draga järnstängerna vid af-
svalningen murarna med sig. Tar man en viss
mängd af ett ämne, hvilket som helst, skulle dess
volym vid gifven temperatur kunna utgöra ett
mått på temperaturen eller hvarje ämne skulle
kunna användas som termometrisk substans, lik-
visst med det undantag, att en vattentermome-
ter skulle visa samma angifvelser mellan 0° och
+ 4° som å motsvarande punkter mellan 4° och
+ 8° samt att i allmänhet en plötslig volymför-
ändring inträder vid öfvergång mellan olika aggre-
gationstillstånd. Men därvid uppstår den olägen-
heten, att termometrar af olika termometersub-
stanser i allmänhet ej skulle visa lika, emedan
de flesta ämnens utvidgning ej är vid skilda tem-
peraturgrader lika för samma värmetillskott, utan
i regel växer med temperaturen och detta på
olika sätt för skilda ämnen. Lyckligtvis har man
i gaserna, särskildt vätgasen, ämnen, som åt-
minstone för i vanliga fall förekommande värme-
grader utvidga sig proportionellt mot värmetill-
skottet, och termometrar med andra substanser
måste därför ock, när noggrannhet erfordras, jäm-
föras med en gastermometer. Den vanligast an-
vända termometersubstansen är, som bekant, kvick-
silfver; dess utvidgning är också ganska regel-
bunden mellan ungefär - 30° och -f 100° C. För
lägre temperaturer än -30° används sprittermo-
meter eller, i nyare tid, toluoltermometer (se vi-
dare Dilatation, Lufttermometer och
Termometer). - Blandar man tillsammans
l kg. vatten af 0° och l kg. vatten af -f 100°,
blir blandningens sluttemperatur åtminstone i det
närmaste lika med + 50°; det värme, som det
varmare vattnet af gett, har därvid upptagits af
det kallare. Blandas däremot l kg. kvicksilfver
af + 100° med l kg. vatten af 0°, blir blandnin-
gens temperatur endast + 3°; den vännemängd,
som kvicksilfret afgett vid en temperatursänkning
af 97°, har således förmått höja temperaturen hos
en lika vikt vatten med endast 3°. Man uttrycker
detta därigenom, att man säger, att vattnet har
(ungefär) 30 gånger så stort specifikt 1.
egentligt värme (se d. o.) som kvicksilfver,
hvarvid med en kropps specifika värme förstås den
värmemängd, som förmår med l grad öka tem-
peraturen hos en massenhet af kroppen. Till enhet
för värmemängder har man numera kommit öf-
verens att taga hundradelen af den värmemängd,
som erfordras för att höja temperaturen hos mass-
enheten vatten från fryspunkten till kokpunkten;
denna enhet benämnes en kalori eller, fullständi-
gare, en medelkalori, detta sista till skillnad från
den förr brukliga definitionen, som afsåg mass-
enhetens af vatten uppvärmning från 0° till 1°.
En liten skillnad mellan dessa båda definitioner
uppstår däraf, att vattnets specifika värme ej är
fullt konstant, hvarför ock i vårt första exempel
blandningens temperatur ej blir exakt, men väl
nära, lika med 50°. (Jfr Egentligt värme,
sp. 1435.) F. ö. skiljer man mellan en stor kalori,
kilogramkalori, och en liten kalori, gramkalori,
beroende på, om till massenhet väljes kg. eller gr.;
det senare är numera det vanligaste. Af alla fasta
och flytande kroppar har vattnet det största speci-
fika värmet. Däremot finnes en gas, vätgas, som,
efter vikt räknadt, har större eg. värme än vattnet,
nämligen ungefär 3 gånger så stort. I vissa prak-
tiska frågor, särskildt af meteorologisk natur, kan
det åter vara af intresse att med hvarandra jäm-
föra de värmemängder, som åtgå till att lika starkt
upphetta lika volymer af skilda kroppar; efter
volym räknadt, blir alla gasers eg. värme många
gånger mindre än 1. Samma beräkning efter volym
måste ock användas, om man vill jämföra hafvets
och landets olika uppvärmning genom solstrålarna
eller afkylning genom utstrålning. Efter Bezolds
uppskattning skulle markens eg. värme efter volym
räknadt vara 0,3 till 0,6 (jfr om land- och sjöbris
i art. Vind). - Genom noggranna försök, först
anställda af engelsmannen Joule, sedan af många
andra experimentatorer, vet man numera, att man
med användning af en gifven mängd mekaniskt ar-
bete kan alstra en gifven värmemängd. Är denna
en kilogramkalori, kallas den förbrukade arbets-
mängden värmets mekaniska ekvivalent (se M e-
kaniska värmeekvivalenten), hvars
värde på grund af nyare och mycket noggranna
undersökningar kan sättas till 427,5. Detta, jämte
utförbarheten af den omvända processen: förvand-
ling af värme i arbete, är, strängt taget, allt hvad
man vet om värmets natur, eller, med andra ord,
man vet, att värme är en form af "energi". (An-
märkas bör dock, att förvandlingen af värme i
arbete aldrig kan ske fullständigt; arbetar en
maskin mellan de absoluta temperaturerna Tl och
T2, så kan af det tillförda värmet på sin höjd
T__T
bråkdelen –Syr-2 omsättas i arbete (jfr Meka-
.*i
n i s k -a värmeteorien). Detta är den teore-
tiska öfre gränsen; den hittills praktiskt förverk-
ligade är mycket lägre. Af likhet i verkan sluter
man emellertid till likhet i orsak och resonerar
på följande sätt: mekaniskt arbete omsattes i första
hand i rörelse, t. ex. rotationsrörelse hos borret
i Kumfords experiment; hejdas denna rörelse
genom friktion, betyder detta, att massrörelsen hos
borret omsattes i molekylarrörelse, d. v. s. värmet
är till sin natur en rörelse hos molekylerna.
Vid uppvärmning af en fast kropp används det
tillförda värmet till tre olika effekter: uträttande
af ett inre arbete, som åtgår till att mot kohesions-
krafternas verkan föröka molekylernas medelaf-
stånd; uträttande af ett yttre arbete, bestående
i öfvervinnande af ett yttre tryck, t. ex. luft-
trycket; samt slutligen förökning i molekylarrörel-
sen, visande sig i höjd temperatur. Fortsattes
uppvärmningen, kommer man till sist till en tem-
peratur, då kroppen ej längre kan bibehålla fast
form, utan börjar öfvergå till flytande: kroppen
smälter. Denna temperatur, den s. k. "smält-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
