Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbundna hyperiten. C. Östra V., beläget ö. om
nyssnämnda linje, har en mera omväxlande
sammansättning än de föregående; gnejserna träda
där tillbaka, och bergbyggnaden utgöres i
öfvervägande grad af graniter af olika åldrar,
granuliter och grönstenar samt i underordnad mängd
kvartsit, porfyroid o. s. v. Detta område
innehåller flertalet af V:s malmfyndigheter, som
utgöra grundvalen för dess bergsbruk. Sedan
gammalt är det kändt, att malmfyndigheterna,
särskildt järnmalmerna, äro bundna vid de
granulitområden, hvilka liksom brottstycken äro inneslutna
i Filipstadsgraniten. Det har på senare tid
ådagalagts, att det existerar en allmän parallellism
mellan de olika kemiska typerna af granulit och
de olika järnmalmstyperna på så sätt, att
skarnmalmerna förekomma med sådana granuliter, som
äro rika på natronfältspat, under det att de
manganförande malmerna äro bundna vid
kaligranuliter. Det nära sambandet mellan skarnmalmerna
och natrongranuliterna visas af Persbergs,
Nordmarkens och Tabergs gruffält, medan sambandet
mellan kaligranuliterna illustreras af Långbans,
Pajsbergs och Jakobsbergs grufvor. Ett särskildt
intresse är fäst vid flera af dessa grufvor på grund
af de många för dem egendomliga mineral, som
där anträffats. Särskildt måste man bland
manganfyndigheterna räkna Långban, Nordmark,
Pajsberg, Harstigen och Jakobsberg och bland
skarnmalmerna Nordmarken till de på sällsynta och
nya mineral rikaste i världen. Koppar-, bly- och
silfverfyndigheter äro visserligen ej okända i V.,
men ingen af dem har bearbetats någon längre
tid eller spelat någon roll i landskapets
bergshandtering. Bly- och silfverfyndigheterna äro
företrädesvis bundna vid kalk- och dolomitfälten,
kopparfyndigheterna däremot förekomma som
impregnationer i skiffrar eller som körtlar i
kvartsutskiljningar. Sådana äro Lahälls eller Hyttsjö
silfvergrufvor, Getbergsgrufvorna, Borns och
Hornkullens silfvergrufvor, alla inom Filipstads
bergslag, samt ett antal smärre kopparfyndigheter inom
Gunnarskogs och Gräsmarks socknar. De
intressantaste fyndigheterna i västra V. tillhöra det
system af silfver-, bly-, zink- och kopparförande
kvartsgångar, på hvilka Värmskogs silfvergrufvor
brutits. Gångsystemet, med enhetlig geologisk
karaktär och öfverallt förande samma
kvarts-serpentingångart, visar växlande malmföring, dels bly
och zink, dels koppar, dels fjällig, tät eller strålig
järnglans och järnspat. Af andra tekniskt viktiga
mineral och bergarter må anföras Glafva takskiffer,
ett för sina utmärkta egenskaper värderadt
taktäckningsmaterial. Takskifferbrotten äro öppnade
mellan Glafsfjorden och Stora Gla på en kvartsig
glimmerskiffer. Kalksten för landtbrukets och
järnsmältningens behof förekommer så godt som
uteslutande inom östra V., där den, i likhet med
järnmalmerna, är bunden vid granulitområdena.
På kvarts- och fältspatbrott lider V. brist, hvilket
sammanhänger med det förhållandet, att sådana
graniter, som medföra pegmatitgångar, endast
sparsamt ingå i V:s berggrund.
Hj. Sj.
Jordmånen i älfvarnas dalgångar är tämligen
olika. Det västligaste områdets (hufvudsakligen
Nordmarks härad) dalbottnar och lägre
sluttningar bestå i allmänhet af sandmylla och
sandblandad lermylla. Byälfvens område, till det
mesta omfattande Jösse och Gillbergs härad, har
särdeles god jordmån af lermylla; n. om Värmelen
är jordmånen sandblandad, men öfvergår alltmer
mot s. (Gillbergs och Grums härad) till lermylla.
Äfven vid Norsälfvens öfre del (inom såväl
Fryksdals som Älfdals härad) består marken mest af
sandjord, omkring Frykensjöarna af lerjord, som i
områdets sydligaste del (Grums härad) är af
utmärkt godhet. Klarälfvens dalgång (ej blott
Älfdals härad, utan äfven de sydligare belägna) är
ganska mager, emedan den består till största delen
af lätt sandjord. I ö. (Färnebo härad) är marken
i denna bergiga del af landskapet stenig och
svårbruten, men egentligen icke dålig. Den odlade
jorden är att söka efter vattendragen och de större
sjöarna samt vid Vänern. I öfrigt är landskapet
vidsträckt skogsland, i synnerhet i v. och n., på
berg-, grus- och sandbotten med mossar här och
hvar.
Klimatet är i norra delen, mellan Norge och
Dalarna, strängt, men i södra delen, omkring
Vänern, jämförelsevis mildt. Årsmedeltemperaturen
1859–1910 var i Filipstad + 4,2° C., i
Karlstad + 5,7°, lägsta medeltemperaturen (febr.)
resp. –5,4° och –3,6° samt den högsta (juli)
15,7° och 16,9° C. Insjöarna isläggas i medeltal
mellan 5 och 20 nov., och islossningen inträffar
vanligen i slutet af april och första hälften af
maj. Nederbörden var i medeltal 1881–1910
störst i aug. (89,5 mm.), minst i febr. (28,2 mm.)
och uppgick s. å. till i medeltal 621,5 mm. Den
är betydligt högre än i de flesta andra trakter i
Sverige, och dess normala årsmängd i n. och ö.
uppgår till inemot 700 mm. Största konstaterade
nederbördsmängd under ett år är 1,156,3 mm. på
Hornkullen i Kroppa socken (1909). Antalet
nederbördsdagar pr år är i medeltal 128,6, snö eller
snöblandadt regn faller 39,6 dagar, och 122,6 dagar
årligen ha marken snötäckt, allt i medeltal
1881–94. Vid Vänerns kust faller första snön
i regel 10–15 nov., i nordligaste V. 25 okt.–1
nov., och sista snön försvinner 10–24 april (s. å.).
Vid Vänern varar snötäcket i medeltal 100 dagar,
men längst i n. 170.
Befolkningen har länge vitsordats som fridsam,
allvarlig, arbetsam och redlig. Vana vid
skogsafverkning och timmerflottning leder värmlänningen
ofta som skogsarbetare i synnerhet till Dalarna och
Norrland. Den befolkning af finsk nationalitet
och med finskt språk, som från äldre tider,
troligen från 1500-talet (se sp. 320), funnits i
V., i synnerhet i gränstrakterna mot Dalarna och
Norge, har numera, i synnerhet hvad språket
beträffar, så uppgått i den svenska befolkningen,
att finnarnas antal icke kan till siffran anges.
För vid pass 50 år sedan talades finska språket
i vissa hem, och åtskilliga äldre personer funnos,
som icke kunde tala svenska, men numera tala de
alla svenska språket, och finska seder och finska
byggnader utbytas mot svenska. Dock har den
glest befolkade Nyskoga socken (545 inv. 1919)
ännu en relativt ren och oblandad finsk befolkning,
hvaraf återstod finnes äfven i Norra och Södra
Finnskoga socknar, i Hvitsand, Östmark och
Lekvattnet, således inom den del af Älfdals härad,
som gränsar till Norge, och inom nordligare delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
