- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
295-296

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värme ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

295

Värme

296

bestämd (se Smältning). Sedan smältningen
af en homogen kropp börjat, håller temperaturen
sig konstant, om blandningen af den smälta och
den osmälta massan omröres, så länge smältningen
försiggår. Allt det tillförda värmet åtgår till det
för smältningen nödiga inre arbetet. Det for smält-
ning af en viktsenhet af en kropp nödiga värmet
plägar kallas kroppens smältvärme (jfr L a-
tent värme). Det återfås vid den omvända pro-
cessen, då en flytande kropp öfvergår till fast. Den
temperatur, vid hvilken denna öfvergång försiggår,
"fryspunkten", är densamma som den fasta krop-
pens smältpunkt. Likvisst kunna särskilda omstän-
digheter göra, att vätskan håller sig flytande ännu
åtskilliga grader under fryspunkten, blir hvad man
kallar "öfverkyld" (för vatten till omkr. -14°, i
trånga rör ända till - 20°). Sådana omständigheter
äro: urkokning af vätskan, tills all luft bortgått;
fullständig ro, hvarför öfverkylningen lättare försig-
går i trånga rör; vätskans förekomst i fint för-
deladt tillstånd, hvarför fint regn af öfverkyldt
vatten kan förekomma vid en temperatur af ända
till -10°, o. s. v. F. ö. tyckes äfven en häftig
rörelse hos vätskan hindra dess frysning, så att
exempelvis hafsvattnet vid stark storm blir öfver-
kyldt. - Det latenta smältvärmet är för is 79,?
värmeenheter. En följd af detta isens höga smält-
värme är, att i våra trakter temperaturen om
vårarna håller sig låg, så länge marken är snö-
täckt och hafven äro isbelagda. Smältvärme er-
fordras äfven, när en fast kropp öfvergår till fly-
tande genom lösning i en vätska eller genom
intim beröring med en annan fast kropp, då bland-
ningen af båda vid den rådande temperaturen
skulle vara flytande. Därvid nedsättes sålunda
omgifningens, och i första hand lösningens, tem-
peratur. Genom en dylik s. k. köldblandning (se
d. o.) af koksalt och snö kan man sänka tempera-
turen till ungefär -21°, med klorkalcium och
snö till ungefär -50°. - Det yttre arbetet, som
erfordras vid en kropps öfvergång från fast till
flytande form, är för de flesta kroppar positivt,
men för några negativt. De flesta kroppar inta
nämligen i flytande form större volym än i fast,
och i detta fall fordras ett yttre arbete för att
under smältningen undanskjuta det yttre trycket.
Men några kroppar, och till dem hör isen, äro
lättare i fast tillstånd än i flytande, hvarvid måste
inträffa, att det yttre trycket underlättar smält-
ningen. Vid ökadt yttre tryck smälta därför så-
dana kroppar redan vid lägre temperatur. Likaså
förhindras för dem den motsatta öfvergången från
flytande form till fast genom ökadt tryck, så att
äfven därigenom ett slags "öfverkylning", dock
af annan art än den of van omnämnda, kan uppstå.
Såväl smältpunkt som fryspunkt nedsättas sålunda
för is (vatten) genom ökadt tryck; motsatsen in-
träffar för de kroppar, som utvidgas vid smält-
ning (jfr Regelatio n).

Hos vätskorna ha molekylerna kommit på så
pass stora inbördes afstånd, att de kunna röra sig
fritt omkring och förbi hvarandra, under det att
dock ännu medelafståndet mellan molekylerna är
ett för hvarje temperatur visst bestämdt. Vät-
skorna ega därför en för hvarje temperatur viss
bestämd volym, hvaremot deras form uteslutande
beror på det kärl, hvari de förvaras. I motsats

därtill ega fasta kroppar såväl bestämd form som
bestämd volym. Äfven vid vätskors uppvärmning
gäller den redan omnämnda tredelningen af det
tillförda värmet. Vätskornas utvidgning är i regel
betydligt större än de fasta kropparnas, hvadan
det yttre arbetet blir af något större betydenhet.
Har en vätskemolekyl vid vätskans fria yta till-
räckligt stor hastighet vinkelrätt mot ytan uppåt,
lösgör den sig från sambandet med den öfriga
vätskan och går upp i gasform: vätskan "af-
dunstar", och denna afdunstning måste för samma
vätska tydligen försiggå hastigare, ju högre vät-
skans temperatur är. Är rummet ofvan vätskeytan
slutet, t. ex. genom lufttätt lock, kan på detta
sätt en viss bestämd mängd af vätskan hålla sig
i gasform eller ångform, som det också kallas, i
rummet ofvan vätskeytan, så länge temperaturen
är konstant. Denna mängd mätes af det tryck
den bildade gasen, "ångan", förmår utöfva, och
ånga, som på detta sätt i slutet rum befinner
sig öfver samma kropp i vätskeform, säges vara
"mättad". Dess tryck säges vara den mättade
ångans maximitryck eller maximitension. Mätt-
ningen försiggår hastigare, om ingen annan gas
finnes i rummet ofvan vätskeytan, men det slut-
liga ångtrycket blir detsamma, äfven om en gas
af annat slag finnes där och genom det hinder,
som den utöfver mot ångmolekylernas fria rörelse
fördröjer utbildandet af det slutliga jämviktstill-
ståndet. Höjes temperaturen, af dunstar mera
vätska, tills det mot den högre temperaturen sva-
rande maximitrycket är uppnådt. Sänkes tempera-
turen, återgår tvärtom en del af ångan i vätske-
form. Det jämviktstillstånd, som för hvarje tem-
peratur uppnås, är f. ö. hvad man kan beteckna
som ett rörligt jämviktstillstånd. Det betyder näm-
ligen ej, att all afdunstning upphör, utan att lika
många vätskemolekyler på tidsenheten passera
genom vätskeytan i båda riktningarna, uppåt till
ångform och nedåt, ur ångan, tillbaka till vätske-
form. Äfven vissa fasta kroppar, såsom is, kamfer
m. fl., kunna direkt afdunsta. Enligt det moderna
åskådningssättet skulle alla fasta kroppar kunna
direkt afdunsta, ehuru ångans maximitryck för
de flesta är för ringa att kunna uppmätas. Ängans
maximitension öfver is är en annan och något
lägre än öfver öfverkyldt vatten af samma tem-
peratur, en sak, som måste tagas i betraktande
vid psykrometrisk bestämning (jfr H y g r o m e-
t e r) af den mängd vattenånga, som atmosfären
innehåller vid låg temperatur. - Uppvärmes
vätska i öppet kärl, uppnår den förr eller senare
den temperatur, vid hvilken den bildade ångans
maximitension är lika stor som det yttre trycket.
Då eller, strängt taget, vid en temperatur, som
hur litet som helst of verstiger detta gränsvärde,
besitter en inuti vätskan bildad ångblåsa tillräck-
ligt tryck för att bibehålla sig samt stiga upp
till vätskans yta och därifrån i den omgifvande
luften. Ängbildningen försiggår därför i vätskans
hela massa, och man säger, att vätskan kokar.
Från detta ögonblick stiger ej längre vätskans
temperatur. Allt det tillförda värmet åtgår dels
till inre arbete vid ökning af molekylernas afstånd,
dels till yttre arbete, bestående i undanskjutande
af det yttre trycket, så att ångan ernår sin veder-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:08:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free