Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värme ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
Värme
300
följande skikt, detta åt det därpå följande o. s. v.,
ända tills ett rörligt jämviktstillstånd är uppnådt,
sådant att ett stycke, hvilket som helst, af
stången upptar från den varmare sidan lika mycket
värme, som det af ger dels åt den kallare sidan,
dels till den yttre luften. När värme på detta sätt
öfvergår från en varmare del till en kallare af
samma kropp, säger man, att värmet fortplantas
genom ledning. Befinna sig två ytenheter i en
kropps inre på af ståndet l från hvarandra och är
temperaturskillnaden dem emellan l grad, kallas
den värmemängd, som genom ledning på tids-
enheten går genom en sådan ytenhet, kroppens
inre värmeledningskoefficient eller värmelednings-
förmåga. Därvid är förutsatt, att de båda yten-
heterna befinna sig långt från kroppens gränsyta.
Med yttre värmeledningskoefficient åter plägar
man beteckna den värmemängd, som på tidsen-
heten från en ytenhet af kroppens yta afges till
det omgifvande mediet, om temperaturskillnaden
mellan båda är l grad. Värmeledningsförmågan
är högst olika för olika ämnen. Bäst leda metal-
lerna och bäst bland dem silfver och koppar.
Metallerna komma för öfrigt i fråga om värme-
ledning efter hvarandra i samma ordning som i
fråga om ledningsförmåga för elektricitet (jfr
Wiedemanns och Franz’ lag). Betydligt
sämre än metallerna leda andra fasta kroppar,
såsom sten, trä o. s. v. (hvarför trä ur denna syn-
punkt synnerligen väl egnar sig till byggnads-
material; jfr Isolering 3). Ännu sämre leda
vätskorna och allra sämst gaserna. Som exempel
må anföras några värden på absoluta värmeled-
ning sko efficienten (enligt Landolt-Börnstein, "Phy-
sikalisch-chemische tabellen", 4:e uppl.). Dessa
koefficienter är> dock i någon mån beroende af
temperaturen. Nedan angifna värden gälla, där ej
särskild temperatur är angifven, vid 0°. Enhe-
terna äro: för längd l centimeter, för tid l sekund,
för värmemängd l gramkalori.
Det goda skydd dubbelfönster lämna mot vinter-
kölden beror på det lager af stillastående luft, som
befinner sig mellan dem. Likaså kan man exem-
pelvis i timtal bibehålla kokad mat vid lämplig
temperatur, om man nedsätter den i ett kärl,
hvars väggar på insidan äro försedda med ett lager
af bomullsvadd eller nöthår, mellan hvars porer
stillastående luft samlar sig. Af samma skäl äro
kläder af ylle varmare än de fastare och glattare
af linne o. s. v. - Bestämningen af värmeled-
ningsförmågan för vätskor och gaser erbjuder sär-
skilda svårigheter (se Ledningsförmåga,
sp. 1498) till följd af ett annat sätt för värmets
fortplantning, som förefinnes endast hos dylika
kroppar, med lätt förflyttbara molekyler, nämligen
värmets s. k. konvektion. Uppvärmes ett kärl med
vatten underifrån, bli de understa lagren genom
utvidgningen lättare och stiga uppåt, vanligen
i kärlets midt, under det att det kallare ytlagret
sjunker ned l¾ngs sidorna. En analog förklaring
gäller för luftens uppstigande i våra skorstens-
pipor. Dessa få ej vara för vida, emedan i sådant
fall en nedåtgående luftström längs sidorna upp-
står. Huruledes af liknande grunder väldiga cir-
kulationer l luftkretsen uppstå, visas i art. Vind.
Det ges emellertid ännu ett sätt, hvarpå
"energi" i form af värme (och ljus) kan fort-
plantas genom kroppar (och äfven genom hvad vi
kalla tomrum), nämligen strålning (se d. o.).
Kroppar, som genomsläppa strålande värme,
kallas diatermana, de öfriga atermana. Skill-
naden mellan båda slagens kroppar är dock endast
relativ. I ytterst tunt lager genomsläpper hvarje
kropp någon del af infallande strålar, medan å
andra sidan äfven den mest diatermana kropp
visar sig aterman, om man af densamma kan
erhålla tillräckligt tjockt lager. Den infallande
strålning, som ej genomsläppes, antingen reflekteras
vid kroppens gränsyta, regelbundet (åtminstone
till största delen), om ytan är glatt, diffust, i alla
möjliga riktningar, om den är ojämn, eller ock
absorberas, d. v. s. omsattes i molekylarrörelse hos
den kropp, på hvilken strålningen faller (se vidare
Diaterman). Det finns ett ämne, som absor-
berar nästan all infallande strålning, nämligen
sot. För undersökningar om värmestrålningen
användas oftast termoelement, ordnade till s. k.
termostaplar, hvilkas ändytor sotas för att kunna
uppta alla slags strålar. Vid M e 11 o n i s (se
denne) epokgörande undersökningar ang. värme-
strålningen används sålunda en Nobilis stapel
(se T e rm o el em e n t, sp. 917). Dessutom
användas äfven bolometrar och aktinometrar (se
dessa ord). För att demonstrera de allmänna
lagarna för värmestrålningen används ofta en
Leslies kub (se d. o.). Låter man strålningen
från kuben, innan den når stapeln, gå genom
hålet i en skärm, visar sig ingen ändring i
den med termostapeln kombinerade galvanometerns
utslag, vare sig kubens sida står vinkelrätt mot
strålningsriktningen eller med denna bildar en sned
vinkel. Detta visar, att en ytenhets utstrålning i
en viss riktning är proportionell mot cosinus för
den vinkel denna riktning bildar med ytans
normal, ty den del af kubens sida, som sänder
strålar genom skärmens hål, växer proportionellt
mot cosinus för denna vinkel. På samma sätt kan
man, genom att vrida på termostapeln och öfver-
tyga sig om, att utslaget äfven därvid förblir
oförändradt, visa, att den af en ytenhet upp-
fångade (absorberade) strålningen är proportionell
mot cosinus för infallsvinkeln, den vinkel, som det
infallande strålknippet bildar med normalen till
gränsyta. Vidare kan man genom ett enkelt
experiment ådagalägga, att den strålning, som
från en punkt når fram till en annan, är omvändt
proportionell mot kvadraten på punkternas af stånd.
Detta följer äfven däraf, att den strålningsenergi,
som från en punkt åt alla håll utsänds, spridts
öfver ytan af en sfär med radien r, när den nått
fram till punkter på afståndet r från strålningens
centrum. Men ytan af en sfär är proportionell mot
kvadraten på sfärens radie. Vidare blir den upp-
mätta strålningen beroende på den strålande ytans
natur: olika ämnen ha, som man säger, olika
Ämne
Värmelednings-koefficient
silfver ......
1,006 (18°)
koppar ......
0,8915 »
zink .........
0,2653 »
järn .........
0,1436 »
bly ..........
0,0827 »
vatten .......
0.0012 »
Ämne
Värmelednings-koefficient
is ......
0,0057
snö ......
0,000017 –– 0,00137
glas .....
0,00108 –– 0,00227
marmor .
0,00177 ~0,00685
granit...
0,0075 –– 0,0097
luft ......
0,000051
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
