Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmeabsorption ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
Värmeekvatorn-Värmeledning
306
utsikt finnas, att så ej skulle vara, i hvarje fall
måste vi beundra Thomsons skarpsinne, som för-
stod att mellan bokstäfverna i en liten rätt länge
bekant matematisk formel, som talar endast om
kropparnas värme, volym och tryck, läsa slutsat-
ser, som hota världsalltet, om också först efter oänd-
ligt lång tid, med evig död". - Clausius uttalar
samma tanke lakoniskt sålunda: "Världens energi
är konstant, världens entropi (se d. o.) sträfvar till
ett maximum". Denna hypotes hvilar på satsen,
att värme icke af sig själf kan öfvergå från en
kallare till en varmare kropp; den ende fysiker
på denna tid, som synes ha betviflat allmängiltig-
heten af denna sats, var Maxwell, som i en
allegorisk framställning af molekylarrörelsen såsom
behärskad af intelligenta varelser antyder, att de
molekyler, som ha de största hastigheterna, kunna
afskilja sig från de andra och ge upphof till en
kropp med högre temperatur än den ursprungliga,
som är en blandning af molekyler med olika, men
i medeltal mindre hastighet än den af skilda delen.
Vi skola se, huru denna process realiseras i
universum och hur den af Arrhenius blifvit använd
till en vederläggning af hypotesen om värme-
döden. Intressant är V. Kydbergs dikt "Lifslust
och lifsleda", där han låter "Pumpa" eller
"Intelligensaristokraten" förkunna värmedöden för
en ung lefnadsglad hellen; "Världsalltet nalkas
sin eviga hvila. Värmen fördelar sig allt jämnare
i rymden, och när den är af slutad, upphöra rörelse
och lif. Allt försvinner i omedvetenhetens natt.
Det enda, som därvid har betydelse, är, att äfven
jag, i hvars hjärna universums egentliga med-
vetande är samladt, atrofieras och entropieras.
Äfven jag är dömd att försvinna. Jag skall
af dunsta till en känselsträng, "slankare" än sol-
strålen, och känselsträngen dofta bort i rymden
med en ultrafin, hyperestetisk ’dirring’ af dju-
paste lifsleda." Ekholm visade 1900 ("Ueber den
energie-vorrath, die temperatur und strahlung der
weltkörper", i Bih. till sv. Vet. akad:s handl.),
att hittills icke den ringaste värmeutjämning egt
rum i universum, ty enligt Stefans strålningslag
ega solarna en yttemperatur af många tusen gra-
der och enligt mekaniska värmeteorien en inre
temperatur af flera millioner grader, under det
att ur en jämförelse mellan solens och stjärnornas
strålning för världsrummets strålningstemperatur
erhålles enligt Stefans strålningslag -269° eller
endast 4° öfver absoluta nollpunkten. Äfven om
världen icke vore äldre än 14 mill. år, den ålder,
som Helmholtz beräknar för solsystemet, så vore
en .dylik oerhörd motsats af värme och köld i
universum omöjlig, därest den af honom, Kelvin
och Clausius förfäktade värmeutjämningen egt rum.
För att förklara, huru värmet oupphörligt återför-
vandlas till mekanisk energi, bör man erinra sig,
att äfven värme ingenting annat är än rörelse hos
molekylerna eller atomerna, men denna rörelse är
oordnad, sker huller om buller, så att, enligt den
kinetiska värmeteorien, dessa smådelar oupphörligt
stöta ihop. Om däremot smådelarnas rörelse är
ordnad till regelbunden parallell- eller rotations-
rörelse, uppstå icke därigenom några sammanstöt-
ningar, alltså ingen värme, utan endast rörelse hos
massan i dess helhet. Så är det t. ex. med jord-
klotets smådelar: de röra sig i världsrummet med
en hastighet af omkr. 30 km. i sek., utan att där-
igenom jordklotet uppvärmes, hvilket ögonblick-
ligen skulle inträffa, om smådelar med denna
hastighet oupphörligt stötte samman. Genom strål-
ningstrycket utslungas oupphörligt smådelar från
solarna med stor hastighet, men de få därigenom
parallellrörelse och stöta alltså icke ihop med
hvarandra. Så förvandlas enligt Ekholm värme
oafbrutet till mekanisk energi. Arrhenius har
1906 i "Världarnas utveckling" (sid. 153 ff.) och
i "Människan inför världsgåtan" (sid. 150 ff.)
utvecklat samma tanke från en annan synpunkt.
Enligt den kinetiska gasteorien ha gasmolekylerna
stor rätlinig hastighet, hvilken i allmänhet är
olika stor hos olika molekyler. Om nu en himla-
kropp har en atmosfär, så kan ej alltid dess
attraktion hålla kvar de snabbaste molekylerna,
utan de gå ut i världsrymden; en liten himlakropp
sådan som månen har därför ingen atmosfär. Det
från solarna utslungade stoftet bildar småningom
i världsrymden nebulosor af oerhörd utsträckning
och förtunning; därför utöfva de så svag attraktion
på sina smådelar, att efter hand alla de smådelar,
som ega någon hastigare rörelse, gå bort från
nebulosan. Smådelar med så långsam rörelse,
att de hållas kvar, stöta nästan aldrig ihop i den
ytterligt glesa sammangyttringen, och däraf följer
enligt kinetiska gasteorien, att nebulosornas tem-
peratur ligger vid absoluta nollpunkten, något som
förklarar världsrymdens låga strålningstemperatur,
och att denna icke stiger trots solarnas strålning.
Således upprätthålles den stora värmeskillnaden
mellan solar och nebulosor i obegränsad tid, så
att lif och rörelse kunna existera i oändlighet,
utan början och utan slut i tiden. N. E-m.
Värmeekvatorn. Se Vind.
Värmeekvivale^t, fys. Se Mekaniska
värmeekvivalenten och Värme, sp. 294.
Värmeelektricitet, jys. Se Termoelektri-
citet.
Värmeelement, tekn. Se Element 7.
Värmeenhet, fys. Se Egentligt värme,
Kalori och Värme.
Värmeflaska, fys. Se Termosflaska.
Värmefärg. 1. Se D i ät er m an. - 2. Vid
demonstrationsförsök rörande värmeföreteelser an-
vänds ofta s. k. värmefärg, som utgöres af kvick-
silfver-silfverjodid, för att påvisa temperaturför-
ändringar. Nyssnämnda salt har vid rumstem-
peratur ljusgul färg, men om temperaturen ökas
till 35°, ändras färgen plötsligt till orangeröd,
beroende på, att en kemisk förvandling inträffar.
Vid afkylning under nyssnämnda temperatur går
förvandlingen tillbaka och saltet återtar sin ljus-
gula färg. För att t. ex. studera värmeledningen
hos en metallstaf kan stafven bestrykas med dylik
värmefärg. Genom att iakttaga färgförändringen,
då stafven uppvärmes i ena ändan, kan man
bedöma den hastighet, hvarmed värmet ledes genom
stafven. 2. T. E. A.
Värmegrad, fys. Se Temperatur 1.
Värmekapacitét, fys. Se Egentligt värm e.
Värmeledare, fys. Se Ledare l c), Led-
ningsförmåga och Värme, sp. 299.
Värmeledning. 1. Värmets fortplantning genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
